Råd till hur jag ska sluta Amfetamin missbruk, få tag i livet + finna lycka drogfri.

Hej. Jag är 22 år gammal och i stort behov av hjälp.

Nu sitter jag här ännu en gång efter en totalt sömnlös natt, jag har insett länge sen att jag har ett problem och har gjort flera försök att lägga av med missbruket och söka hjälp från vårdcentralen. Tappar dock alltid viljan att gå igenom med saker jag bestämt med personal från vårdcentral/"ungdoms center" som jag träffat en gång och som enligt mig också verkat okunniga och känns som att dom varje gång förblir omedvetna om min situation i den stora bilden pga brist på mina kommunikations kunskaper. Direkt när jag vilat ut mig från några veckors intensivare period av missbruk så kommer det oemotståndliga suget att vara påverkad tillbaka, känner mig helt inåtvänd, omotiverad av vanliga saker och även ointresserad av att socialisera med tex familjen, blir inte många meningsfulla konversationer pga att jag har ingen lust att prata mer än man är tvungen så att säga. Direkt jag får i mig första dosen, känns det som att alla problem är bortblåsta. Då kan jag hantera vardagen, får ordning i tankarna och kan helt ångest fritt ta saker som dom kommer, blir mycket mer utåtvänd och pratar om saker med vem som helst med förnöjelse.

Har börjat misstänka att jag har ADD/ADHD eftersom jag kände igen mig väldigt mycket när jag läste om symptomen nyligen på internet. Min mor kan även bekräfta att symptomen börjat när jag var väldigt ung, har alltid varit rätt så överaktiv, inte kunnat hantera situationer som kräver pyskisk fokusering och haft väldigt kort stubin angående vardagliga motgångar. Nu känner jag mig som sagt mer inåtvänd, känner mig alltid på språng mentalt och måste jämt ha någon sorts stimulans för att inte bli tokig av rastlösheten, som tex dator spel/musik/tv-serier/fysisk aktivitet. Sen hur amfetaminet påverkar mig får mig att bilda ännu starkare misstankar på ADD/ADHD. Jag funderade även på ifall jag har bipolär sjukdom tidigare, för att flera av dens symptom också stämmer in på mig mer eller mindre.

Känns som att saker och ting har gått snett i mitt liv alltid redan i barndomen också, får höra från mor min om händelser som jag inte själv minns eller kunde bilda någon ordentlig uppfattning av pga den unga åldern, har ingen aning ifall alla motgångar tidigare i livet påverkar mitt nuvarande pyskiska välmående. Det är inte saker som jag medvetet tänker på eller går och bekymmrar mig över, men tänkte ifall det är möjligt att olösta problem håller mig tillbaka på något sätt i mitt undermedvetna?

Föräldarna skildes när jag var väldigt liten, farsan är alkoholist och bara på den biten finns massvis med motgångar, har flyttat runt hela livet med morsan när hon bytt jobb och förhållanden med andra män, har börjat nya skolor och varit tvungen att skaffa nya vänner ständigt och då menar jag även när jag var liten, från 5 till 20 års åldern. Har alltså varit tvungen att anpassa mig till en ny omgivning helt och hållet många gånger med några års mellan rum. Kompis kretsarna har inte heller varit dom vettigaste och där har det säkert också hänt massvis som påverkat mig psykiskt. Vet inte riktigt vem jag är och vad jag vill i slut ändan, känner mig helt vilsen i denna värld. Har väl mina intressen och så men det känns inte som att det är något som jag är nöjd med eller känner "mig som hemma" med, vill hitta en äkta plats och utvecklas till något märkvärdigt.

Skulle självklart vilja vara utan tjacket, vara en frisk människa med en normal livsstil med rutiner, socialt umgänge, arbete osv. Vill kunna vara lycklig och uppskatta saker i livet och leva mer hälsosamt. Jag vill komma på vettiga mål att sträva efter och känna någon sorts motivation att anstränga sig för att nå dom. Just nu är det helt omöjligt eftersom när jag är påverkad så finns viljan att göra saker, får motivation att planera min framtid, blir liksom entusiastisk att ta mig framåt och annars också intresserad av vardagliga saker och sysslor. Men så fort jag inte har tagit amfetamin och är utan så försvinner liksom min förmåga att gå vidare, faller ner i den dystra oroliga allvarligt röriga mentala tillståndet.

