Vilken film såg du senast?

No problem!
Vad då kan inte vara säkra? Det är så i böckerna, och filmerna utgår från böckerna.

Och visst, jag skulle kunna ge dig rätt och säga att man inte följer böckerna helt med antal år och så, men precis som du säger har Bilbo åldrats rejält när de väl träffar honom i Vattnadal, vilket innebär att de trots allt följer böckernas kronologi trots att man i filmen inte direkt uppfattar att Frodo är 33 år när festen hålls och 50 år när han lämnar Fylke.

Det var dessutom verkligen inte några dagars mellanrum heller; Gandalf rider först till bl.a. Minas Tirith och letar sedan Midgård runt (nästan) efter Gollum - förgäves. Först (17 år) senare återvänder han till Fylke för att ge Frodo i uppdrag att ta Ringen till Vattnadal.

Aragorn var ungefär 10 år när Thranduil sade det där till Legolas, punkt slut. Man kunde ha löst det genom att ändra ordval men det gjorde man inte och nu är det helt enkelt en sak som försämrar mitt intryck av The Hobbit: tBotFA rejält.

Projekt 90-talet

Film 35/50

Black Cat, White Cat (1998)

På Balkan så åker småtjuven Matko i trubbel efter att ett tågrån gått fel, han blir skyldig pengar till en narcissistisk gangster. Han kan dock nollställe skulden genom att låta sin son gifta sig med gangsterns dvärgsyster.

Vilken film alltså, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. På två timmar så pressas det in material för en film på fyra timmar, allting går så in i helvetets jävla snabbt fram att det inte bara blir rörigt utan jag blir även stressad av hela filmen.

Den här filmen går i i otroliga vågor, vissa tillfällen är den totalt genomvidrig, medan i andra tillfällen den är riktigt trevlig, vacker och rolig.

Humorn i denna filmen har otroligt låg nivå och består ungefär av flygande getter, tjocka tanter som drar ut spikar med rumpan, folk som springer in i träd och gangstrar som ramlar ner i utedasset. Visst så har den några fina stunder i sin humor men de är få.

Allting är så mycket, lite för mycket. Men de ljusa stunderna, som tillexempel de där Ida och Zare är tillsammans, räddar denna filmen från att falla pladask och balanserar upp den. Tar man bara av sig kritikerglasögonen (vilket tog ett tag för mig) så går det att ta denna filmen med en riktigt stor nypa salt och ändå finna någon uppskattning i den.

Filmen är inte helt fungerande, men det som gör den något fungerande är den enorma absurditeten som hela tiden spelar en stor roll i filmen.

Det är en salig soppa det hela, men i slutändan finner jag mig ändå med ett litet leende på läpparna och musiken som är otroligt passande har definitivt fastnat. Betyget är i slutändan precis godkänt, alltså en svag femma, väldigt nära fyran.

Betyg: -5/10

In bruges

Så bra var den inte. ganska besviken faktiskt. 2-3/5.

N

Det händer inte särskilt mycket mellan 111-årsfesten och det att Gandalf 17 år senare knackar på och säger att det är dags att sticka till Vattnadal, illa kvickt. Att det inte går 17 år i filmen framgår absolut inte på något sätt över huvud taget.

Jackson har (mig veterligen) inte valt att skippa 17 år. Det är bara det att det inte händer särskilt mycket på de 17 åren varför det inte var nödvändigt att poängtera eller klargöra att det gick sådan lång tid mellan de händelserna (festen och Gandalfs återkomst).

Men nu är vi lite väl OT, så vi kan väl enas om att vara oense. Jag tycker i varje fall att det är ett skamligt misstag som enkelt kunde åtgärdats.

Blood Diamond

Sevärd film som visar mycket hemskheter från Sierra Leone under inbördeskriget. Leonardo Di Caprio levererar som vanligt i sin roll.

Annars tyckte jag filmen kändes lite "B". Mycket klichéer och en förutsägbar handling.


Får en 5/10 av mig.

