Ungdomar: Har ni det lika jävla hopplöst som jag?

Du är duktig du, här får du en virtuell klapp på axeln. *klapp på axeln*

Missförstå mig rätt. Jag har jobbat på ställen jag saknat totalt intresse för. Jag kan jobba med vad som helst, utom undersköterska och personlig assistent.

Edit: Jag tror inte vi har riktigt samma definition av "hatar". Hatar för dig är "ogillar". Hatar för mig är just "hatar". Jag hatar allt som har med vården att göra, jag söker inte ens hjälp på sjukhus när jag egentligen behöver för fan!

Tror inte att arbetslösheten är ditt största bekymmer då.

Dessutom så har varenda arbetsgivare jag någonsin varit i kontakt med väldigt mån om att man sköter sin hälsa, fan man få ju till och med gå och träna på betald arbetstid och friskvårdsbidrag på 3000:-/år endast för att det är bra business för arbetsgivaren att hålla sig frisk.

Det finns effektiva behandlingar mot dessa typer av fobier...

Samhällsituationen håller nu på att göra mig självmordsbenägen, jag är fullt allvarlig.
Har levt på existensminimum i över 5 år sedan studenten, nått kort vik där och nån timanställning där.
Har dragit på mig dokumenterade depressioner sen jag kom in i vuxenlivet, missbruk etc.
Det spelar ju för fan ingen roll vad man gör. Samhällssituationen gör en totalt likgiltig.
Att bara gå in på arbetsförmedlingen där det redan sitter 50 ihopsjunkna själar med varsinn kölapp, och man vet att förmodligen alla här inne har mer erfarenhet och ser ändå ut att ha gett upp.

Vad fan ska man göra? Jag har börjat få en sådan frustration att jag skiter i precis allting, stjäler på köpcentrum, i affärer, begår bidragsbrott, lever jävel, än så länge går det iallafall bra. Samhället har gjort mig kriminell.

Vill politikerna att vi ska själv dö, eller ska vi bajsa fram arbetsplatser? Bill Gates kunde ju, då kan ju alla vi andra, eller hur va de nu.

På fullaste allvar, varför händer ingenting? Varför agerar ingen? Eldar upp hela jävla samhället känns de som att man vill göra när man grips av känslan, samtidig inser man att det inte kommer nått logiskt ur det.
Vad kan privatpersonen egentligen göra? Och vad kan vi göra tillsammans för att förändra skiten?
Det borde ju vara olagligt att skaffa barn i ett sådant här samhälle, om man inte är förberedd på att ungarna kommer få luffa på pojkrummen upp i 30 års åldern haha

Du är duktig du, här får du en virtuell klapp på axeln. *klapp på axeln*

Missförstå mig rätt. Jag har jobbat på ställen jag saknat totalt intresse för. Jag kan jobba med vad som helst, utom undersköterska och personlig assistent.

Edit: Jag tror inte vi har riktigt samma definition av "hatar". Hatar för dig är "ogillar". Hatar för mig är just "hatar". Jag hatar allt som har med vården att göra, jag söker inte ens hjälp på sjukhus när jag egentligen behöver för fan!

Jag har ett tips till alla skribenter här i tråden! Börja arbeta som arbetsförmedlare, eftersom det obviously inte spelar någon roll vart man arbetar, sedan är det ju så enkelt att få ett arbete, så med era tips till hade arbetslösheten varit ett minne blott!

Edit: Jag tror inte vi har riktigt samma definition av "hatar". Hatar för dig är "ogillar". Hatar för mig är just "hatar". Jag hatar allt som har med vården att göra, jag söker inte ens hjälp på sjukhus när jag egentligen behöver för fan!

Fobi och fobi... Jag gillar inte saker överlag som har med vård att göra.

Jag har ett tips till alla skribenter här i tråden! Börja arbeta som arbetsförmedlare, eftersom det obviously inte spelar någon roll vart man arbetar, sedan är det ju så enkelt att få ett arbete, så med era tips till hade arbetslösheten varit ett minne blott!

Gör något du tycker är kul, du behöver hitta på en hobby som du vet du kan utföra med dina begränsade resurser och satsa på den. Satsa hårt! Satsa allt du har! Om du blir bra på det kan du alltid vinna något på det. Men först och främst lägg i från dig den där förbannade datorn och gör något vettigt av livet, för jag tror att det är datorn som är ditt problem. Har jag inte rätt?

Dina försök till härskartekniker är ganska löjliga får jag säga.

Jag har arbetat med saker jag HATAR men pengarna behövdes så det var bara att kämpa sig igenom. Men försök du att bortförklara dig genom att säga att du hatar nåt och därför inte är tvungen att göra det...



Tror inte de som söker sig till arbetsförmedlingen hade uppskattat mitt sätt att faktiskt pressa de lite, i regel är folk som går dit väldigt lata och inte alls sugna på att faktiskt kämpa för att få sig ett jobb - de vill att det ska läggas på bordet framför de

Hur var din definition av "hatar" igen?

Var inne på att gå en kurs för att bli arbetsförmedlare, men det löste sig på bättre sätt, så har inget behov av att byta arbete för tillfället.
Dessutom så blir man väl förbittrad tillslut av att träffa alla människor som dig, som automatiskt ser en som sin "fiende" och blir förbannad på en för att man gör sitt jobb, istället för att se sitt ansvar i att åtgärda sin situation, men det är ju sådana som blir stammisar på AMS.

Att landa ett jobb som man är kvalificerad för är typ 50% attityd och 50% tur (innan jag får "källa tack" så kan jag vara tydlig med att det är min alldeles egna ovetenskapliga uppfattning och teori). Men det känns som ditt bekymmer inte är att du har otur.

Men visst, nästa gång du håller på att lacka på handläggaren så tycker jag att du ska dra denna:

AMS HL: Hur går det med jobbsökandet nu då TruckUrban?

TruckUrban: Du är fullt medveten om att vi lever i ett samhälle som är baserat på att vi har en viss procent arbetslösa. Utan arbetslösheten så skulle arbetstagarnas löner stiga okontrollerat, pga bristande arbetskraft, vilket skulle skada lönsamheten i företagen och i förlängningen landets ekonomi. Det skulle även medföra ett behov av kraftig ökat skattetryck då de offentliganställd löner skulle behöva höjas över privat sektor för att någon ens skulle vilja arbeta där.

Dessutom så är det så att om jag får ett arbete så innebär det att någon annan blir utan, mitt bröd blir någon annans död, jag finner det djup omoraliskt att neka min medmänniska rätten till försörjning.
Jag anser att jag gör min samhällsplikt och mina medmänniskor en stor tjänst genom att acceptera min funktion i samhället som lönebegränsare och därmed också se till att min medmänniska får en möjlighet att försörja sig.
Hur kan du sitta här vid ditt bord med gott samvete, när du är medveten om att ditt arbete skulle kunna sätta mat på bordet år en familj som nu måste leva på ruinens brant?

AMS HL: ....

Sen får du ju iaf inga pengar, efter som de måste göra sitt jobb och bestämmer inget själva, men man har ju inte roligare än man gör sig.

Du kan inte komma och tro att samhället ska ge dig någonting, du får själv aktivt ta tag i saken.