Ett problem är också att jag just missbrukar, doserna och mängderna jag använder är ju inte direkt nära vad man skulle få utskrivet av läkare ifall jag skulle ha ADD/ADHD. Jag har rökt cannabis sen jag var kring 15 år gammal och användandet av det har varit nästan dagligt enda sen dess, provade andra droger några gånger som opioider och benzo, svamp och alkohol men har aldrig missbrukat dom på samma sätt som jag har gjort med cannabis och amfetamin. Cannabis rökandet har dock också minskat märkvärdigt sen jag upptäckte amfetaminet och fick ständig tillgång till det. Visst är det dyrt att köpa skiten som säljs olagligt och jag har även problem med mina ekonomiska saker eftersom det mesta går till att köpa dyrt och svagt amfetamin från gatan.

Missbruket går i samma gamla spår fortfarande som det gjort ända från början. Det händer ofta att jag är vaken flera dygn, sover 8-9 timmar i mellan när det så småningom börjar bli riktigt besvärligt psykiskt, slutar alltid med att man finner sig fullständigt dysforisk och ibland väldigt paranoid. Sover en natt, sen kör jag igång igen och lägger mig nästa gång igen efter 2-3 dygn, sover lite igen och kör igång igen, osv osv. Detta har nu pågått lite mindre än ett år och visst börjar det slita på mig även fysiskt så att man börjar bli riktigt slut.

Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till? Var ska jag söka hjälp, hur ska jag gå till för att klara av vardagen i det tillståndet jag upplever utan amfetamin? Det blir absolut ingenting av skolan eller liknande, jag har ingen utbildning förutom grundskolan. Sen blir det även mycket svårare att berätta om mina problem om jag inte är påverkad och informationen jag får ur mig blir garanterat mycket mer ofullständig. Skulle det vara en bra idé att boka tid med privat psykiatri/neurolog eller liknande? Är det någon med ADD/ADHD diagnos som skulle kunna säga ifall det är troligt att jag också lider av det? Vill verkligen få någon sorts förändring till mitt liv, för så här kan det inte fortsätta länge för till slut kommer jag kollapsa och säkert.

Skulle rekommendera att du kontaktar: Svenska Brukarföreningen


Det finns hjälp att få inom vården, men det gäller bara att hitta rätt människor. Något som kan vara svårt, därför är det bra om man får tips. Något jag tror brukarföreningen kan ev. hjälpa till med.

Du slipper bli moraliserad, det är min förhoppnings åtminstone.


Mitt andra tips är att du tar reda på varför du missbrukar, att sluta se dig som ett offer och se en möjlighet ut. Detta hade ju varit sjukt trevligt om samhället kunde erbjuda en utsträckande hand för - men det gäller att komma till rätt människor som sagt. För annars blir man sedd som en missbrukade SÄMRE människa - och det är du självklart inte. Du har bara hamnat i lite trubbel och trassel, det kan hända vem som helst.

Efter att ha börjat läsa den här boken har saker och ting på ett personlig plan börjat balansera ut:
http://res.allpdftools.com/allpdftools/pdf-download-resources/A_New_Earth.pdf


God Speed!

Mycket av dom problem du upplever känner jag igen, och under en tid kommer du känna att det är svårt att få saker att fungera utan tjack, men det kommer bli bättre. Att du nu inte får saker att flyta på alls utan tjack, är till stor del pga beroendet, och inte att det hjälper dig så mycket som du tror.

För mig var t.ex. svårhanterliga bipolära tendenser till 90% orsakade av missbruket, och dom problem jag har kvar nu är en barnlek att handskas med i jämförelse.

Kolla upp om du inte kan snacka direkt med beroendecentrum för att få hjälp. Leta upp telefonnr på ditt landstings websida eller nåt.

Dom första 1-2 veckorna utan amfetamin kommer antagligen kännas fruktansvärt hopplösa, men sen blir det bättre! Jag fick också otroligt svårt att sova under en veckas tid.

Bara för att spinna vidare på beroendecentrum.

Kontakta dem direkt, psykiatrin kommer inte vilja röra dig ens med en 20 meter lång pinne. Du kan ha tur att träffa någon inom vårdcentralen dock.

Du har går dit, du missbrukar, du är otroligt stark & modig!


Det är tyvärr svårt att få hjälp om man har ett dokumenterat narkotika-bruk . Tänker bespara personliga klenoder, men var stark. Och ta hjälp av de som vill hjälpa dig att bli kvitt missbruket!


Att du har fått den här insikten och har viljan att sluta är ett stort steg

Gå till Na, finns tonvis med fd knarkare som kan hjälpa dig igenom den kritiska perioden och ta tag i ditt inre själv och automatiskt livet!

Jag har haft flera avbrott på 2 veckor upptill 1 månad sedan jag provade tjack för första gången i våras, visst är man väldigt sliten och kraftlös dom första veckorna ifall man gått på det länge men det är inte det stora problemet för mig. Kan inte motstå suget i längden, tänker alltid på hur lätt och smidigt det jag gör skulle gå med amfetaminet, hur mycket bättre jag skulle kunna prestera ifall jag var påverkad. Blir självklart lite piggare efter ett tag, men alla problem kvarstår. Det krävs så klart längre tid nykter för en större skillnad men är ganska säker på att dom allvarligaste problemen inte försvinner utan medicinering eller någon slags terapi.

Missbruket har absolut orsakat ytterligare problem som inte har besvärat mig tidigare som mer ångest och generellt både pyskiskt och fysiskt slitage. Har gått ner i vikt märkvärdigt vilket är dåligt eftersom jag är väldigt smal och svag från början. Sen så har jag aldrig fått något att flyta i livet före jag ens provade amfetamin eller cannabis för den delen.

Har haft det svårt i skolan, inte för att jag är osmart men för att jag har det svårt att koncentrera mig speciellt på ämnen jag inte är så värst intresserad av, tankarna flyter alltid iväg och saker å ljud runt om i klassrummet stör mig väldigt lätt så att jag inte kan fokusera alls.

Matematik är en riktig plåga för mig, när jag var liten fick jag grova utbrott med ilska när jag försökte räkna läxorna hemma tillsammans med morsan. Modersmål eller grammatik överhuvudtaget på vilket språk som helst är tungt att studera också. Jag fick mitt slutbetyg från högstadiet 4 år efter dom flesta som är född samma år som mig.

Efter det har jag provat att börja gå gymnasie utan någon speciell inriktning två gånger på hösten två år i rad. Båda gångerna har jag hoppat av efter en månad, är väldigt intresserad av naturvetenskap så jag skulle vilja ta kurser i dom ämnena bara för skojs skull. Det verkar i förväg att det är ett passande alternativ för mig. När jag börjar så är det en annan femma dock.

Har under dom senaste åren börjat lida av relativt allvarlig social fobi, vilket jag tror är en påföljd av mitt cannabis missbruk. Särskilt för att jag började röka det i en alltför ung ålder då hjärnan fortfarande utvecklas avsevärt. Känner stor ångest enbart från att gå förbi människor på gatan och tex. sitta på bussen/tåget när jag är nykter, amfetaminet botar även detta besväret i stort sett totalt.

Personligen så har jag inte haft några problem alls med att sova dagarna/veckorna efter jag tänt av, tvärtom så har jag sovit som en stock både på nätterna och dagarna.


Tack för tipset.

Fick även tidigare råd från en läkare på vårdcentralen att skriva in mig på avgiftning i en sluten miljö vilket jag inte känner mig så ivrig om för att göra det, tanken att åka dit är rent utsagt hemsk. Sen när den inte varar länge så är det som sagt inte det stora problemet för mig, när jag blir utskriven så är jag troligen i samma sits som jag var när jag skrev mig in.

Tror inte psykiatrin heller är så ivrig att skriva ut någon slags medicin åt mig, nu syftar jag dock på benzo, lyrica eller liknande när jag inte har någon diagnos än så länge. Tänkte dock att dom skulle kunna hjälpa mig med terapi i form av regelbundna samtal, har ingen aning vad sådan terapi innebär så därför ville jag fråga ifall det är en bra idé som ger några resultat.

Vårdcentralen har så okunniga läkare när dom bara har en allmän utbildning och inte är specialiserade på något särskilt inte för att nämna dom fruktansvärt långa vänte tiderna. Därför tänkte jag att en privat läkare som är kunnig om just mina problem skulle vara ett bättre alternativ, mina föräldrar är redo att betala vad det än kostar för att hjälpa mig.

