2014-11-18, 06:26
  #1
Medlem
coleslawsomes avatar
Hej,

För att inleda vad som blir en post som tar emot att skriva, kan jag nämna att intentionen bakom densamma är jävligt oklar. Vet inte om jag behöver någon att snacka med som är/har varit i samma situation, råd eller bara att skriva av mig. Kort och gott så måste något hända.

Efter ännu en sömnlös natt av melankoliskt mående får jag ursäkta om jag svävar till de grammatiska felaktigheternas förbannade rike.

Nåväl;

Nu är man 25 sedan någon månad tillbaka, och på senare har år jag insett att min högsta och enda dröm är att avsluta mitt liv.
Detta är dock något som aldrig skulle ske, enbart på grund av kärlek till de närstående. Detta innefattar de som delar ett biologiskt band med mig.

Det hade varit så oerhört enkelt att genomföra detta om man nu bara var helt ensam och det saknades emotionella kopplingar. Om detta hade varit fallet hade jag lugnt och metodiskt direkt gett mig ut för att avsluta min fars till ett liv. Metod är klar sedan länge, med ambitionen att så få utomstående som möjligt skall få lida av mitt beslut. Hur smärtsamt rent fysiskt det hade varit för mig ser jag som fullständigt irrelevant.

Allright, två stycken in och fortsätter vi i denna takt blir det en Mankell, minst, av det här, och det vill nog ingen genomlida.
Fortsättningsvis då; denna enda ambition baseras på ett liv med totalt flatline-mående. Jag kan inte känna någonting utom melankoli. De klassiska symptonen för depression, dystemi och allt vad det heter alltså.
Jag har haft en ganska bra uppväxt. Lite tveksam farsa, psykisk misshandel av numera avliden plastfarsa. Tveksamt mående då ledde till total social isolation i gymnasie där tillflykt under alla dygnets lediga stunder spenderades i fiktiva världar.
Allt som allt, tämligen normalt.

Jag har alltså aldrig, i den mån jag kan minnas, känt glädje.
Självbedrägeri däremot är jag jäkligt duktig på.
Jag har förhalat tiden som en gud dessa år. Ett antal år efter gymnasiet spenderades hemma med det klassiska arbetsförmedlingsalibisökandet. Detta följdes upp av lyckad(på något sätt, förstår inte hur) treårig universitetsutbildning på tre år, följt av en ledig sommar som ledde till ett högprofilerat jobb i Sthlm som jag flyttade till och fick kicken efter två veckor på grund av bristande kompetens. Detta var deras fel ville de intyga då de anlitade mig på en junior-position som de senare insåg att de saknade resurser för att träna upp. Detta ledde till där jag står idag. Utan arbete i en lägenhet som jag delar med en god vän.

Med denna information i hand bör man givetvis som normal individ ordna ett nytt jobb så fort som bara möjligt då hyran inte betalar sig själv. Detta är också min ambition, men energin är så otroligt sinnessjukt jävla låg att inget är möjligt. Som alltid är det en otrolig kamp att finna vilja att gå upp på morgonen, ofta efter 14h sömn om jag inte ställt väckarklockan.

Finner inte nu, eller innan, någon som helst passion för mitt yrke, eller något annat existerande yrke, för den delen. Möjligtvis romantiserade sådana som naturfotograf, prof. surfare och annat dravel som the lucky 0,001% får turen att göra på heltid.
Tiden spenderar jag helst, med minimal lust, i fiktiva världar, precis som förr. I dessa kan man tack vare väldigt god fantasi fullständigt immersa sig in i andra karaktärer och totalt försvinna ifrån verkligheten.

Med all ovan nämnd vetskap, som verkligen inte är ny, har jag ändå ljugit för mig och trott att det kommer att lösa sig själv om jag fortsätter att prestera rent professionellt. Otroligt irrationellt egentligen, speciellt med tanke på att jag ser mig själv som en överrationell människa som ofta ser svart och vitt.

Jag har aldrig besökt en psykolog, mycket på grund av vetskap om hur mycket otroligt oprecis vetenskap branschen innefattar. Detta får bli nästa steg då jag ser situationen, först nu, som ohållbar.
Jag börjar få otroligt svårt att hålla mig ifrån att avsluta skräpet, samtidigt som jag aldrig skulle göra det av ovan nämna anledningar. Jag känner därför att jag istället kommer att bli genuint galen, psykos inbound. Vi snackar då Kim Jong Un-psykos och inte Mel Gibson-psykos.

Slutligen kan jag nämna att jag relationsmässigt alltid haft otroligt lätt att skaffa vänner, har dock knappt några nu. Flera som valt att avsluta relationen senaste veckorna. Varför vet jag inte, då jag utåt sett utstrålar en totalt fabricerad lättsamhet och förstående attityd.
Kärleksmässigt är det desto sämre, då jag aldrig ansett att någon förtjänar en sorglig karaktär som mig.
På den sociala fronten där känner jag mig helt maktlös. Jag misstänker att detta är resultatet av mina missade år socialt sett i gymnasiet.

Detta bidrar också till att jag är rätt awkward i sociala sammanhang när det gäller främmande människor. Ständigt medveten om allt och hur jag själv rör mig.
Jag tror inte heller att det hjälper att jag faktiskt är(absolut inte i skrytsammanhang i detta läge) att jag är en av de 0,1%-utseendemässigt som ser riktigt bra ut samt anser att fysisk excellens är minst lika viktig som mental. Det känns som att detta ökar pressen på mig att prestera socialt, vilket knappast hjälper i sammanhanget.

Filosofiskt sett ser det heller inte alltför ljust ut. Detta gäller även för framtiden för mänskligheten som känns rätt hopplös som det ser ut nu. (Idiocracy är en bra film)

Otroligt mycket text för något som hade kunnat sammanfattas i 3,14 ord kan det då tyckas.
Jag ser det som så att jag absolut inte är typen som bölar runt om mitt hälsotillstånd om det inte är en av de sista utvägarna, och därför vill jag få med allt då jag bara får en chans, oavsett respons.

Avslutningsvis så kan livet nu tas i två riktningar. Fortsatt självbedrägeri och förhoppningsvis kunna prestera mediokert på en arbetsplats där total trötthet och en mental dimma alltid kommer att infinna sig samt en ensam framtid där det enda att vara stolt över är att man faktiskt bidrar till samhället.

Det andra som jag ser det är att få aktivitetsersättning, och boka in 162,4 besök hos farbror psykolog i veckan för att lösa detta, om möjligt, snabbt som satan för att faktiskt eventuellt kunna lösa detta trots dyster uppsyn på världen(som jag är medveten om kan vara ett direkt resultat av t.ex. brist på seratonin, dopamin osv).
Rationellt sett ser jag chanserna att botas som mindre än chansen att Mona Sahlin blir årets playmate.

Är det någon som orkat läsa så här långt tackar jag för visat intresse, och ber dig vänligast att komma med någon form av input om du har något att bidra med. Förolämpningar kan vara rätt roliga de med exempelvis. Alla former av religiösa påhitt undanbedes, även om intentionerna säkert är goda.

Flashback har hjälpt mig många gånger, inte minst vid lasagnerecept, och därför hoppas jag på samma lycka igen!

Må väl,
Ciao
__________________
Senast redigerad av coleslawsome 2014-11-18 kl. 06:48.
Citera
2014-11-18, 06:56
  #2
Medlem
RuttnaDodaBarns avatar
Godmorgon!
Jag tänkte precis på en god vän jag som tog livet av sig förrförra året när jag läste att du var lika gammal, får intrycket av att du är en man också.

Känner även igen mig på pricken i det du skriver, har inte känt glädje på flera år. Har för många jag bryr mig om för att någonsin ta livet av mig. Även flera vänner som brytit kontakten med mig trots att jag har bra social kompetens och ser väldigt bra ut. Det jag vill bli yrkesmässigt är också omöjligt, för hög konkurrens, för låg lön (Konstnärligt yrke med andra ord). Dock så verkar du kunna sova till skillnad från mig.

Hursomhelst.
Jag tycker definitivt att du ska välja det andra alternativet. Det gjorde nämligen jag förra veckan och väntar nu på en tid, är också jävligt nojjig gällande psykologer och diagnostiseringar. Har dålig erfarenhet då jag senaste gången blev behandlad precis som alla andra som har samma diagnos, inte som en individ allts. Annars kanske KBT skulle kunna vara något? Har hört att det ska funka jävligt bra, man blir tydligen self conscious med hur och varför man tänker/gör som man gör etc.
Hoppas det går bra för dig!
Citera
2014-11-18, 07:00
  #3
Avslutad
Citat:
Ursprungligen postat av coleslawsome
Hej,

För att inleda vad som blir en post som tar emot att skriva, kan jag nämna att intentionen bakom densamma är jävligt oklar. Vet inte om jag behöver någon att snacka med som är/har varit i samma situation, råd eller bara att skriva av mig. Kort och gott så måste något hända.

