Den stora filmprojekts-tråden (för filmtittaren)

Projekt #2 - 30 Kvinnliga Filmikoner

#16: Jeanne Moreau i Le Procés

Det är inte första, och kanske inte sista, filmen där huvudanledningen till att jag ser filmen inte har den allra största rollen men här spelar det ganska lite roll när det finns så mycket annat bra att hämta.

The Trial (1962) är en adaption av Kafkas Processen med regi av Orson Welles och Anthony Perkins i huvudrollen som Josef K. Han vaknar upp en morgon av att poliser söker igenom hans lägenhet och säger att han begått ett brott. Vad för brott får publiken eller K aldrig veta men ju mer han försöker reda upp det hela desto djupare vandrar han in i Kafkas mardrömslika värld.

Det finns många anledningar till att det här är en bra film men det som är det absolut starkaste med filmen är antagligen fotot och set designen. Den skapar denna mycket speciella värld med briljans och det finns en välbetänkt blandning av statiska tagningar tillsammans med en väldigt aktiv och rörlig kamera. Från filmens början finns det ett underliggande kaos och en viss paranoia som steg för steg ständigt tar större plats fram till dess stora klimax. Man är ständigt lite spänd och obekväm fast det finns samtidigt en njutningsaspekt på grund av hur otroligt snygg den är. En av favoriterna jag tänker på direkt är när Josef K besöker en viss målare som bor i någon sorts plankhydda med massa barn som ständigt vill komma in. Man växlar mellan close-ups på ögon och mellan målaren och Perkins som blir varmare, mer obekväm och allt mer klaustrofobisk. Otroligt snygg scen men samtidigt väldigt effektiv i att skapa en känsla av paranoia.

Det finns ett antal stora skådespelare med roller i filmen och Orson Welles har själv rollen som Josefs advokat men det är Anthony Perkins själv som är den verkliga stjärnan. Det är dock synd att Jeanne Moreau som Marika Burstner inte är med mer. Det är en sensuell och intressant karaktär men efter hennes enda scen tidigt i filmen återkommer hon inte.

Vad meningen med boken och även filmen är kanske inte är något man ska gå in på då det har diskuterats så mycket under ens gymnasietid när i alla fall jag behövde läsa boken men jag tror att även om Welles gör sin egen version och tar sina friheter så finns kärnan där och samma tankar om individens rättslöshet finns där. Det jag mest lutar åt är att det är en allegori för den kristna eller katolska tron och det finns även en scen mot slutet av filmen där Josef (även namnet) lämnar en katedral efter han gått igenom allt det här. Enligt kristendomen föds vi alla som syndare och det är lätt att dra parallellen till den oförklarliga skuld Josef har gjort sig skyldig till men det är inget jag orkar spekulera vidare kring och det finns tillräckligt att läsa om det.

I vilket fall som helst är det här en jävligt tight film och det finns en anledning till att Orson Welles själv tyckte det här var hans bästa film.

4/5

Skådespelare och tillhörande film:

#29 La maman et la putain/The Mother and the Whore (Jean Eustache, 1973)

Filmen utspelas i Paris några år efter 68-rörelsens stora genomslag, där samtalen och sex står i fokus. Vi har den självmedvetna Alexandre (spelad av Jean-Pierre Leaud, känd som karaktären Antoine i The 400 Blows) i centrum, en kultiverad men ganska ytlig ung man som inte är i närheten av vara så intellektuell som han vill ge sken av. Han omges av kvinnor och desto längre in i de intellektuella, filosofiska, sex- och genusrelaterade samtalen jag kommer så skiftar filmen alltmer fokus mot kvinnorna. Det hela låter förmodligen inte alls särskilt rafflande och på filmtipset verkar den beskrivas som ett mästerverk eller som det största sömnpillret som sett dagens ljus. Jag hade i alla fall trevligt med den, det var en tillfällig verklighetsflykt där man som tittare får känna sig som en fluga på väggen när samtalen utvecklas åt alla håll och kanter.

Skådespelet är stundtals riktigt bra och jag skulle vilja säga att dialogerna överlag håller hög klass även om de har sina några svackor och filmen har några dippar där jag kände att jag höll på att zooma ut (den är trots allt nästan tre och en halv timme lång). Sen har jag nog aldrig genomlidit så triviala resonemang kring filosofen Sartre som här men å andra sidan stryker det bara under hur grund karaktären Alexandre i själva verket är. Den här kunde ha landat precis vartsomhelst och när jag summerar intrycken är det som en positiv överraskning, då jag mer eller mindre såg filmen på vinst och förlust utan att ha läst så mycket om den.

