Radio Svegot

Vad betyder egentligen "enas" i det här sammanhanget rent konkret? Alla får tycka vad de vill men ingen får tycka att Motgift är snett ute i religionsfrågan för då skadar man "enigheten"?

Ja det är väl det här som är risken. Unga svenskar som kanske går i nationalistiska funderingar, lyssnar på motgift och köper deras subversiva judesupremacistiska budskap rakt av.

Vi kan ju käbbla lite om vad "enas" betyder.

Skämt å sido. Givetvis får man tycka vad man vill om Motgift och deras åsikter. Möjligt att jag svävade iväg lite i mitt förra inlägg, men jag tycker bara det är synd att vissa verkar hänga upp sig på bagateller när vi har tre nationalister som gör ett fantastiskt jobb med Motgift. Dock syftade jag inte enbart på religionsfrågan.

Kan du utveckla?

Vi varken kan eller bör försöka vända på skutan. Istället måste vi fokusera på att sänka det ruttnande skeppet och bygga ett nytt, och då krävs det högre ideal än semitiska importreligioner som ej är sprungna ur folksjälen.

Kan du ge lite exempel på detta "rysshat" eller är det bara en term du slänger dig med för att verka tuff? Är det "svenskhat" om man kritiserar, inte det svenska folket eller Sverige som land utan enbart den sittande regimen i Sverige, eller gäller detta bara åt ett håll?

Oavsett vad man tycker om konflikten i Ukraina och vems sida man står på så är det ju uppenbart att din retorik är ganska oärlig och falsk, håller du inte med?

Det finns en lång tradition inom den nationella rörelsen och dess anhängare såväl i Sverige som i Amerika att fokusera på den påstådda inre fienden och bråka inbördes och anklaga varandra för ditten och datten snarare än att gemensamt försöka arbeta konstruktivt med riktiga frågor av betydelse. Kanske är detta en delförklaring till varför den nationella rörelsen i Sverige är så marginaliserad och patetisk och nästan totalt saknar förmåga att attrahera människor av högre kvaliteter. Det finns förstås många aspekter som spelar in, men det sekteristiska käbblandet och fientligheten mellan människor och organisationer som till 99% tycker samma sak borde åtminstone vara en delförklaring.

https://www.youtube.com/watch?v=gb_qHP7VaZE

Och därför ser du det lite som ditt heliga kall att varna människor för Motgift och deras påstådda agenda? Ett kall som du tar på mycket stort allvar, vad det verkar.

Du känner inte att du vill utveckla närmare på vilket sätt man är "judesupremacistiska" när du ändå är i farten?

Detta om att "få tycka vad man vill" måste nog ge vika för vikten av enighet i många fall. I slutänden gäller det rent generellt i ett läge där ett folks överlevnad är så hotad som vårt idag - det finns fall där det är viktigare att alla går i samma riktning än att riktningen är helt perfekt, och splittringen utifrån denna fråga har skadat vår kamp så mycket att den definitivt hör till den kategorin.

Om vi inte kan lösa den genom att diskutera på vanligt sätt - vilket vi inte lyckats med hittills - så kan och bör vi applicera välkända konflikthanteringsmetoder och föra diskussionen mellan några representanter från varje sida. En metod som kanske kan fungera vore om man diskuterar båda sidors underliggande målsättningar istället för båda sidors sakfrågor och detaljer. Ofta är man nämligen överens på planet om drivkrafter och målsättningar, men oense om detaljerna, och man har båda bättre möjligheter att se svagheterna med sin egen ståndpunkt på den grova nivån. Först därefter kan man gå över till att förfina detaljnivån gradvis och diskutera sig fram till enighet.

Om vi applicerar denna teknik på religionsfrågan, så verkar följande vara drivkrafterna för den kristna sidan:
- att ha en moralisk grund att stå på, en moral som gynnar överlevnaden och nativiteten för gruppen. I dagsläget finns noll moralisk grund och vi märker att även nationalsocialister kräver enormt med tid från sitt första uppvaknande om juden för att få insikt om varför moralreglerna från förr (som juden rivit ner) var användbara, ur ett rent materiellt och praktiskt perspektiv
- att moralen uppfattas som mer fixerad och helig, individers ifrågasättande av moralen måste på sikt tonas ner under den närmaste tiden för enighet är viktigare än perfektion i detta avgörande skede
- att återuppväcka moral-aspekten av svensk kultur - den mest centrala delen av ett folks egen kultur är den egna moralen, den är ännu viktigare än musik, arkitektur mm (som naturligtvis också är viktiga)
- att folk får en etnoreligiös identitet, som förstärker den etniska
- att folk i högre grad betraktar de subversiva marxistisk-judiska krafterna som andligt ondskefulla
- att folk tror på något högre syfte och "liv efter döden" som kan eliminera fruktan
- att svensk kultur och utveckling under de senaste 1000 åren också måste reflekteras i vår identitet, att asatro och vikingatid inte duger som enda identitet
- det var i samband med införandet av ateismen som förfallet i västvärlden började

