Citat:
Ursprungligen postat av
tantigheter
Jag tänker lite högt, bara
Amani, detta bortskämda sladdbarn med medfödd personlighetsstörning av något slag har aldrig fått ett verkligt perspektiv på sin plats här i livet.
Nu drabbas hon av följderna. Hon vet vad hon har gjort, och hon har gjort det för att det föll henne in.
Hon vet hurdan hon är och hon vet vad andra tycker om henne. Och hon har hittills struntat i det.
Nu står hon inför fullbordat faktum (hon har bevisat att hon är så slem som andra säger) och vad kan hon göra?
Erkänna? Varför? Allt här i hennes liv är hennes spel och så vill hon ha det.
Hon har lärt sig av advokaten att hon måste bevisas skyldig och hon spelar med på det temat. Hon granskar bevisen.
Därutöver finns bara att spela apa, att håna, raljera och bjäbba emot.
Om hon haft djupare tankar på att normalisera sig och sin tillvaro, då gäller det jag försökt förstå i ett tidigare inlägg.
Jag är väldigt ambivalent och lutar mest åt det jag tänkt nu senast.
Hmm, jag är mer inne på att vi ser en enorm kulturkrock. (Vilket bevisar att det inte är så klokt att ta hit människor från andra kulturer, och det i mängder som gör att de kan upprätthålla sina kulturer. Jag har tidigare nämnt hur Fadime och Pela här i Sverige bevakades av män ur sin grupp.)
Jag tror att Rami och Amani är produkter av sin kultur, där män och kvinnor har väldigt olika roller, men där det också pågår väldigt mycket smussel och ljugande för att man ska klara sig.
Amani förväntas leva enligt kvinnorollen, dvs mest i hemmet, där hon ska ta hand om hem och barn. Inte ens gå ut och handla utan sällskap. Hon har inte fått träning i att vara självständig och försörja sig själv på ett eget jobb, skriva under hyreskontrakt, ta bilen till bilprovningen, deklarera etc. Det är inte så länge sedan som kvinnor i Sverige hade en liknande situation, dock inte lika snäv. Men många kvinnor lämnade allt det ekonomiska till mannen och stod handfallna när han dog. Amani förstår ingenting om hur hon bör uppträda i en svensk domstol, lika lite som vi skulle göra om vi hamnade i en domstol i Gaza.
"Ryktet" är mycket viktigt i den kulturen. Om en individ gör något fel drabbas hela familjen och får dåligt rykte. Därför försöker man dölja misstag och kvinnor hjälper ofta varandra med det.
Lilly och Amanis reaktion när de blev åkte fast när de stal i butiker var att försöka smita, ljuga, prata sig ur situationen, tillkalla nån som hjälper dem ur knipan. De verkar inte vara ångerfulla eller ha haft något dåligt samvete alls. Och det tror jag beror på att de är uppvuxna med att man ska vara smart eller fräck för att klara sig ur knipor, prata sig ur, gå till verbalt motangrepp, ställa motfrågor för att förvirra, så som Amani uppträder i rätten.
Den svenska kulturen är en helt annan. Vårt hedersbegrepp innebär att man är ärlig och står för vad man har gjort. Som Tage Danielsson säger i sin Harrisburg-monolog: "Våra mammor sade till oss: tala alltid sanning, barn". Svenskar i USA var kända för att vara ärliga, ibland så pass att de verkade dumma. Detta är ett väldigt starkt drag i den svenska kulturen, och svenskar är ofta helt omedvetna om att vi är ganska ensamma om den. Svenskar utgår från att alla tänker som svenskar, egentligen. Det anses rasistiskt att ens tänka att andra kulturer kan ha andra prioriteringar.
Jag minns en kurs om kulturskillnader som SAS gav för sina anställda och andra som arbetade internationellt. Vi var kanske 20 - 25 infödda svenskar. En uppgift vi fick var att skriva ner tre egenskaper eller karaktärsdrag som våra föräldrar ville att vi skulle ha när vi blev vuxna. Vi fick tre minuter på oss. Ta nu tre minuter och skriv ner tre sådana egenskaper. (Försök bortse från den ledande information som jag just har gett).