Citat:
Ursprungligen postat av
Xploit
Man kanske skulle kunna karaktärisera mer extrema varianter av Luthers sola fide som att livet i någon mening går ut på att hitta ett sätt att acceptera en mängd trossatser som sanna. I samma kretsar finner man också ofta sympati för predestination och att vissa av oss föds redan dömda; det löser naturligtvis inte TS dilemma, och ej heller svarar det på frågan om varför Gud skapar en värld med sådana förutsättningar.
TS frågeställning leder också oss in på relaterade frågeställningar; finns det en som kan få en godtycklig människa att anamma en tro på Gud (eller om man önskar generalisera, en tro på valfritt fenomen)? För den som accepterar sola fide men samtidigt önskar använda "fri vilja"-argumentet som (partiell?) lösning på Teodicéproblemet bör svaret rimligtvis vara ja, ty om det finns människor som inte kan komma till tro är dessa människor oförmögna att göra/ådstakomma/välja (om man anser att man kan välja det man tror på) det goda (dvs. att tro); det är något bortom viljan. TS tänker sig också att en tro skulle hjälpa med att erbjuda svar på svåra existentiella frågeställningar. Vi får nog acceptera att det finns människor som känner sig existentiellt tillfredsställda med sina liv trots att de saknar en tro på Gud, och kanske rentav skulle de säga just eftersom de faktiskt inte tror på Gud. Vi kan också tänka oss motsatsen, varvid man också skulle fråga sig om vissa människor inte är kapabla att uppfatta sina liv som meningsfulla eller existentiellt tillfredsställande utan/med Gud.
Lidande blir förståeligt om vi tänker oss en individ som inte kan anamma en viss typ av tro, men egentligen inte kan finna mening utan en sådan typ av tro, vilket alltså verkar vara TS fall (TS kanske dock ändå känner att sitt liv är meningsfullt). Resonemang av typen att denna typ av existentiell ångest är något av ett modernt fenomen har jag tidigare sett, men likväl finner vi nog ändå i äldre litteratur från perioder då någon typ av "tro" var mer självklar ord som vittnar om svårigheter med livet. I den rika grekiska epigramskatten finns flera exempel på detta, inte minst en om den döde som på frågan om efterliv och Hades svarar (något motsägelsefullt kanske) att allt är en lögn: döden förintar oss fullständigt.
Hur man då som icke-troende skall finna en tro för sin egen lyckas skull kan jag inte svara på; jag själv är icke-troende och ingen erfarenhet och inget argument (jag misstänker att om jag någon gång blir troende kommer det inte bli som följd av ett kyligt, logiskt korrekt argument, utan som en gradvis förändring i hur jag upplever saker och ting eller rentav en plötslig, mer omskakande erfarenhet) jag hittills har stött på i livet har fått mig att tro. TS säger sig ha svårt med vissa moment i kristendomen, men naturligtvis finns det grupperingar som inte håller hårt på sola fide och menar att alla som inte lyckas finna tron kommer bli straffade, eller att man måste acceptera Bibeln som en mängd berättelser som bokstavligt beskriver faktiska händelser och dylikt.
Kanske skulle TS kunna försöka söka sig till någon mer liberal/öppen gruppering som praktiserar en för TS åtminstone delvis tilltalande religiositet och bara vara med utan att för den delen tro särskilt mycket. Kanske är det inte så hårt med de delar av religiositeten som TS har invändningar emot, och eventuellt så kommer kanske den där erfarenheten och upplevelsen som behövs för att en tro skall kunna komma till.
Tycker du gör det lite för lätt för dig i ditt resonemang.
En människa som är logiskt lagd har stora svårigheter, omöjligt är ett starkt ord att använda så jag väljer stora svårigheter att acceptera att 1+1=5, det tror jag vi kan enas om. Än svårare blir det att acceptera att det är objektivt att det just skulle vara 5.
Då har vi en utsaga där man hävdar att något man inte ens kan bevisa existerar än mindre ens definiera hävdar att 1+1=5 och du menar det är bara den fria viljan som förhindrar att man skall tro detta är sant och objektivt. Det är ett minst sagt djärvt påstående.
Jag hävdar att man måste vara i det närmaste ovetande om hypotetisk deduktion, principen om bevisbörda och sakna nästan helt logiskt tänkande om man vill komma till att man nu tror (av formen "belive" inte "have faith in") på Gud, sedan krävs det nog en mängd egenskaper som är lite kontroversiella med av formen vanföreställningar, överproduktion av dopamin mm med.
"Fri vilja" har nog mycket lite med saken att göra utan är nog mest av formen kulturell prägling, och med det menar jag att ytterst få människor växer upp i Mellanöstern med två muslimska föräldrar som i tidig ålder blir kristen. Få/inga barn i Burma blir i tidig ålder kristna eller asatroende, det samma gäller att inga europeiska barn blir lugbaraianer...
Är det inte underbart? 
