I många av inläggen läser man om människor som mår psykiskt dåligt och ofta nämner självmord som den enda utvägen, jag sitter själv med liknande tankar och har planerat mitt tillvägagångssätt ganska länge,
jag har till och med förberett avskedsbrev där jag förklarar varför och att det inte finns något mina närmaste hade kunnat göra eller säga för att ändra mitt beslut, nu skiljer sig kanske min situation än del
från övriga trådskapare, jag mår dåligt psykiskt för att jag har fått diagnosen ALS,
mitt liv kommer bestå av en tilltagande förlamning i kroppen där jag kommer vara helt klar i huvudet, mag och tarmfunktioner kommer fungera, men jag kommer ha ett vårdbehov på 24/h fram till den dag då jag inte orkar andas längre.
För mig blir självmord ett sätt att få bestämma över mitt eget liv och hur och när det ska sluta, inte sjukdomens.
Men varför är det så tabubelagt?
Varför anses det som så fegt att avsluta sitt eget liv?
Bör man tillåta aktiv dödshjälp i Sverige, det ligger flertalet dödssjuka patienter på vårdkliniker runt om i Sverige och väntar på att få dö, vore det då inte värdigare att dom fick dö på eget initiativ utan den smärta dom kanske måste gå igenom innan det är dag?
Som det ser ut nu bor jag själv, har jag städhjälp, jag kommer sällan ut och träffar vänner, men jag jobbar heltid på ett kontor med en administrativ tjänst, till och från besöker jag mina föräldrar för att äta och träffa dom, vi diskuterar aldrig min sjukdom, min mor har nog svårt att acceptera sjukdomen och letar efter alla möjliga och omöjliga botemedel.
Att då ha dom komma och hälsa på mig när jag väl är så förlamad att jag inte kan röra mig själv skapar en obehag inom mig, deras dåliga samvete över att dom är maktlösa att göra någonting åt situationen men dom måste ändå komma och hälsa på.
Tankar på detta?
Mvh M_M
jag har till och med förberett avskedsbrev där jag förklarar varför och att det inte finns något mina närmaste hade kunnat göra eller säga för att ändra mitt beslut, nu skiljer sig kanske min situation än del
från övriga trådskapare, jag mår dåligt psykiskt för att jag har fått diagnosen ALS,
mitt liv kommer bestå av en tilltagande förlamning i kroppen där jag kommer vara helt klar i huvudet, mag och tarmfunktioner kommer fungera, men jag kommer ha ett vårdbehov på 24/h fram till den dag då jag inte orkar andas längre.
För mig blir självmord ett sätt att få bestämma över mitt eget liv och hur och när det ska sluta, inte sjukdomens.
Men varför är det så tabubelagt?
Varför anses det som så fegt att avsluta sitt eget liv?
Bör man tillåta aktiv dödshjälp i Sverige, det ligger flertalet dödssjuka patienter på vårdkliniker runt om i Sverige och väntar på att få dö, vore det då inte värdigare att dom fick dö på eget initiativ utan den smärta dom kanske måste gå igenom innan det är dag?
Som det ser ut nu bor jag själv, har jag städhjälp, jag kommer sällan ut och träffar vänner, men jag jobbar heltid på ett kontor med en administrativ tjänst, till och från besöker jag mina föräldrar för att äta och träffa dom, vi diskuterar aldrig min sjukdom, min mor har nog svårt att acceptera sjukdomen och letar efter alla möjliga och omöjliga botemedel.
Att då ha dom komma och hälsa på mig när jag väl är så förlamad att jag inte kan röra mig själv skapar en obehag inom mig, deras dåliga samvete över att dom är maktlösa att göra någonting åt situationen men dom måste ändå komma och hälsa på.
Tankar på detta?
Mvh M_M