Citat:
Ursprungligen postat av
M.Saxlind
Vad betyder egentligen "enas" i det här sammanhanget rent konkret? Alla får tycka vad de vill men ingen får tycka att Motgift är snett ute i religionsfrågan för då skadar man "enigheten"?
Detta om att "få tycka vad man vill" måste nog ge vika för vikten av enighet i många fall. I slutänden gäller det rent generellt i ett läge där ett folks överlevnad är så hotad som vårt idag - det finns fall där det är viktigare att alla går i samma riktning än att riktningen är helt perfekt, och splittringen utifrån denna fråga har skadat vår kamp så mycket att den definitivt hör till den kategorin.
Om vi inte kan lösa den genom att diskutera på vanligt sätt - vilket vi inte lyckats med hittills - så kan och bör vi applicera välkända konflikthanteringsmetoder och föra diskussionen mellan några representanter från varje sida. En metod som kanske kan fungera vore om man diskuterar båda sidors underliggande målsättningar istället för båda sidors sakfrågor och detaljer. Ofta är man nämligen överens på planet om drivkrafter och målsättningar, men oense om detaljerna, och man har båda bättre möjligheter att se svagheterna med sin egen ståndpunkt på den grova nivån. Först därefter kan man gå över till att förfina detaljnivån gradvis och diskutera sig fram till enighet.
Om vi applicerar denna teknik på religionsfrågan, så verkar följande vara drivkrafterna för den kristna sidan:
- att ha en moralisk grund att stå på, en moral som gynnar överlevnaden och nativiteten för gruppen. I dagsläget finns noll moralisk grund och vi märker att även nationalsocialister kräver enormt med tid från sitt första uppvaknande om juden för att få insikt om varför moralreglerna från förr (som juden rivit ner) var användbara, ur ett rent materiellt och praktiskt perspektiv
- att moralen uppfattas som mer fixerad och helig, individers ifrågasättande av moralen måste på sikt tonas ner under den närmaste tiden för enighet är viktigare än perfektion i detta avgörande skede
- att återuppväcka moral-aspekten av svensk kultur - den mest centrala delen av ett folks egen kultur är den egna moralen, den är ännu viktigare än musik, arkitektur mm (som naturligtvis också är viktiga)
- att folk får en etnoreligiös identitet, som förstärker den etniska
- att folk i högre grad betraktar de subversiva marxistisk-judiska krafterna som andligt ondskefulla
- att folk tror på något högre syfte och "liv efter döden" som kan eliminera fruktan
- att svensk kultur och utveckling under de senaste 1000 åren också måste reflekteras i vår identitet, att asatro och vikingatid inte duger som enda identitet
- det var i samband med införandet av ateismen som förfallet i västvärlden började
Om vi applicerar detta på den kristendomskritiska sidan, så verkar drivkrafterna vara:
- det är förnedrande att acceptera något semitiskt som "större än vårt eget"
- vi vill inte ha en risk att folk när de blir kristna genom nationalkristnas försorg väljer att anamma HBTQP-jude-kyrkan i Sverige istället för nationalsocialism
- vi vill inte att folk ska se den religiösa identiteten som starkare än den etniska och börja acceptera icke-vita som kallar sig kristna
- vi vill ha stark individualism (?)
- vi sätter total perfektion i problemet lösning framför att snabbt lösa de 99% av problemen
Nästa steg är att bägge sidor försöker svara på frågan om huruvida deras sida tar samtliga av den andra sidans önskemål. Nu utkämpar jag konflikten mot mig själv lite som en simulation av hur en konstruktiv diskussion om det här ämnet borde se ut...
Den kristna sidan kan nog rannsaka sig själva med att:
- den behöver bli av med eventuella semitiska aspekter på ett sätt som den andra sidan kan betrakta som trovärdigt. Kanske duger traditionalism lika väl som kristendom
- den behöver vara tydlig med hur den ska krossa judemakten inom dagens kyrka och hur den ska driva ut den därifrån
- den måste se till att den etnoreligiösa identiteten är övervägande etnisk
- gällande frågan om individualism anser jag att de icke-kristna har starkt fel, individualismen måste ge vika för överlevnaden hos gruppen, den är en del av problemet idag. Hoppas jag kan övertyga den andra sidan om det?
- den kristna sidan behöver vara tydlig med att kristendomen är ett verktyg och inte nödvändigtvis ett mål, det kanske lika gärna vara traditionalism som kristendom som används för att uppnå sakerna?
Den kristendomskritiska sidan kan nog rannsaka sig själva med att:
- det finns idag ingen moralisk grund som är så välutvecklad som resultatet att tusentals år av utprövande, och även NS-ideologin hade motsvarande grund att stå på, och korrigerade enbart detaljer. 90% av vad NS gjorde vid makten var att återinföra traditionella ideal.
- moralen kanske inte kan uppfattas som så fixerad och helig utan någon form av religiös aspekt? Eller är hårdare lagar tillräckligt under en övergångsperiod? Hur förmår man massorna, som inte kan förstå långa resonemang om statistik, spelteori och liknande att förstå varför t.ex. äktenskapet ökar födslotalen och är positivt inte bara för paret som gifter sig utan för hela gruppen? Behövs då inte snarare någon enkel förklaring? I så fall vad?
- att återuppväcka den svenska moralen sker till viss del även hos NS, men de kristnationella talar mer om frågor som abort, äktenskap, stoppa HBTQP än de kristendomskritiska inom NS-rörelsen. Mothugg: vad som är den svenska moralen är värt en diskussion.
- judarna är ett väldigt tydligt bevis på att en etnoreligiös identitet är starkare än en etnisk, och gjord på rätt sätt eliminerar den rasblandning, inte tvärtom. Det förekommer fall av personer i NS-rörelsen som hoppat av och sedan satt på en rasfrämling. Kan en fanatiskt övertygad etnoreligiös göra så? Och den etnoreligiösa identiteten i norra Spanien där kvinnorna hellre hoppade från torn är rasblandade med kidnappande muslimer, är ett av många andra exempel på att en etnoreligiös identitet nog skapar en starkare etnisk sammanhållning snarare än tvärtom.
- kristendomskritiska NS-röreser talar inte "liv efter döden" i form av principen om gruppevolution så ofta som de kanske borde. Vår kamp kan inte ge resultat utan uppoffringar. De genomsnittliga kristendomskritiska inom NS går istället runt och säger att martyrer är losers. En person som är beredd att offra sitt liv kan uppnå enormt mycket mer, och inspirerar också andra - så länge han vinner fler segrar än förluster, givetvis. Det handlar inte om att söka döden, utan att kämpa så hårt att döden kommer och knackar på - även då gör man motstånd och vinner förhoppningsvis om och om igen. Hur många icke-religiösa inom NS-rörelsen har offrat hela livet?
- har kristendomskritiska NS lyckats inkorporera svensk kultur under de senaste 1000 år en på ett bra sätt, och förklarat hur vi bör se på den perioden överlag om kristendomen - som i form av symbolik finns med i all konst, kultur, krigföring, generell historia under perioden - ska kritiseras? Är hela perioden en period av förtryck?
- det var i samband med införandet av ateismen som förfallet i västvärlden började, det är bara att erkänna. Är kampen om individualism och "upplyst ateism" verkligen värd så mycket att den ska fortsätta trots att den visat sig leda oss till avgrunden?
Ungefär på det här konstruktiva sättet (exempel ovan) skulle jag vilja att de båda sidorna började diskutera frågan tills eländet är löst en gång för alla. Vi kan definitivt inte ge oss in i en ny valrörelse så länge det här problemet kvarstår.