Den stora filmprojekts-tråden (för filmtittaren)

Filmprojekt osedda gamla klassiker
#4 Great Expectations

David Lean 1946

Imdb: Great Expectations

Recension: Great Expectations

Betyg: 3/5

Herrejävlar vilken bromskloss den här filmen var för mitt projekt! Fem dagar! Tror att jag har tappat "flåset" när det gäller att se på filmer. Kan inte sitta och titta igenom dem i ett sträck utan att ta paus och dela upp dem. Måste bygga upp en uthållighet eller ett tålamod att även kunna sitta igenom lite tråkigare scener utan att behöva växla över till något annat, annars kommer det att dröja månader innan jag blir klar med det här projeket.

David Lean gör mig inte besviken men jag kan inte säga att han överraskar mig så vidare positivt heller. Två filmer berättade hyfsat mediokert men med vissa scener och ögonblick som gör dem minnesvärda. Ganska tydlig klassretorik eller klasskamp som utspelades i den här filmen där det allmänna synsättet verkar vara att se ner på arbetare och folk från landet. Pips mål är att göra en klassresa och bli kvitt sin fattiga bakgrund. Som av en händelse så får han hjälp med just detta vilket förklaras senare i filmen vem den generösa förmyndaren är.

Tror inte att jag kommer att se om den här filmen i framtiden. Däremot kommer jag försöka se de andra filmatiseringarna av samma roman av Dickens för att se hur de tolkat grundberättelsen annorlunda från Leans adaption och på vilka sätt de kan skilja sig åt. Kanske efteråt att jag kan tänka mig att se om den här filmen för att bli påmind hur de adapterade Dickens på 40-talet. Tills vidare dock så är det en ganska lång cool down tid på den här filmen innan jag kan tänka mig att se om den.


Sedda filmer i projektet:

Osedda filmer kvar:

Projekt #3: Film noir 40- & 50-tal

Vad är detta för projekt? Film noir är en genre jag kan fastna för i perioder, liksom westernfilmer fast det var länge sen nu. Nåväl film noir-suget slog till igen, så tänkte varför inte starta ett projekt. Filmerna jag ser är från 1946 till 1957. De flesta av filmerna var okända för mig sen tidigare. Men regissörerna desto kändare.

Flertalet är s k B-film noirs, där namnet till trots kvaliteten oftast var högre än när det gällde motsvarande studiofilmer då regissören hade friare händer och kunde ta ut svängarna. Joseph H. Lewis epokgörande film noir Gun Crazy (1957), en typisk B-film, hade aldrig kunnat göras under Hollywoods dåvarande studiosystem. Jag har dock undvikit allt som har med Bogie+film noir att göra för det är så tråkigt och förutsägbart.

Startdatum: 15/2 - 2015
Slutdatum: Vill inte sätta något slutdatum men 10 filmer lär inte ta särskilt lång tid att avverka.

Mål: Att förkovra mig i ännu fler film noirs.

Filmer som ingår i projektet (skrivna i alfabetisk ordning vilket jag tänkte följa):

Projekt #2 - 30 Kvinnliga Filmikoner

#10: Deborah Kerr i The Chalk Garden (1964)

Tänkte fatta mig väldigt kort om den här. Det är en mysig liten brittisk tv-film med Deborah Kerr som spelar den nyanställda guvernanten Miss Madrigal till 16-åriga Laurel (Hayley Mills). Hon är en väldigt svårhanterlig unge med en komplicerad uppväxt och Madrigals förflutna ligger i mystik och det är just det temat filmen behandlar. Castingen är bra och man är intresserad från början till slut men egentligen är filmen lite tom och kommer aldrig upp i några riktiga höjder tillsammans med ett ganska abrupt avslut. Det märks att det är en tv-film med andra ord, dock fortfarande sevärd.

2.5/5

Skådespelare och tillhörande film:

Bazinga90:s mastodont-tema 2015

Jag tar och avverkar tre omdömen på en gång, då jag har hunnit med några filmer de senaste dagarna.

#17 Vinterdvala (Nuri Bilge Ceylan, 2014)

För mig var det här en stark upplevelse, med ett skådespel av finaste snitt. Jag kommer definitivt att vilja se mer med Haluk Bilginer (som spelar huvudrollen), som har en spännande karaktär att arbeta med. Han spelar en självupptagen man som jag under hela filmen vill komma närmare och veta mer om, samtidigt som det vid upprepade tillfällen slår mig att han är ganska bufflig och väldigt krävande för de nära och kära. Jag vill även slänga in ett stort plus till Melisa Sözens skådespelarinsats, som jag såg som en av nycklarna till att filmen nåde högre höjder för mig.

