Botad från psykopati - hur fan gick det till?

Jag fick för några år sedan diagnosen "hög grad av antisocial personlighetsstörning", i samband med ett våldsbrott jag begick. Vid diagnostiseringsperioden var jag en person som var kapabel till nästan vad som helst, min empati för andra existerade inte. Inte ens när min bror dog så kunde jag ta åt mig det mista, jag var helt oberörd. Under min barndom och under mina tonår var jag ständigt på jakt efter att lura andra människor och att lura till mig det ena efter det andra. Jag kunde aldrig känna rädsla för någonting överhuvudtaget.

Men idag skedde något ytterst oväntat och något som fått mig att tänka till. Jag satt på ett pendeltåg, hade besökt en brud. Jag sitter och läser tidningen och plötsligt dyker en snubbe upp som drar en relativt hård spark på mig. Sedan går han förbi och sätter sig en bit bort, han skanderar en del saker och jag ignorerar honom. I detta läget är jag bestämd, han ska få betala för vad han gjort. När vi går av på ändhållplatsen så följer jag efter honom, det kommer få stå honom dyrt. Det är ganska mörkt ute och när han är relativt ensam så stannar jag upp honom och konfronterar honom. Han är en svensk kille i 25-30 års åldern, smått drogpåverkad men ganska klar. Det är nu allt sker!!!
Jag får sympati för honom, lusten att hämnas försvann, jag tycker plötsligt synd om honom för han kändes som en utslagen person. Jag som tidigare kunde begå vad som helst, kan plötsligt inte med att skada honom. Han ber om ursäkt och påstår att jag gått in i honom tidigare, jag förlåter honom och går därifrån. Och när jag går därifrån så känner jag lite empati för honom.


Hur botades jag??? Har jag inte botats eller var detta ett enstaka undantag?

Du är botad! Grattis!

Det är väl bara att gratulera.
En Lidners knäpp eller rörd av Gud?
Fan vet men kul att du känner igen.
Lycka till med ditt nya liv nu när du känner igen.

Positiva vibbar ska du bejaka!! yes:

Nu vill jag inte överdriva, jag var ju trots allt ute efter att hämnas. Det är inte så att jag plötsligt blivit en ängel, men jag har blivit mycket lugnare och vid detta tillfället kunde jag inte med att göra något. Det känns nästan lite dumt att jag inte gjorde något. Jag hade kunnat om jag verkligen behövde, men känslorna fanns inte. Istället tyckte jag synd om honom.

Grattis, låter hur skönt som helst

Du har kanske under en viss tid förändrats som människa, insett visa saker osv. Vad vet jag? Men människor förändras

Alltså, jag har haft ett starkt begär att hämnas för oförätter hela mitt liv, men på senare år har det mildrats rejält, till den milda grad att jag till och med kan skratta åt en del kränkningar.

Feels good man.

Feldignostiserad. Avstängd från kännslor kan man vara av andra orsaker. Grattis, du har en lång resa framför dig!

Om du nu är psykopat handlar ju allt för dig om egen vinning, honom skiter du ju i. Kan det vara så att du fick mer vinning av att låta honom vara? Kanske kom det ett vittne precis, eller du tänkte på vad du kan förlora mer än vinna på att spöa honom.

Den fetaste hämnden jag själv begått var att slå ner en kille och dränka honom i bensin. Sedan lät jag en slant bestämma hans öde, det blev krona och han fick leva.
Men då hade han gjort något väldigt kränkande ska sägas.

Dels tänkte jag att han inte var värd att åka dit för, dels kände jag empati för honom. Jag kunde ju hotat honom med vedergällning eller liknande. Men jag förlät honom istället och vi drog som "vänner".