Den stora filmprojekts-tråden (för filmtittaren)

Bazinga90's mastodont-tema 2015

#4. Opening Night (John Cassavetes, 1977)

”This woman is as helpless as you are and as helpless as I am. She has no weapons, she wants to fall in love but... her time has past, it's to late, it's as simple as that.”

Kort beskrivning: Myrtle Gordon är en firad Broadwaystjärna men kan inte erkänna för sig själv att hon börjar bli gammal och att tiden i rampljuset går mot sitt slut. Hon spelar en karaktär som påminner väldigt mycket om hennes egna liv och med en tilltagande alkoholkonsumtion klarar hon inte längre att hålla upp den perfekta ytan.

Det här var min andra film av Cassavetes och efter den här kommer det bli desto fler, då det här var en riktigt stark upplevelse. Här skildras på ett ärligt och öppet sätt en skådespelerskas förfall. Även om Cassavetes lyckas med att fånga ett helhetsperspektiv, där han väver in hur Myrtles problem tär på människorna i hennes omgivning, så var filmen oerhört fokuserad. Under filmens 140 minuter fanns det inte särskilt många scener som jag uppfattade som överflödiga.

Cassavetes är också riktigt bra som skådespelare och detsamma kan sägas om Ben Gazzara, vars karaktärs tålamod testas till bristningsgränsen. Men på det stora hela är det här Gena Rowlands show. Hon levererar en av de främsta insatserna jag sett av en kvinnlig skådespelerska. Det är ett så ärligt, uttömmande och modigt porträtt av en lysande stjärnas förvandling till ett vrak. Hon har problem med alkoholen och männen i sitt liv men mer än något annat skildras hur åldern tar ut sin rätt och den fruktan som finns över att hennes enda gåva ska gå förlorad. För när allt kommer omkring är hon inget annat än skådespelerskan i rampljuset. Jag måste ta och se regissörens övriga samarbeten med Rowlands, för här var hon alldeles fantastisk.

Filmen landar på en stark fyra. Det var just den här typen av upplevelser som jag hade hoppats på att få uppleva när jag drog igång det här filmtemat.

Betyg: +4/5

Filmer i temat:

Projekt: Se osedda filmer i min fysiska samling.

Mål: Att se de flesta osedda filmerna i min samling för att "få det gjort". Det finns en hel del titlar som tar emot väldigt mycket, de filmer jag inte har sett klart/påbörjat fram tills slutdatumet säljer jag eller något liknande.

Startdatum: 02-02 - 2015
Slutdatum: 05-05 - 2015

De osedda filmerna:

Amour (2012)
Dr. Mabuse, der Spieler: Erster Teil - Der grosse Spieler: Ein Bild der Zeit (1922)
Dr. Mabuse, der Spieler: Zweitter Teil - Inferno: Ein Spiel von Menschen unserer Zeit (1922)
Das Testament des Dr Mabuse (1933)
Metropolis (1927)
M (1931)
Brother (2000)
Takeshis' (2005)
La Mariée était en noir (1968)
Vivement dimanche! (1983)
Le dernier métro (1980)
Mera ur kärlekens språk (1970)
Kär-lek, så gör vi - brev till Inge och Sten (1972)
Sängkamrater (1975)
A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child (1989)
Freddy's Dead: The Final Nightmare (1991)
The Limits of control (2009)
India Song (1975)
Mar adentro (2004)
Paris (2008)
Padre Padrone (1977)
En kongelig affære (2012)
Faust (2011)
Histoire d'O (1975)
Histoire d'O: Chapitre 2 (1984)
Sektor 236 - Tors vrede (2010)
Capote (2005)
Eine Armee Gretchen (1973)
Home Movie (2008)
Comme un chef (2012)
Ensemble, c'est tout (2007)
Rocco e i suoi fratelli (1960)
Seconds Apart (2011)
The Addiction (1995)
Riti, magie nere e segrete orge nel trecento (1973)
Drag me to hell (2009)
Yee do hung gaan (2002)
Porcile (1969)
La Bête (1975)
Vinyan (2008)

Först ut blir Rocco e i suoi fratelli (1960)
Har läst rätt mycket bra om denna och den kan nog passa mig så länge jag kommer in i den. Speltiden är lite läskig men hoppas det funkar. Alain Delon och Claudia Cardinale medverkar och det är ju positivt.