Om vi applicerar detta på den kristendomskritiska sidan, så verkar drivkrafterna vara:
- det är förnedrande att acceptera något semitiskt som "större än vårt eget"
- vi vill inte ha en risk att folk när de blir kristna genom nationalkristnas försorg väljer att anamma HBTQP-jude-kyrkan i Sverige istället för nationalsocialism
- vi vill inte att folk ska se den religiösa identiteten som starkare än den etniska och börja acceptera icke-vita som kallar sig kristna
- vi vill ha stark individualism (?)
- vi sätter total perfektion i problemet lösning framför att snabbt lösa de 99% av problemen

Nästa steg är att bägge sidor försöker svara på frågan om huruvida deras sida tar samtliga av den andra sidans önskemål. Nu utkämpar jag konflikten mot mig själv lite som en simulation av hur en konstruktiv diskussion om det här ämnet borde se ut...

Den kristna sidan kan nog rannsaka sig själva med att:
- den behöver bli av med eventuella semitiska aspekter på ett sätt som den andra sidan kan betrakta som trovärdigt. Kanske duger traditionalism lika väl som kristendom
- den behöver vara tydlig med hur den ska krossa judemakten inom dagens kyrka och hur den ska driva ut den därifrån
- den måste se till att den etnoreligiösa identiteten är övervägande etnisk
- gällande frågan om individualism anser jag att de icke-kristna har starkt fel, individualismen måste ge vika för överlevnaden hos gruppen, den är en del av problemet idag. Hoppas jag kan övertyga den andra sidan om det?
- den kristna sidan behöver vara tydlig med att kristendomen är ett verktyg och inte nödvändigtvis ett mål, det kanske lika gärna vara traditionalism som kristendom som används för att uppnå sakerna?

Den kristendomskritiska sidan kan nog rannsaka sig själva med att:
- det finns idag ingen moralisk grund som är så välutvecklad som resultatet att tusentals år av utprövande, och även NS-ideologin hade motsvarande grund att stå på, och korrigerade enbart detaljer. 90% av vad NS gjorde vid makten var att återinföra traditionella ideal.
- moralen kanske inte kan uppfattas som så fixerad och helig utan någon form av religiös aspekt? Eller är hårdare lagar tillräckligt under en övergångsperiod? Hur förmår man massorna, som inte kan förstå långa resonemang om statistik, spelteori och liknande att förstå varför t.ex. äktenskapet ökar födslotalen och är positivt inte bara för paret som gifter sig utan för hela gruppen? Behövs då inte snarare någon enkel förklaring? I så fall vad?
- att återuppväcka den svenska moralen sker till viss del även hos NS, men de kristnationella talar mer om frågor som abort, äktenskap, stoppa HBTQP än de kristendomskritiska inom NS-rörelsen. Mothugg: vad som är den svenska moralen är värt en diskussion.
- judarna är ett väldigt tydligt bevis på att en etnoreligiös identitet är starkare än en etnisk, och gjord på rätt sätt eliminerar den rasblandning, inte tvärtom. Det förekommer fall av personer i NS-rörelsen som hoppat av och sedan satt på en rasfrämling. Kan en fanatiskt övertygad etnoreligiös göra så? Och den etnoreligiösa identiteten i norra Spanien där kvinnorna hellre hoppade från torn är rasblandade med kidnappande muslimer, är ett av många andra exempel på att en etnoreligiös identitet nog skapar en starkare etnisk sammanhållning snarare än tvärtom.
- kristendomskritiska NS-röreser talar inte "liv efter döden" i form av principen om gruppevolution så ofta som de kanske borde. Vår kamp kan inte ge resultat utan uppoffringar. De genomsnittliga kristendomskritiska inom NS går istället runt och säger att martyrer är losers. En person som är beredd att offra sitt liv kan uppnå enormt mycket mer, och inspirerar också andra - så länge han vinner fler segrar än förluster, givetvis. Det handlar inte om att söka döden, utan att kämpa så hårt att döden kommer och knackar på - även då gör man motstånd och vinner förhoppningsvis om och om igen. Hur många icke-religiösa inom NS-rörelsen har offrat hela livet?
- har kristendomskritiska NS lyckats inkorporera svensk kultur under de senaste 1000 år en på ett bra sätt, och förklarat hur vi bör se på den perioden överlag om kristendomen - som i form av symbolik finns med i all konst, kultur, krigföring, generell historia under perioden - ska kritiseras? Är hela perioden en period av förtryck?
- det var i samband med införandet av ateismen som förfallet i västvärlden började, det är bara att erkänna. Är kampen om individualism och "upplyst ateism" verkligen värd så mycket att den ska fortsätta trots att den visat sig leda oss till avgrunden?