Jag fick nästan lite Bergman-vibbar av de intima interaktionerna och de välskrivna dialogerna som är mångbottnade och som samtidigt spelar på flera strängar, givetvis känner man av den långa speltiden på nästan 200 minuter men samtidigt vaggas jag in familjerelationerna och människoödena. Den klassiska musiken passar filmen som handen i handsken och miljöerna med vinterlandskapet är enastående. Jag går så långt som att hävda att Nuri Bilge Ceylan gjort ett modernt mästerverk och jag håller den snäppet över Uzak (2002). Trots att jag mer eller mindre tycker att filmen är ”felfri” så saknar jag den allra sista dimensionen, att filmen sveper bort fötterna på mig. I nuläget pendlar den mellan en stabil och en stark fyra.

Betyg: 4/5

#18 Lornas Tystnad (Jean-Pierre & Luc Dardenne, 2008)

En film som åkte med i temat av den enkla anledningen att det var den enda filmen av bröderna Dardenne som jag inte hade sett. Jag tycker nog att det är deras sämsta men samtidigt säger det mer om bröderna än något annat, för den är på alla sätt och vis bra. I jämförelse med deras andra starka, genuina skildringar som kännetecknas av ett utsökt skådespel så tycker jag stundtals att den här känns lite sökande – några av scenerna var förmodligen bättre vid ritbordet än hur de tog form i den slutgiltiga produkten. Jag uppskattar Arta Dobrohis skådespel men hon står sig inte i riktigt i jämförelse med de starka porträtt som jag är van vid att få ta del av i brödernas värld. Jag hade hoppats på att den skulle beröra mig lite mer än den gjorde, så för mig var det här något av en mellanfilm för att vara bröderna Dardenne.

Betyg: 3/5

#19 Mother Joan of the Angels (Jerzy Kawalerowicz, 1961)

De flesta av filmerna som jag har valt ut till temat har varit titlar som jag haft höga förväntningar på, det här var dock en av få intressanta chansningar. Men det visade sig vara en positiv överraskning. Det är en stämningsfull polsk film som tar plats vid ett nunnekloster, där en katolsk präst kommer på besök för att nunnorna hävdar att de plågas av demoner. Den kanske inte var så tung som magkänslan sa att den skulle vara men istället är regissören desto mer lekfull i sin regi. Jag såg att någon på filmtipset beskrivit den som ”Light-Dreyer” och det är inte helt missvisande, då regissören högst sannolikt inspirerats av Dreyers estetik och foto, det finns delar i filmen som påminner en del om En Kvinnas Martyrium. Närbilderna (framför allt de på bildsköna Lucyna Winnicka) är riktigt snygga och jag tycker genomgående att regissören lyckas sätta en kuslig atmosfär. Jag anser dock inte att det är en renodlad skräckfilm som jag sett att vissa vill etikettera den som, inte för att det gör någon skillnad men jag ville ändå betona det.

Mina minus är att jag tycker att filmen känns lite ofullständig, som att den inte riktigt löper linan ut. Sen tycker jag att den religiösa tematiken är intressant men att det kunde gjorts ännu mer med den. Men för att vara ett av temats mest osäkra kort så levererade den klart över förväntan och den hamnade i gråzonen mellan en trea och en fyra. Jag väntar lite med ett definitivt betyg.

Filmer i temat:

Nu när jag tänker tillbaka på den känns den lite som en mera "konstnärligare" variant av Diabel av en annan polack, nämligen Zulawskij.

Den har jag inte sett och Zulawskij är ju en intressant filmskapare av det lilla jag sett av honom, så den skriver jag upp.

Gör du helt rätt i, det är i min mening hans bästa film och en helt fantastisk skildring av Satan!

#2 CPT.OBVIOUS "VÄRLDSMÄSTERSKAP"

Film #3
Grupp A (Norra Europa)
Land: Danmark
Regissör: Lars von Trier
Film: Melancholia (2011)

Vet knappt vart jag ska börja för jag vet inte ens om jag har sett en film. När jag betraktar Melancholia känns det som att betrakta ett konstverk. Jag får så många intryck och känner mig liten, betydelselös. Det går inte att komma ifrån det faktum att Melancholia tidvis blir tråkig och väldigt ointressant, oftast i Justines kapitel men jag blir ändå trollbunden för att allting är så mystiskt. Kirsten Dunst som jag anser är ganska oberäknelig som skådis gör en mycket bra insats, likaså Sutherland. Fotot, scenval och musik är noga utvalt och när man lyckas träffa rätt på alla likt Melancholia har gjort blir det magiskt.