Film #8 - Grupp C - Att Leva
Originaltitel: Ikiru
Regi: Akira Kurosawa
Årtal: 1952

Domarens Omdöme

En på förhand storfavorit entrade inatt turneringen, efter att jag sett två filmer tidigare av Kurosawa som jag givit en 5:a respektive så var förväntningarna och trycket på honom stort. Skulle han lyckas med bravaden att få till tre stycken 5: or? Isåfall den första som har fått tre raka femmor och den andra att ens ha tre femmor totalt (David Lynch den första).

Att Leva hade en väldigt god chans och det är en ytterst bra historia som Kurosawa berättar. Den är lika aktuell nu i västvärlden som den var i Japan 1952 vilket är en bragd i sig. Vi får följa tjänstemannen Watanabe som får reda på att han har få månader kvar att leva pga magcancer. Kurosawa bjuder oss på en kall omvärld som inte bryr sig om individen och det träffar perfekt och rakt in i mitt hjärta, han speglar verkligen samhället perfekt. Från arbetsmännen som tycker att det är lättare att behålla en position genom att slippa ta ansvar till den egoistiske sonen som inte hyser ett uns respekt till sin åldrande far. Filmen genomsyras av materialism och hur den påverkar människor negativt men ger oss också hopp och en spark i rumpan om att man skall ställa sig upp, ta ansvar för sitt liv och göra det man önskar, leva för något, hur litet det än kan tänkas vara.

Visdomsord efter visdomsord kommer under speltidens gång utan att kännas påklistrade, de betydde verkligen något, det kändes som det kom rätt från Kurosawa, det var ärligt och naket och jag som tittar satt fastklistrad och ville uppleva mer, se mer, lyssna och ta till mig. Att den sedan blandar detta hopp med hjärtskärande scener som för alltid kommer etsa sig fast i mitt minne gör filmen bara ändå mer fantastisk.

Men däremot saknar den det lilla extra för att ge den en full pott, det finns inte mycket att klaga på men ibland så visar Kurosawa fram sin poäng lite mer gånger än nödvändigt och speltiden kunde kanske kortats ned lite grann, även fast sista 30 är riktigt bra om än oväntade.

Att Leva levererar i slutändan så mycket mer än vad filmer brukar göra, det känns verkligt och den berör mig. Jag kommer definitivt se den igen och Kurosawa imponerar ännu en gång på mig och det känns som att han kan bli min absoluta filmregissör i framtiden, jag börjar bli smått förälskad.

Betyg: 4/5 | 11+/15

Sedda filmer i projektet

Delon och den kvinnliga huvudrollen (har jag för mig) är dock dubbade till italienska och sånt hatar jag personligen. Filmen är bra men inget mästerverk enligt mig, men du kanske gillar den mer.

Bazinga90's mastodont-tema 2015

#5 The Tree of Wooden Clogs (Ermanno Olmi, 1978)

Jag ska försöka att trappa upp tema-tittandet lite den här veckan, så Ikväll har det blivit dags att se en av de filmer som jag sett fram emot allra mest. Filmen vann Guldpalmen 1978 och av regissören har jag sedan tidigare sett Il Posto (1961) och I fidanzati (1963), två personliga favoriter. Så förväntningarna är höga!

Bazinga90's mastodont-tema 2015

#5 The Tree of Wooden Clogs (Ermanno Olmi, 1978)

Filmen tar plats i norra Italien 1898, där fyra familjer försöker att få tillvaron att gå ihop.

Det är en väldigt fascinerande film såväl som ett intressant tidsdokument. Jag gillar hur Olmi tar fasta vid de små händelserna i vardagen och fångar livet för dessa människor, där fattigdomen skiner igenom i nästan allt de gör. Samtidigt har vi sammanhållningen mellan människorna, där de äldre berikar de yngre med sina livserfarenheter och om jag inte fått informationen om bakfoten så ska alla ha varit amatörskådespelare. Skådespelet känns väldigt naturalistiskt.

