Ställ era random astronomifrågor

Men tänk dig en galax långt långt bort som kollar mot oss. Den ser ju oss och nära galaxer som rödförskjutna. Varför skulle inte de tro att allt expanderar då? De ser ju att alla galaxer är rödförskjutna utom de när dem - de drar därmed samma slutsatser som oss. Trots att vi ser att närbelägna galaxer är blåförskjutna. Det kan ju vara ett fenomen som beror helt på observatör. Vi ser ju bara blåförskjutna galaxer nära oss. De ser bara blåförskjutna galaxer när dem. Vi ser bara rödförkjutna galaxer långt bort. De ser bara rödförskjutna galaxer långt bort.

Med andra ord, de galaxer vi ser som blåförskjutna ser aliensen flera miljoner ljusår bort som rödförskjutna vice versa. Sedan BB har saker klumpat ihop sig och jag undrar seriöst om inte forskare missuppfattat/blandat ihop mörk energi med den globala ihopklumpningen som enligt teorin borde fortsätta.

Det går helt ihop enligt mig. Spelar ingen roll om två punkter inte tycks åka närmare varandra det är inte det vi snackar om. Vi snackar om blå/rädförskjutning utifrån random observatör i rymden. Det hela är relativt.(finns ju saker som närmar sig varandra i universum ju....)


Va? Det undre stycket är offt. Om inflationen visar sig vara falsk, a la mypenistrap, hur förklarar man att allt är homogent? Utan inflation finns ju inte vi?



Nu talar du om andra teorier om fysik. Jag talar om andra teorier om rymdens böjning, öppen, stängd eller slät. Räknar verkligen forskare matematiskt på öppna/stängda lika mycket som släta?

Jag menar/frågar om forskare foviriserar det platta eftersom det är enklare att få ut saker som inflation ur det etc. Saker som inflation kommer inte ur det öppna eller stängda samt att mängden mörk energi vs gravitation inte representeras lika fint (och därifrån kommer olika öden jämfört med varje typ av universum). Utan ett slät universum fallerar ju hela fysikvärlden?

Theangleaxe:
Angående din första fråga. Hur långt borta är den avlägsna galaxen menar du?

Säg att du tittar på en galax (och galaxhop) vars ljus har färdats ~7 miljarder ljusår. Alla galaxer i universum har en egenrörelse i rummet som inte beror på expansionen. Så vissa galaxer i det klustret närmar sig varandra, vissa rör sig bort från varandra.
När du nu tittar på alla dessa galaxer är allt ljus rödförskjutet, oavsett om de rör sig mot oss eller från oss i rummet. MEN, det beror på att rummet expanderar och ser till att allt ljus från dessa avlägsna galaxer blir rödförskjutna.

Om en hypotetisk astronom i en av dessa galaxer skulle titta på sin omgivning skulle denna så klart se vissa, närbelägna galaxers ljus som blåförskjutna, vilket beror på att de närmar sig astronomen. Men skulle samma astronom titta på vår galax, Andromeda och våra närbelägna galaxer skulle denne se allt ljus som rödförskjutet.

Alla i universum ser samma sak. Nämligen att universum expanderar.

Vänta nu, galaxer i en kluster rör sig bort från varandra? Vilken data visar på det förutom rödförskjutning?



Wait what? Galaxer som närmar sig oss mäter vi ju genom deras ljusförskjutning? Därför kan ju omöjligtvis blåförskjutna galaxer (galaxer som närmar sig oss) vara rödförskjutna?



Ja precis det är det jag också säger? Det hela är relativt beroende på observatör.


Precis det är det jag också säger? Alla ser rödförskjutna galaxer långt bort och nära galaxer är blåförskjutna. Det argumenterar jag inte emot. Vad jag säger är att det är (kan vara) en illusion som är global. Liknande illusionen om centrum i universum, vilken punkt på kartan du än väljer är du i centrum. Samma sak här, vilken punkt du än väljer ser du rödförskjutning långt bort och blå- nära. Det hela är en universal illusion.

Oh nej! Du kan räkna med att finns färdiga teorier i byrålådorna som förklarar andra scenaria också. De ligger i byrålådorna bara därför att de saknar observationer som stödjer dem. De har falsifierats. Ljus rödförskjuts därför att dess källa rör sig bort från oss. Detta är ovedersägligen bevisat på många olika sätt.

Ok så hur förklaras mörk energi vs gravitation eller inflationen med det öppna/stängda universumet?

