Citat:
Ursprungligen postat av
stone_sleeper
Menade främst på vad var motivationen bakom satiren. Charlie Hebdo vill säga nåt, vill påverka. Lars Vilks tror jag bara vill provocera.
Ja, det finns inga vinnare på det här som händer. Världen blir mer och mer polariserad och orolig. Jag tycker att i tider som dessa är det viktigt att inte glömma grunderna i det civiliserade samhället, den om människors lika värde. Den är lika självklar som den om ytrandefriheten.
Jag tror man gör det lite lätt för sig om man bara säger att Vilks är ute för att provocera. Han är trots allt en konstnär som redan innan rondellhunden rörde sig i konsten provocerande gränsland. Syftet med konst, och Vilks projekt, är att utmana gränser, precis som Odd Nerum med sitt självporträtt i gyllene skrud, Deschamps toalettstol, Serranos "A history of sex" (som fick Björn Söder att löpa amok) och Anna Odells fejkade psykos. Det är lite konsten uppgift, om konsten helt plötsligt nöjer sig med att endast röra sig inom accepterade gränser kommer konsten förlora en del av sin roll, och samhället tappa en viktig funktion.
Det som är intressant, och som också är en del av Vilks projekt, är reaktionerna och in- och utdefinieringen av hans rondellhund, vissa kallar den konst, andra kallar den skit, som ett led i att politiskt definiera ett samhällessystem och ett samhällsklimat. Precis samma sak som hände vid Ecco homo och Odells kvinnan på bron.
Så egentligen fyller Vilks konst två syften, dels att undersöka hur samhället och medborgarna förhåller sig till provokativ konst som krockar med andra värden, och dels om konsten kan utmana för mycket.
Så Vilks rondellhund handlar inte så mycket yttrandefrihet utan mer om vilken roll konsten ska få och bör spela i ett samhälle. Så tror vi på konsten som uttrycksmedel för att utveckla ett samhälle så ska vi också försvara Lars Vilks, Anna Odell, Odd Nerum, Andres Serrano och andra konstnärers rätt att producera konst som också är provokativ (det är därför det är lite lustigt att SD och för den delen vänstern, har en tendens att bara acceptera konst som gynnar deras politiska intresse.