Jag såg filmen som en första bekantskap, den har en stillsamhet över sig men jag är övertygad om att den kommer att växa vid en framtida omtitt. Jag tror att filmen kan fungera bättre nästa gång när jag vet vad jag har att vänta mig, nu fanns det ett par partier i filmen som jag upplevde som lite trevande. Men det är i regel inte många minus som jag vill lyfta då jag verkligen uppskattade den och filmen har definitivt lämnat ett avtryck hos mig. Med den här befäster Ermanno Olmi sig som en av de främsta italienska regissörerna i min bok, för hantverksmässigt tycker jag att det är ett smärre mästerverk. Däremot saknar jag den allra sista personliga dimensionen för att den ska nå ända fram, då klickade jag mer med såväl Il Posto som I fidanzati.

Betyg: 4/5

Nu ska jag ta och krita ihop några rader om den andra filmen som jag såg igår, återkommer om en stund med det omdömet.

#6 Last Resort (Pawel Pawlikowski, 2000)

En film som klockar in på 73 minuter och som hintar om att Pawlikowski besitter en del styrkor som filmskapare. Jag gillar hur organisk filmen känns och hur han riktar fokus mot karaktärernas situation istället för att försöka sig på att plocka politiska poänger. Han lyckas med att fånga kvinnan och sonens tilltrasslade livssituation, med en påtaglig känsla av rotlöshet och osäkerhet inför framtiden. Men speltiden är inte tillräcklig för att filmen ska komma någon vart, det känns lite hafsigt och stundtals tycker jag att Pawlikowski fiskar efter reaktioner. Hela segmentet där huvudkaraktären kommer i kontakt med en man som erbjuder henne ett arbete där hon ska göra live-shower via internet (läs porr) känns oerhört malplacerat. Trodde Pawlikowski att han var tvungen att dra allt till sin spets för att jag som tittare skulle bibehålla intresset? Han borde se och lära av Dardenne-bröderna.

Därutöver finns det några scener där huvudkaraktären bjuder på lite ”lökiga” utläggningar om kärlek som känns skrivna och de faller platt. Jag är i nuläget lite osäker på vilket betyg filmen egentligen ska ha, så jag tror att jag väntar tills morgondagen med att cementera ett betyg. Då kan jag förhoppningsvis se lite nyktrare på saken.

Filmer i temat:

Projekt #1 - Topp 25 skådespelare:

Beslutat mig för att avsluta detta projekt. Waxwork, King Kong och Van Helsing får bli osedda ett tag framöver. Främst för att jag inte har känt ett dugg för de två sistnämnda samt att Waxwork-torrenten tydligen var textad med nederländska. Klarar knappt av att se filmer med annat än engelsk text. Har ändå haft en skön tid med en hel del riktigt bra filmer och väldigt få dåliga.

Sedda filmer:

Tänkte sammanfatta en topplista av vad jag tyckte av filmerna så här i efterhand. Kanske blir lite motsägelsefullt gentemot mina recensioner då dessa skrivs i affekt men så här tycker jag för tillfället:

5/5
Saving Private Ryan
The Prestige
V for Vendetta
Eternal Sunshine of the Spotless Mind

4/5
American Psycho
Armageddon
Interstate 60
Crimson Tide
Dallas Buyers Club
The Da-Vinci Code
Lucy
The Curious Case of Benjamin Button
The Millionaire Tour

3/5
Big Fish
Black Hawk Down
50 First Dates
Charlie & The Chocolate Factory
Romeo & Juliet

2/5
28 Days Later
Weirdsville
The Flying Scotsman
eXistenZ

Projekt #2 - 30 Kvinnliga Filmikoner

Då tänkte jag sätta igång mitt andra projekt. Mitt första projekt på Japansk New Wave rann ut i sanden av olika anledningar men tänkte istället ta upp ett nytt. Sätter den här gången inte någon direkt tidspress på mig utan det får ta den tid det tar. Det blir en film per skådespelerska och det planerade projektet att följa upp med är 30 manliga om allt går som det ska.