Betyg: 3/5

Filmer i temat:

Har haft ögonen på den ett bra tag men inte tagit itu med den ännu. Gör Léaud sin 'Léaudformulär 1A-roll' ännu en gång? Dvs valpig, ung, ansvarslös man med en del charm. Jag gillar honom men bortsett från The 400 Blows verkar han vara något av en one-trick pony skådespelsmässigt.

Ja, lite så faktiskt även om du onekligen kan lägga till självupptagen som en beskrivning av karaktären. Han är upptagen av att högljutt orera om den ena utläggningen efter den andra men i förlängningen är han mest bara intresserad av sig själv. När jag skrev att skådespelet stundtals var riktigt bra så är det främst de kvinnliga skådespelarna som jag uppskattade, även om Léaud ändå gör det bra. Det är en svår film att recensera då den är svår att älska och lätt att hata om man inte hittar ett intresse för den, hur märkligt det än låter. Jag uppskattade den dock och jag vet att du också är intresserad av fransk film, så du borde i alla fall ge den en chans i framtiden.

Projekt #2 - 30 Kvinnliga Filmikoner

#17: Barbara Steele i Danza Macabra (1964)

Danza Macabra är en film som innehåller det mesta man kan önska sig om man vill se skräck när den är så klassisk den bara kan vara. Filmen kretsar kring ett vad som handlar om författaren Alan Foster (Georges Rivière) som accepterar ett vad om att han kan spendera natten i ett hemsökt slott på "Alla själars dag", natten då de döda vaknar till liv. Ett vad som ingen överlevt tidigare. Väl där träffar han på Elisabeth Blackwood (Barbara Steele) och de fattar genast tycke för varandra. Allt eftersom vaknar andra invånare i huset långsamt till liv.

Slottets inredning har en väldigt gotisk stil och den är fylld med spindelnät, gamla rustningar, läskiga tavlor och en och annan lönngång. I källaren finns en gravkammare och huset har ett tvärdrag som blåser ut ljus och stänger dörrar. Mycket av filmen utspelar sig antingen genom att Alan Foster går runt med en ljusstake och utforskar eller genom sekvenser där man får se hur de döda som lever vidare i herrgården dog. Även om dessa sekvenser är viktiga för hur filmen knyts ihop och slutar så tycker jag den borde hållit sig lite mer i nuet alternativt helt enkelt haft en längre speltid. Det tar bort lite av spänningen och man blir mer av en observatör tillsammans med protagonisten snarare än med där det händer. Flashback-sekvenserna är fortfarande välgjorda som det mesta i filmen och de fyller som sagt en funktion som tjänar filmens upplägg. Filmen är fylld av sensualitet och ett antal sexscener (men inget explicit utan det blir fade-outs eller under täcket) och den visar ganska tydligt den övergångsperiod från 50-talets repressiva kultur till det sena 60-talet där det grafiska i filmvärlden verkligen börjar ta fart.

Det här är något för den som vill se en skön, klassisk skräckis och verkligen veta vad det är man får, för man får precis vad man väntar sig och det är samtidigt välgjort. Det finns även smått humoristiska element som t.ex att Edgar Allan Poe har en liten biroll men över lag har den en seriös ton men utan att ta sig själv på alldeles för stort allvar. Det är lite Hammer fast med bättre cinematografi. Valet (eller om det var pga budgeten) till att ha filmen i svart-vitt fungerar verkligen till dess fördel och jag tror att det hade blivit en sämre film bara om man valt att ha den i färg. Speciellt eftersom filmens ondaste spöke inte ser speciellt skräck-injagande ut men den monokroma bilden hjälper honom på vägen.

Det är ingen The Innocents (1961) eller The Haunting (1963) men väl värd sin tid för den som gillar Haunted House-genren.

3/5

Skådespelare och tillhörande film:

Brutus Asiatiska regissörmästerskap 2015

Film #13 - Grupp C - Hana-bi
Originaltitel: Hana-bi
Regissör: Takeshi Kitano
Årtal: 1997

Ytterligare en film ur dödens grupp och det var den välkände Takeshi Kitano som stod på tur, förväntningarna var minst sagt extremt höga och efter att ha bara sett en tidigare film från Kitano; Violent Cop, som gjorde mig väldigt besviken så hoppades jag att Kitano skulle golva mig med Hana-bi.

Riktigt så blev det inte, Hana-bi är en väldigt bra film. Men jag vet inte riktigt om jag helt kan hylla Kitanos stil. Jag har sedan tidigare haft en känsla över Kitano som extremt självgod (jag har aldrig sett intervjuer etc utan bara hur hans filmer är) och Hana-bi ändrade verkligen inte på den uppfattningen. Det känns verkligen som att Kitano tycker att han är så himla cool emellanåt med den laidbacka stilen och solglasögonen samt lite kryddat våld på det. Men filmen är absolut inte dum på några nivåer, en skön harmonisk och poetisk stil så vankar filmen fram i lagom tempo med några fina brytgränser med skönt våld, detta blandas med scener som på flera sätt känns personliga, men också minst lika narcissistiska, vilket gör att jag får en slags distans till filmen och kan inte helt engagera mig.