Men observationen för slät universum är ju vad, en hypotetiskt triangel med 180 grader (ljusböjningen kan ju också förklaras med öppet/stängt universum). Vad talar för att vi imorgon inte vaknar upp och kommer på att vi lever i ett öppet/stängt universum?

@ ´Puff

Har målat en bild med vad jag menar. http://imgur.com/TdQ6L6i

Edit: http://imgur.com/mXS112l Så föreställer jag mig universum ser ut på extrem stor skala(svårt att måla vad jag menar dock). (tre bilder på universum där den längst ner i höger hörn är en enda stor klump)

Alltså, i stora skalor klumpar universum ihop sig mer och mer medans i små skalor ser det ut som att den expanderar och blir större oavsett observatör. Som jag sa, en illusion.

Jag menar alltså att det för oss nästan alltid kommer se ut som universum expanderar men att den rödförskjutningen kommer övergå till blå då den stora klumpen börjar bli större och större.

Edit#2: http://phys.org/news/2013-08-cosmologist-universe.html - lite hur jag menar men inte så fördjupat.

Eftersom min största rädsla är att jorden ska träffas av något stort föremål, t.ex en asteroid så undrar jag hur långt i förväg man kan se att det blir en fullträff och om det finns något man kan göra för att hindra dess framfart.

Har vi tur, ser vi asteroiden flera år i förväg. Då finns det olika metoder för att putta den ur sin bana. Krocka med sonder, låta farkostens gravitation dra i asteroiden, etc. Men vi kan ha otur. Det kan vara för sent när vi upptäcker asteroiden.

Du behöver inte vara rädd. Det är så mycket tomrum där ute. Chansen att du ska drabbad av det är minimalt liten.

Kommer en riktigt stor bumling farande så har vi tur hittar vi den men idag finns inte så mycket vi kan göra åt den. Vi kan dock i förväg ganska bra räkna ut var den bumpar ner så folk kan i förväg köpa välbehövliga huvudvärkstabletter för det lär smälla rätt bra. Är den av riktigt riktigt stor valör kan det kvitta för då försvinner nog tom det landet där den ramlar ner.

Ska sägas att detta händer extremt sällan. Jorden har väl under sitt 4.5 Miljarder långa liv träffats av 4 riktigt stora stenar.

Det går årmiljoner mellan asteroidnedslag som kan hota civilisationen. Det är som att oroa sig för att bergskedjor växer upp, för det gör de på ungefär samma tidskala. NASA har kommit fram till att en asteroid som är minst 140 meter diameter kan orsaka en av de största regionala naturkatastroferna i historien, som en tsunami vilket är långt från världens undergång. Men även det är ett värsta scenario där den kommer in vertikalt i atmofären och har hög fart och hög densitet. Asteroider så små som 20 meter som den som exploderade ovanför Chelyabinsk träffar ett par gånger per århundrade eller så. Men de är så gott som harmlösa även vid direktträff, som Chelyabinsk visade.

Den här bilden illustrerar hur stor andel man har hittat av olika asteroider, man har snart hittat alla som kan orsaka en regional katastrof, och ingen av dem är på kollisionskurs under din livstid:
http://www.nasa.gov/mission_pages/WISE/multimedia/gallery/neowise/pia14734.html

För att försöka förhindra en kollision krävs ett års förvarning, och det skulle kräva ett unikt crash program för att utveckla en sond som kan lösa uppgiften. Det skulle vara den enklaste metoden, en kärnvapenstridsspets som flyger förbi i hög fart och detonerar en bit ifrån asteroiden för att hetta upp dess ena pol i hopp om att det ändrar dess bana tillräckligt mycket. Hettan skulle göra att isar som finns på och nära under ytan smälter och när de förgasas så trycker de undan asteroiden i motsatt riktning. Men somliga asteroider tumlar runt och har ingen pol, och om gastrycket kommer från en roterande sida så sprids det ju ut i alla riktningar. Dessutom har somliga asteroider nästan ingen is. En nära detonation med kärnvapen ger mer osäkra resultat, men är ändå bästa plan B.

Helst vill man flyga ikapp asteroiden och knuffa på den på ett mer kontrollerat sätt under längre tid, men det tar flera år bara att komma ikapp en asteroid i dess bana. Hayabusa 2 skickades upp, med en av världens största raketer, och det tar 3½ år innan den kommer fram till asteroiden den ska studera. Och det är en asteroid som man valt ut just för att den är lätt att nå. Med största sannolikhet upptäcks en asteroid på kollisionskurs, om det finns någon, minst många årtionden i förväg.