Ungefär på det här konstruktiva sättet (exempel ovan) skulle jag vilja att de båda sidorna började diskutera frågan tills eländet är löst en gång för alla. Vi kan definitivt inte ge oss in i en ny valrörelse så länge det här problemet kvarstår.

Definitivt vårt största problem. Det är tid att vi tar tag i problemet en gång för alla och inser att enighet är viktigare än perfektion.

De interna striderna försvagar rörelsen på flera plan:
- internt käbbel tar energi och tid
- oenighet och stark övertygelse från båda sidorna om att de sitter inne med den rätta idén, leder till att de stora massorna inom rörelsen som är neutrala drabbas av konstant osäkerhet över att göra endera sidan missnöjd, och blir allmänt osäkra, socialt hunsade individer som ger ett patetiskt intryck när de riktar sig utåt och ska försöka övertyga folk om ideologin, de är mer rädda för ett plötsligt slag (verbalt eller fysiskt) utan förklaring från en av de egna, än från fienderna (som också angriper med våld)
- för utomstående ger man ungefär ett lika seriöst intryck som två föräldrar som ger olika besked till barnet om allt
- utomstående ser en konstant bråkande grupp som slösar all sin energi och därmed inte är värd att själv gå med i. Dessutom ser de en grupp som är extremt hätsk och upplevs som hotfull, man fruktar kanske rentav att bli misshandlad som medlem (även om det är relativt ovanligt idag, men var vanligt förr - tyvärr finns det vissa lokalavdelningar av en viss organisation där man fortfarande har kvar sådant slödder som angriper sina egna - istället för att göra sig av med sådant slödder håller man hårt på dem för att man har så få medlemmar, för att internbråken skrämt bort alla = negativ spiral)
- man ser ut som totalt inkapabel att leda ett land. Att medla mellan viljor, övertyga, få folket att enigt understödja de slutliga besluten, är en lika stor del i att leda som att pressa ut direktiv

Om man förstår hur det fungerar att organisera en lokalavdelning så vet man att ofta kan 1-2 nya medlemmar vara nog för att höja nivån på aktivismens effektivitet med en faktor 10-20 i fråga om kapacitet att värva röster.

Ironiskt nog är rörelsen problem inte för mycket konflikt, utan konflikträdsla. Den tar inte tag i kärnan av konflikten utan accepterar olikheterna men blir frustrerad och låter icke-konstruktiva personliga bråk bryta ut istället. Det är dags att folk tar tag i kärnan. I mitt inlägg ovan ger jag ett förslag till hur jag tror att början av en diskussion om ämnet hade sett ut, om man hade diskuterat på ett mer konstruktivt sätt. Det ÄR sant att det finns inre fiender, men den största av dessa inre fiender är oenigheten. Det kostar TID att reda ut den här frågan i detalj och hålla alla deldiskussioner av den som krävs, men det är väl investerad tid för religionsfrågan kostar rörelsen mer tid och kraft varje månad, än vad det kostar att reda ut den här frågan (ännu mer om man räknar in sekundära, indirekta effekter som att man förlorar förtroende bland utomstående, saktar ner organisationernas tillväxt, och så vidare).

Jag ägnar inte dagarna åt att kritisera Nordfront och de fantastiska personer som producerar den varje dag, även om jag anser att Nordfronts frekventa skriverier om krig, hitler, hakkors förhindrar en annars mycket bra sida från att nå ut till en större allmänhet. Varför inte bara vara nöjd med att Motgift lyckas åstadkomma något?


Det står dig fritt att predika din nordiska religion, moral och ideal till allmänheten, tror inte de som är kristna kommer klaga på dig om du börjar att lyckas.


Ta inte denna Tercio seriöst. Det finns infiltratörer och sabotörer som inte vill att nationalister ska lyckas om det finns en liten oenighet så försöker de göra det till en gigantisk oenighet.

Vända på skutan eller bygga nytt. I princip samma sak. Hårklyveri.

Visst, jag håller med dig i sak, men pretentiösa och elitistiska nationalister ger jag inte mycket för.

Ta SD-frågan till exempel. Jag uppmuntrar SD-väljare på jobbet, samtidigt som jag försöker förmedla en större bild av vilka problem vi står inför. Jag är övertygad om att de flesta SD-väljare har en djupare bild av folkgemenskapen och den nationella identiteten inom sig. Det gäller att väcka den bara. Bättre att sträcka ut en hand än att avvisa.

Nu går vi ju OT här dock.

Jag förstår att det är fruktansvärt jobbigt för dig och din polare Neolitikum att det i Sverige idag finns ett nationellt projekt som är både framgångsrikt och populärt, men med den här typen av tramsiga och lögnaktiga inlägg kommer ni nog tyvärr inte att lyckas krossa Motgift. Ni får på något sätt ta och byta taktik, för det ni håller på med nu blir liksom bara komiskt.

Motgift har en potential att bli någonting riktigt stort och är enligt mig det bästa som har hänt svensk nationalism någonsin.