Men jag uppskattade trots allt mycket av den, men i denna turneringen är det tuff konkurrens och jag har sett så mycket bra film under dess gång, Hana-bi är över medel, men lyckas inte ta sig riktigt upp till toppen. Kitano har fortfarande inte trollfört mig, och jag trodde det vara Hana-bi som skulle göra det jobbet. Nu är jag osäker om det kommer komma något bättre från honom, men jag ger inte upp och det kommer bli mer under årets gång, oavsett om han går vidare eller inte i turneringen. Nu har Ozu detta i egna händer.

BETYG: 3/5 | 9/15

Jag blev också lite underväldigad av Violent Cop och Hana-bi, medan jag verkligen gillade Boiling Point av honom. Kanske borde ge den en chans?

Bazinga90:s mastodont-tema 2015

#30 Head-On (Fatih Akin, 2004)

Kort om filmen: Den destruktive Cahit sätter sig bakom ratten och försöker ta sitt liv. Han överlever och träffar därefter den unga Sibel (som också försökt att begå självmord). Hon frågar Cahit om han kan tänka sig att ingå i ett skenäktenskap, för att på så sätt hjälpa henne att bli fri från hennes konservativa familj.

Den börjar starkt och i ett rasande tempo, där framför allt en riktigt tung scen har etsat sig fast i minnet dagen efter för mig. Det här var min första film av regissören Fatih Akin och han visar att han är en filmskapare att räkna med och som jag definitivt kommer vilja se mer av. Jag tilltalas av den skitiga estetiken, de intensiva och starka känslor han spelar mot och de två huvudrollsinnehavarna gör ett bra jobb. Filmen öppnar upp flera spår och behandlar hur huvudkaraktären har tappat sitt turkiska arv, den skildrar också kollisionen mellan religiös och sekulär kultur. I centrum står två förvirrade och trasiga själar vars världar möts men jag tycker att Akin lägger så många element på hög att filmen i slutändan känns lite spretig och ofullständig. Den sviktar lite i den andra halvan och det hade i mitt tycke varit bättre om Akin hade skalat bort vissa delar. Expositionen i filmens inledning är lite klumpig och de kulturella aspekterna relaterade till Sibels familj stryks under på ett lite väl övertydligt sätt. Men det är fortfarande en stark upplevelse och jag rekommenderar andra att ge den en chans.

Betyg: 3/5

Filmer i temat:

Filmprojekt gamla osedda klassiker
#8 Tokyo Story - Föräldrarna

1953 av Yasujiro Ozu

Imdb: Tokyo Story / Tôkyô monogatari
Recension: (FB) Vilken film såg du senast?

Betyg: 2.5/5

Kan inte säga att jag blev så himla sugen på att se flera asiatiska filmer efter denna. Väldigt tråkig fast med ett bra budskap. Den här Yasujiro Ozu har väl tillsammans med flera andra samtida japanska filmregissörer (Kenji Mizoguchi, Masaki Kobayashi, Kihachi Okamoto etc.) hamnat lite i skuggan av Akira Kurosawa som de flesta filmkännare känner till men inte de andra. Är resten av Ozus produktion lika sega i tempo och tunna på handling som denna? Hans filmer verkar ha högt betyg på Imdb men jag känner mig inte direkt sugen på att se fler filmer i samma stil som Tokyo Story. Har redan börjat spåna på vilka filmer jag ska ta med i mina framtida Asien-projekt, efter att jag är klar med denna och sedan Kurosawa-projektet. Men det kan bli risk att jag inte tar med Ozu så mycket utifrån denna filmupplevelse. Beror på vad för respons kan jag tänkas få av er som kanske sett mer av honom här på Flashback.

Hade jag lovat en sammanfattning förut? Tror jag tar en rain-check på det och försöker sammanfatta när jag är halvvägs, typ efter min tionde film i projektet. Det känns mer naturligt då jag är i mitten av antalet filmer jag har sett och ska se.

Sedda filmer:

Osedda filmer:

Ja det kan jag ju göra, tack för tipset

Bazinga90:s mastodont-tema 2015

#31 Fröken Julie (Alf Sjöberg, 1951)

"Alf Sjöberg tillhör de stora genierna inom europeisk teater. Hade han tillhört en annan språkgrupp hade han säkert gjort teaterhistoria." – Ingmar Bergman

När jag skulle se Sjöbergs adaption av Fröken Julie hoppades jag på att han skulle kunna överföra Strindberg till filmmediet men att ”pjäskänslan” fortsatt skulle vara intakt. Det är många år sedan jag läste Fröken Julie men den har lämnat ett avtryck hos mig. Därutöver vann filmen Guldpalmen och jag vill minnas att min morfar pratade om den för många år sedan – det fanns med andra ord flera anledningar till att ha med den i temat.