Jag faller på målsnöret då jag ofta har svårt att sätta mig in i människors liv, jag är betydligt mer logisk än känslosam. Jag kan ändå inte bärga mig tills jag får sätta tänderna i fler av von Triers verk. Det här är fantastiskt på ett unikt sätt. 8+/10 och 4/5.

Ställning i Grupp A:

Sedda filmer:

Projekt #3: Film noir 40- & 50tal

Film #1: Caught (1949)
IMDB

Handling: Leonora (Barbara Bel Geddes) gifter sig rikt med Smith Ohlrig (Robert Ryan) men äktenskapet blir inte särskilt lyckligt då Smith mer ser Leonora som en anställd som ska representera honom än som en äkta hälft. Mot Smiths vilja separerar de tillfälligt och Leonora tar anställning som läkarsekreterare hos barnläkaren Dr Quinada (James Mason). Hon börjar få spirande känslor för läkaren men när hon försöker skilja sig från Smith blir han inte så trevlig längre. Hennes liv blir till en mardröm

Omdöme: Caught var ingen renodlad film noir mer åt dramahållet egentligen men där fanns också en ödesmättad stämning och en förebådande känsla för vart det barkade hän. Robert Ryan spelar alltid bra men jag gillade honom särskilt i Caught där hans karaktär till en början har en väldigt mjuk och romantisk sida (en roll jag inte trodde fanns på Ryans register) för att sedan mer och mer gå åt det psykopatiska och kontrollerande hållet. För er som inte sett så många filmer av Robert Ryan spelade han ofta rätt hårdkokta och maskulina typer likt John Wayne.

Barbara Bel Geddes gjorde en roll förväntad av karaktären men inget utmärkande. Däremot kunde jag tycka att Masons talang slarvades bort lite; det blir ett slätt och teatraliskt porträtt av barnläkaren Quinada.

Fotot men speciellt kameraåkningarna utmärkte Caught och imponerade. Det gör att filmen känns "större" än vad den var. Men storyn kändes lite för komprimerad emellanåt. T ex vid Smiths och Leonoras giftermål så ses bröllopet i flashbacks via tidningsannonser, för att sedan klippa direkt till när hon kände att äktenskapet började knaka i fogarna. Jag hade gärna sett mer av vägen dit. Men filmen är också rätt kort på knappt 90 minuter.

Det enda som störde mig var slutet som kändes olustigt. Vill inte avslöja för mycket men det handlade om en lättnadens reaktion vid ett missfall. Står rätt mycket om det på IMDB:s forum om man vill läsa vidare och eventuella förklaringar. Kanske något tidigt inslag i amerikansk abortdebatt, men det kändes bara opassande och märkligt.

Betyg: 3/5

Filmer som ingår i projektet:

Jag har en gigantisk lista med filmer som jag kan tänka mig att ha med i ett framtida tema, Diabel åkte väldigt högt upp i den prioriteringslistan.

Bazinga90:s mastodont-tema 2015

#20 Morvern Callar (Lynne Ramsay, 2002)

Har människan en själ? Finns Gud? Varför i helvete har Lynne Ramsay till dagens datum bara gjort tre långfilmer? Alla tre är exempel på eviga frågor som vi aldrig någonsin kommer kunna få ett fullständigt svar på, hur mycket tid och energi vi än väljer att tillskriva frågorna. Ramsay har ett eget uttryck och bildspråk som filmskapare och jag hoppas att motgångarna, där hon av olika skäl hoppat av The Lovely Bones och Jane Got a Gun, inte fått henne att tröttna på att göra film. För jag personligen, om jag enbart ska se till Morvern Callar, klickar med hennes feminina touch och hur hon leker med färger. Ett stort plus vill jag rikta till hur The Velvet Undergrounds I'm sticking with you används, ett så härligt ”in your face”-användande av musik för att understryka en films makabra ton var det längesedan jag såg.

Jag kan inte gärna skriva för mycket om filmens handling utan att avslöja nyckelsekvenser, däremot tycker jag att det hela känns lite som ett formexperiment där Ramsay testar sig fram. Det i sig är inte fel och ingen blir gladare än jag när en regissör tar ut svängarna lite men det är mycket som ska sitta för att det här skulle kunna nå hela vägen och allt sitter helt enkelt inte. Innehållet spretar lite för mycket och det mynnar ut i en ”hitta-sig-självskildring”, när potentialen fanns för att det här skulle kunna ha blivit så mycket mer. Men filmen får ändå mina varmaste rekommendationer och mycket tack vare Samantha Morton som är formidabel i huvudrollen, jag kan inte förstå varför jag inte har sett mer med henne. Så till Lynne Ramsay: ryck upp dig kvinna och gör fler filmer, tack!

Betyg: +3/5