Citat:
Jag tackar Gud för att jag har min 8-åriga dotter kvar i livet, och lever i ett land i fred, men hade jag varit i Madleens situation så hade jag antagligen kämpat för att för det första komma bort från släktingar som anser att jag är medskyldig till min förstfödda dotters död bara för att jag är syster till en av gärningsmännen, och p.g.a det ville ta ifrån mig det enda som betyder något för mig i livet, de barn som jag har kvar på jorden. För det andra så hade jag velat komma undan framtida bombningar och trauman för kvarvarande barn, och så som mamma hade jag definitivt till slut velat få vara nära min dotter som väntade och väntade och väntade på mig, gå till hennes grav, lägga dit blommor, prata med henne, be henne om förlåtelse, och till slut få svar på frågor från inblandade, soc, poliser, lärare, och få möjlighet att skrika precis de saker Madleen skrek/grät till sin bror och hans fru: Mördare. Djur.
Jag ser det på ett annat sätt. Om jag hade förts bakom ljuset av min bror och hans hustru och därför skickat mitt förstfödda till Sverige i hopp för att hela familjen skulle få PUT så hade jag gett upp efter det första avslaget (någon gång i februari) och även om jag hade överklagat beslutet så hade jag i mitten av mars fattat att det var kört (Migrationsöverdomstolens dom, den 17 mars) eftersom jag hade en advokat som hjälpte mig med min ansökan och även min bror som fattade vartåt det barkade. J