Bara någon minut efter att jag hade sett färdigt den fick jag ett bestämt intryck av att den kunde ha varit längre, samtidigt fyller Sjöberg den med så mycket innehåll att det knappt finns någon dötid att prata om. Det är tillbakablickar, drömsekvenser, klasskonflikter och den främsta slagstyrkan återfinns i relationen och samspelet mellan Fröken Julie och betjänten Jean, spelade av Anita Björk och Ulf Palme. I en film med ett härligt driv och där den eleganta klippningen förstärker känslan av att den alltid verkar vara i rörelse är det ljuvligt med två så eleganta skådespelare i centrum. Sen var det riktigt kul att se Max von Sydow i en av hans första roller.

Med det sagt tycker jag stundtals att musiken lever sitt eget liv och det finns mindre småsaker som inte riktigt sitter. Men filmen lockade fram den likvärdiga känsla som jag fått de två gånger som jag har sett Bergmans Smultronstället. Fröken Julie har en del tyngre element men det är främst en välspelad och härlig film som visar hur vackert det svenska språket kan vara när en filmskapare vet hur han ska använda det. Jag väljer att avrunda uppåt och kommer definitivt att gå tillbaka till den i framtiden.

Betyg: -4/5

Filmer i temat:

Projekt: Topp 25 favoritskådespelerskor

Listan över filmerna som ingår i projektet:
Film #23: Mail (2005, Chiaki Kuriyama)

Då var det dags för projektets sista film och den här gången är det min absoluta favoritskådis som står i fokus. Mail är en riktigt B:ig spökjägarfilm med specialeffekter så dåliga så att det inte går att ta någonting på allvar, men fan vad snygg Chiaki är i denna! Enda gången hon har sett bättre ut är nog i mini-serien Oyayubihime.

Betyg: 4/5

Slutplädering

Skönt att äntligen kunna avsluta ett projekt. Det drog ut på tiden något väldigt här på sluttampen tack vare att jag totalt har snöat in mig på kung fu-filmer för tillfället. Projektet har bjudit på flera stora positiva överraskningar, fler än vad jag hade kunnat drömma om, och flera av dessa filmer hade jag kanske aldrig sett om det inte hade varit för projektet. Jag är ingenting annat än nöjd.

Rankning av filmerna:
1. Den gyllene blommans förbannelse (2006)
2. L.E.T.H.A.L. Ladies Return to savage beach (1998)
3. Neon Genesis Evangelion: Death & Rebirth (1997)
4. No Man's Land (2013)
5. U-Turn (1997)
6. Return (2007)
7. Mail (2005)
8. R100 (2013)
9. Angel Enforcers (1989)
10. Honungsbiets hemliga liv (2008)
11. Flower & Snake: Sketch of Hell (1985)
12. China Dolls (1992)
13. Jul i Smokey Mountain (1986)
14. Jönssonligan på Mallorca (1989)
15. Empire of Silver (2009)
16. Jeans Blues: No Future (1974)
17. Ilsa - She Wolf of the SS (1976)
18. Install (2004)
19. Tears of the Sun (2003)
20. One Fine Spring Day (2001)
21. Blommande djungel (1959)
22. There Is a Secret in My Soup (2001)
23. Lucy (2014)

Statistik

Snittbetyg: 3,26

Största överraskning: Skitsvårt att svara på då projektet innehöll så många positiva överraskningar. No Man's Land, Return, U-Turn och R100 var samtliga stora överraskningar, men det får nog bli Den gyllene blommans förbannelse som kammar hem priset. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att den skulle vara så fulländad som den var.

Största besvikelse: Också svårt att svara på då det inte varit några direkt stora besvikelser, men nog hade jag hoppats lite mer på China Dolls så det får bli den.

Bästa manliga skådespelare: Billy Bob Thornton i U-Turn. Ingen spelar inavlad som Billy Bob Thornton.

Bästa kvinnliga skådespelare: Yeung Pan-pan i Angel Enforcers. Riktigt schyssta kung fu-moves varvat med nästan onödigt övertygande skådespel för att vara en Godfrey Ho-film.

Bästa foto: Den gyllene blommans förbannelse

Bästa soundtrack: Den gyllene blommans förbannelse

Mest förekommande land:
Japan 6 st
USA 6 st

Antal per årtionde:
1950: 1
1970: 2
1980: 4
1990: 4
2000: 9
2010: 3