Projekt 90-talet

Film 36/50

The Piano (1993)

Under 1800-talets mitt så reser Ada till en ö tillhörande Nya Zeeland för att gifta sig. Ada har inte pratat sedan hon var väldigt ung och detta frustrera hennes nyblivna make mer och mer ju längre tiden går. Ada pratar genom sitt piano, som hennes make byter bort mot en bit land, mannen som köper pianot kommer närmre och närmre Ada då hon söker sig till pianot.

Poetiskt långsam film med ett otroligt fotot och en underbart skådespel. Själva historien är verkligen mycket mer simpel än vad jag förväntade mig, dock inte negativt. Filmen talar klarspråk, trots bristen på ord hos huvudrollsinnehavaren.

Man ryser till, flera gånger över filmens gång åt helheten. Det är otroligt vackert och filmen är väldigt tilltalande på många sätt och vis. Det vackra fotot uppblandat med det magnifika skådespelet är en vinnande kombo. Holly Hunter är verkligen otroligt bra! Likaså barnskådespelaren Anna Paquin och såklart Harvey Keitel!

Musiken som spelar en ledande roll i filmen är väldigt vacker. Pianot som vävs in i filmen överallt passar in perfekt och blir en mycket viktig faktor i sin helhet!

I slutändan så skulle jag gärna se att filmen slutade fem minuter tidigare (de som sett den förstår förmodligen när jag menar), själva slutet kändes tyvärr något pressat, om än mycket vackert. Jag gillade symboliken i det hela, men filmen hade växt ytterligare höjder för mig om det oväntade alternativet hade valts.

Det är en väldigt svår film att betygsätta, flera gånger under filmens gång har jag pendlat mellan sjuan och sexan, framåt slutet var sjuan självklar men att det uppenbara alternativet till slut valdes störde jag mig tyvärr mer än vad jag egentligen vill. Det blir en svag sjua just nu just för det magnifika skådespelet, det underbara fotot och hela stämningen i filmen.

Betyg: -7/10

Såg The Equalizer för en stund sen. Blev väldigt positivt överraskad. Även om titeln anspelar på den gamla tv-serien och att Denzel spelar en person med samma rollnamn så har filmen inte ett dyft med den serien att göra egentligen.

Denzel är grym i rollen som McCall. Den får 8 kulor av 10.

Close-Up (1990)

Hmm... vad ska man säga, Close-Up var inte riktigt som jag trodde den skulle vara. De inledande scenerna i taxin tyckte jag vittnade om lugnet före stormen. Men det blev aldrig så. Det blev bara långtråkigt. Och kändes meningslöst. Visst metainslagen utifrån regissörens, aktörens och publikens skiftande perspektiv (som skådespelare i sina egna liv ungefär) var intressanta, men hela idén blev för vag. När man dessutom läser om att Kiarostami kastade om scener när filmen skulle visas i Berlin (tror jag) och det plötsligt enligt honom blev bättre film samt att personerna i filmen inte riktigt följde regissörens uppmaningar, visar att Kiarostami inte riktigt har haft koll på vad han gjorde. Vilket syns i resultatet.

Nej jag blev inte berörd här. Men Kiarostami har gjort mycket annat fantastiskt och t ex En smak av körsbär (1997) var verkligen berörande för mig. Dessutom fick jag mersmak på att se fler av Makhmalbafs filmer.

Betyg: 2/5

Trist att du inte gillade den! Förstår dock att det inte är en film för alla!

Breach 2007

Spionthriller med Ryan phillippe.
Spännande och välspelat, baserad på en sann historia ger hela filmen en extra krydda.
Har sett den flera gånger och lika bra varje gång. Kort sagt en Väldigt bra spionfilm som stod på egna ben och inte behövde leva på klitchiga actionscener. Man gav sig tid att utveckla karaktärerna och spänningen smög sig på. Ryan phillippe är en underskattad skådespelare, som ständigt gör bra ifrån sig.

4/5

The next three days (2010)

Riktigt spännande och tät thriller. I en lycklig familj döms frun för mord och hennes man (Russel Crowe) planerar ett rymningsförsök från fängelset. Sjukt bra och genomtänkt, jag kommer inte på några direkta plotholes. Gillar verkligen Crowe i huvudrollen. Rekommenderas starkt.

9/10