Har pratat om mitt missbruk helt uppriktigt dom gångerna jag varit på vårdcentralen och träffat en psykiatrisk sjuksköterska och en läkare. Dom skrev ner anteckningar på dator/papper om vad jag berättade, är detta nu ett dokumenterat missbruk? Nu när jag flyttat till en annan kommun så var inte den informationen tillgänglig på deras vårdcentral, dom bad mig att fylla i ett papper vilket tillåter dom att motta informationen från den gamla vårdcentralen vilket jag inte har gjort ännu. Men jag berättade ju ändå om att jag missbrukar där också, så det är väl kört för den delen

Tänkte specifikt att ifall jag skulle få ADD/ADHD diagnos så skulle det vara trist ifall jag får en medicin som inte är centralstimulerande pga att jag har missbrukat tidigare. Visst finns det risk att jag skulle festa till det då och då med medicinen men i slut ändan så tror jag inte att en icke stimulant skulle hjälpa mig lika bra fast det vet jag ju inte eftersom jag inte har provat heller. Är ju ganska självklart att man önskar sig amfetamin/metylfenidat på recept så här beroende som man är.


Har tänkt att det kanske skulle vara ett av det bästa sättet att inse eller bli motiverad för förändring på riktigt bara genom att få råd och vägledning från någon som befunnit sig i en situation som liknar min egen. Ska undersöka mer om det!

Har tänkt att det kanske skulle vara ett av det bästa sättet att inse eller bli motiverad för förändring på riktigt bara genom att få råd och vägledning från någon som befunnit sig i en situation som liknar min egen. Ska undersöka mer om det!

Inget att undersöka, bara att gå till första bästa möte!

Att träffa andra som klarat bli drogfria kan vara en nyckel för dig. Du pratar om ADHD och det är vanligt bland missbrukare.

Men man kan leva drogfritt ändå! Med hjälp av medicin, rätt doserad. Att bota ditt mående på egen hand har ju inte funkat så bra.

Gå och lyssna ett par gånger, sedan kan du ta den kontakt du känner för. Gratis.

hej ts!
jag lyckades att sluta med amfetamin när jag gick till den öppna beroendemottagningen. Jag var faktiskt anonym de första gångerna. Det kan man vara. Men ska du sjukskriva dig så måste de ha din id. Och om du ska få läkemedel vilket är viktigt.

Jag låg på 1g iv om dagen när jag slutade. Amfetamin neurotoxiskt och man blir aldrig helt 100% återställd. Så försök att lägga av nu och inte när du är 35 och tandlös...

Du kan parallellt så klart gå till NA också, pröva det. Du kan skippa Gudssnacket och inte lyssna till det. Men beroendemottagningen är 10ggr viktigare, för de är ju professionella.
lycka till

Det är helt klart svårt som fan att sluta på lång sikt, min hjärna försöker med jämna mellanrum lura mig att jag skulle få ut nåt av att börja knarka igen.
Men på gott och ont har jag åkt på såna hårda smällar på slutet att det hjälper mig att förstå varför jag inte ska börja igen.
Frågan är då om du måste åka på såna också för att du ska bli motiverad, hoppas inte det!

Du verkar intelligent utifrån din förmåga att uttrycka dig skriftligt, så bara för att du inte har färdighet vad gäller matematik så ska du inte misströsta. Har du inte intresse för det, så är det väldigt svårt att bemästra och koncentrera sig på. Jag själv klarar visserligen matematik upp till en ganska hög nivå, men när min "vägg" väl dyker upp så tar det tvärstopp.

En varningsflagga:

Jag har själv ADHD-diagnos. Tyvärr är det så att jag började tro att centralstimulerande var det som var lösningen på mina problem, vilket det inte var alls. Det är ett litet plåster i bästa fall, inte mer.

Jag slutade ta den medicin som jag fick, tyckte den gav för mycket biverkningar, och halkade efter ett tag in i missbruk av centralstimulerande. Innan jag började medicinera hade jag bara testat amfetamin en enda gång långt tillbaka i tiden, och tyckte det kändes alldeles för "smutsigt" när det går ur, bland annat.

Det är praktiskt taget första månaden som är svårast. Efter det har hjärnan vant sig av med det. För er som vill sluta så är det bra nu för nu är det en månad kvar tills det är vår med finare väder mm efter det går allt enklare. Efter det med sömn, styrketräning, konditionsträning är bra medicin mot amf/kola

Om ni vill sluta så passar det bra nu

Drogfri sen 5 år

Grattis! Som sagt håll er sysselsatta med studier, jobb, träning vad fan som helst så går det. Första månaden är verkligen pest och pina när man vaknar på morgonen och inte har energi. Men det går att sluta med lite vilja. Tänk på att amf/cola verkligen kör slut reservkapaciteten i hjärnan så det finns alla anledning att sluta- ju tidigare desto bättre.
Jag klarade av det och då klarar ni det också!!
Lycka till!