Startdatum: 4/2
Slutdatum: När jag är färdig

Skådespelare och tillhörande film:

- Dessa är inte nödvändigtvis mina topp 30 kvinnliga skådespelare utan endast 30 stycken jag tycker om som jag gärna betar av en extra film med. De står heller inte uppradade in någon särskild ordning förutom en viss geografisk gruppering.

#2 CPT.OBVIOUS "VÄRLDSMÄSTERSKAP"

Film #2
Grupp B (Södra Europa)
Land: Tyskland
Regissör: Werner Herzog
Film: Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans (2009)

Nicholas Cage i en roll som korrupt och drogberoende polis i New Orleans och en remake vad jag förstått det. Detta är förmodligen den bästa rollen jag också sett Cage i, förvisso undvikit mannen de senaste åren så gott som det går men här visar han att han verkligen kan spela när han vill. Herzog har givit väldigt intressanta tillägg och scener till en egentligen helt vanlig kriminalare vilket uppskattas. Jag tror att han och jag kommer att komma bra överens framöver. Till slut blir det dock lite tröttsamt och jag kroknade sista 20 minuterna. En rätt bra film trots allt med kanske lite väl stereotypisk cast (Eva Mendes, Xzibit etc) bortsett från Cage. 7/10 och en stark 3/5

Ställning i Grupp B:

Sedda filmer:

Projekt #2 - 30 Kvinnliga Filmikoner

#1: Jennifer Connelly i House of Sand and Fog (2003)

Det är ingen solskenshistoria vi har att göra med här. Den börjar mörkt och går sedan utför och den gör det på ett mestadels konsekvent sätt som fungerar bra. Även om Connellys karaktär till större del främställs som den goda av de två och Kingsley är den som handlar fel så är filmen bra på att motivera alla handlingar och det är svårt att helt lägga skulden på någon i tvisten kring det här huset som filmen centrerar kring.

Det som gör att filmen tappar lite för mig är att den stundtals blir corny på sina ställen och hela kärlekshistorien mellan Jennifer Connellys och Ron Eldrads karaktär känns omotiverad och påtvingad och även om den i slutändan är viktig för riktningen filmen tar så är det också de scener som både behandlar relationen och som det leder till de sämst skrivna delarna. Filmen har med andra ord en bra och stabil kärna och jag tycker om mycket den gör men det finns en del skavanker som drar ner betyget.

3/5

Skådespelare och tillhörande film:

Bazinga90's mastodont-tema 2015

#7 Throne of Blood (Akira Kurosawa, 1957)

Kurosawa förflyttar Shakespeares Machbeth till 1400-talets Japan.

Jag har gillat en hel del av det jag sett av Kurosawa men jag har aldrig sett honom som en personlig favorit. Jag var väldigt nyfiken på hur Kurosawa skulle ta sig an Shakespeares Macbeth, då en av mina favoriter av hans filmer är Ran (1985), som är en filmatisering av Kung Lear. Och jag gillade verkligen den här, därför kan jag vara lite rationell och avverka de få minus som jag har lite kort. Jag har vissa frågetecken kring musiken, den fungerar som bäst för mig när den används mer subtilt. Från och till tycker jag att den tar lite för stort plats. Sen är det lite svårt att ta på exakt vad det var som jag hade lite svårt för. Jag gillar kanske Kurosawa som mest när han lyckas koka ned sina filmer, här finns det en del lugnare passager där man kan komma lite närmre in på Milfunes maktlystna karaktär. Jag kunde jag känna att jag saknade ett flyt mellan det storskaliga och de mindre sekvenserna i filmen.

Äsch, nu har jag lagt fram lite vagt formulerad kritik. I själva verket uppskattar jag nästan allt med filmen och framför allt att få se Kurosawa spela ut sitt register. Hur han väver in riktigt snygga visuella sekvenser, däribland ett antal läckra scener som utspelas i en tät dimma, och hur han tar till vara på den fantastiska scenografin är en fröjd att se. Toshiro Milfune imponerar i huvudrollen och bär den här filmen på ett imponerande sätt. Det finns briljanta segment och sen finns det lite skönhetsfläckar, efter att ha lagt samman dessa vill jag ändå sammanfatta helheten som en fin upplevelse.

Betyg: -4/5

Filmer i temat: