Meningen med livet - samlingstråd

Påståendet är "bästa av alla världar Gud skulle ha kunna skapat". Således har jag rätt, med undantag för det fallet att denna Gud är en sadist.

Varför hänger du isåfall på filosofiforat för?

Livet går inte ut på något. Universum går inte ut på något. Livet är en liten meningslös delmängd av en enormt mycket större meningslös delmängd.

Du kan inte gagna livet genom en uppfinning, eftersom hela det sammanhang där det spelas upp är meningslöst och omöjligt att undfly. Du kan ge morfin till en med hemska smärtor och benso till en med hemsk ångest, vilket minskar lidandet. Du kan ge någon ett hus för att han ska slippa frysa. Du kan ge någon en bil så att han slipper gå. Problemet är bara att det enda som händer är att lidandet minskas. Lidandet i sig självt finns för att man alls lever, ironiskt nog också för att man är en "högre" form av liv. Livet är skit.

Menar du att jag kan övertyga dig alltså eller menar du att jag själv, med min mening av mitt liv inte är tillåten att skriva och läsa precis vart jag vill så förstår jag att du undrar. Jag kände för att skriva här, ganska så enkelt. Styrde in vid denna rastplats och veva ner rutan en stund. Om jag pratade med skrot och metall eller de som värnar om sin skrot och metall samt andras eller inte, det får tiden utröna. Trevlig resa.

Du får givetvis skriva. Det absurda är att det fortfarande är bilen som skriver. Chauffören är bara något som bilen inbillar sig finns.

Så du ser min världsbild som absurd och jag ser din som sorglig eftersom den, som jag ser det är baserad på att inte våga styra sin egen bil eller att inte tro sig kunna göra detta eftersom den chauffören som gömt sig bakom de tonade rutorna blev så övertygad som barn och sedan fastnat där. Ett talesätt som vissa kanske ser som religiöst men det uttalades långt innan den religion den associeras med anser jag passa mycket väl. "The children who liveth in darkness has seen the great light" Sedan om man gömt sig i mörkret väldigt längre, så är såklart det stora ljuset rätt skrämmande och i rädslan, mörkret så blir man rätt skygg och kommer med många undanflykter för att gå ut i ljuset och ta ansvaret över att styra sig själv. Hur som haver, behöver inte käbbla om detta. Jag såg livet som du ser det nu, åtminstone som jag ser att du ser det nu, dog i detta och blev sedan återfödd. Tro mig eller ej, mig kvittar det, det är du som ska leva ditt liv och jag som lever mitt. Fred.

Aha, du ändrar det till ett religiöst påstående. Ok, ja då kan ju vad som helst vara sant.

https://en.wikipedia.org/wiki/Gottfried_Wilhelm_Leibniz
"In philosophy, Leibniz is most noted for his optimism, i.e., his conclusion that our Universe is, in a restricted sense, the best possible one that God could have created."

Det var från början ett religiöst påstående och jag tror att du missförstått något när jag läste den sista meningen i ditt inlägg; vad menar du?

Hur kan vi svara på att universum inte går ut på någonting?
Universum är under ständig evolution samtidigt bidrar skapelsens skapelsers skapelser till fortsatt evolution och utveckling av detta universella liv. Lidandet i mån av smärta existerar enbart som varningssignal, lidande i form av ångest, oro, stress och depression är någonting hjärnan skapar - och det kan förgöras, det går att leva ett liv utan dessa känslor och utan medicinering. Hjärnan skapar illusionen av dessa negativa känslor och du låter dem gnaga på dig vilket innebär att hjärnan bestämmer över dig och du identifierar dig med hjärnan och inte med hjärnan som ditt verktyg.

Jaja, ta mig inte så bokstavligt, men fattar inte, om livet inte har någon mening så får ni ju livet att framstå som att det ändå har en mening, livets mening är att proklamera om att livet inte har någon mening, det blir alltså meningen med livet! SÅ hade ni inte trott att livet inte har någon mening på riktigt så hade ni väl tagit livet av er?

Jag tror snarare att livet både har en mening & inte har en mening, det gäller att hitta balansen helt enkelt!


Jag har svårt att bestämma mig..

Allt i universum går runt som i en stor maskin, men det finns inget som helst uppenbart syfte med maskinen. Den bara går runt. Det är bara som att åka med i en gigantisk karusell.

Fråga dig istället varför universum alls är beskaffat så att lidande existerar, oavsett om det är som varningssignal eller som symptom på psykisk belastning.

Du har faktiskt rätt i att det egentligen är fel att identifiera sig med sin hjärna, för den är mycket riktigt ett verktyg. Men då kommer ännu en paradox: utan hjärnan finns heller inget "jag". Hjärnans funktion som verktyg är att få en docka av kött och blod att tro att dess tillvaro går ut på något. Det finns inget "jag" att betjäna för hjärnan. Hjärnan skapar denna illusion, så att man ska frambringa nya varelser som ska genomgå samma idiotiska kretslopp.

Jag tror att vi är lite som Schopenhauer: vi tycker att livet är skit men det är gött att klaga över att det är skit