Efter ännu en sömnlös natt av melankoliskt mående får jag ursäkta om jag svävar till de grammatiska felaktigheternas förbannade rike.

Nåväl;

Nu är man 25 sedan någon månad tillbaka, och på senare har år jag insett att min högsta och enda dröm är att avsluta mitt liv.
Detta är dock något som aldrig skulle ske, enbart på grund av kärlek till de närstående. Detta innefattar de som delar ett biologiskt band med mig.

Det hade varit så oerhört enkelt att genomföra detta om man nu bara var helt ensam och det saknades emotionella kopplingar. Om detta hade varit fallet hade jag lugnt och metodiskt direkt gett mig ut för att avsluta min fars till ett liv. Metod är klar sedan länge, med ambitionen att så få utomstående som möjligt skall få lida av mitt beslut. Hur smärtsamt rent fysiskt det hade varit för mig ser jag som fullständigt irrelevant.

Allright, två stycken in och fortsätter vi i denna takt blir det en Mankell, minst, av det här, och det vill nog ingen genomlida.
Fortsättningsvis då; denna enda ambition baseras på ett liv med totalt flatline-mående. Jag kan inte känna någonting utom melankoli. De klassiska symptonen för depression, dystemi och allt vad det heter alltså.
Jag har haft en ganska bra uppväxt. Lite tveksam farsa, psykisk misshandel av numera avliden plastfarsa. Tveksamt mående då ledde till total social isolation i gymnasie där tillflykt under alla dygnets lediga stunder spenderades i fiktiva världar.
Allt som allt, tämligen normalt.

Jag har alltså aldrig, i den mån jag kan minnas, känt glädje.
Självbedrägeri däremot är jag jäkligt duktig på.
Jag har förhalat tiden som en gud dessa år. Ett antal år efter gymnasiet spenderades hemma med det klassiska arbetsförmedlingsalibisökandet. Detta följdes upp av lyckad(på något sätt, förstår inte hur) treårig universitetsutbildning på tre år, följt av en ledig sommar som ledde till ett högprofilerat jobb i Sthlm som jag flyttade till och fick kicken efter två veckor på grund av bristande kompetens. Detta var deras fel ville de intyga då de anlitade mig på en junior-position som de senare insåg att de saknade resurser för att träna upp. Detta ledde till där jag står idag. Utan arbete i en lägenhet som jag delar med en god vän.

Med denna information i hand bör man givetvis som normal individ ordna ett nytt jobb så fort som bara möjligt då hyran inte betalar sig själv. Detta är också min ambition, men energin är så otroligt sinnessjukt jävla låg att inget är möjligt. Som alltid är det en otrolig kamp att finna vilja att gå upp på morgonen, ofta efter 14h sömn om jag inte ställt väckarklockan.

Finner inte nu, eller innan, någon som helst passion för mitt yrke, eller något annat existerande yrke, för den delen. Möjligtvis romantiserade sådana som naturfotograf, prof. surfare och annat dravel som the lucky 0,001% får turen att göra på heltid.
Tiden spenderar jag helst, med minimal lust, i fiktiva världar, precis som förr. I dessa kan man tack vare väldigt god fantasi fullständigt immersa sig in i andra karaktärer och totalt försvinna ifrån verkligheten.

Med all ovan nämnd vetskap, som verkligen inte är ny, har jag ändå ljugit för mig och trott att det kommer att lösa sig själv om jag fortsätter att prestera rent professionellt. Otroligt irrationellt egentligen, speciellt med tanke på att jag ser mig själv som en överrationell människa som ofta ser svart och vitt.

Jag har aldrig besökt en psykolog, mycket på grund av vetskap om hur mycket otroligt oprecis vetenskap branschen innefattar. Detta får bli nästa steg då jag ser situationen, först nu, som ohållbar.
Jag börjar få otroligt svårt att hålla mig ifrån att avsluta skräpet, samtidigt som jag aldrig skulle göra det av ovan nämna anledningar. Jag känner därför att jag istället kommer att bli genuint galen, psykos inbound. Vi snackar då Kim Jong Un-psykos och inte Mel Gibson-psykos.

Slutligen kan jag nämna att jag relationsmässigt alltid haft otroligt lätt att skaffa vänner, har dock knappt några nu. Flera som valt att avsluta relationen senaste veckorna. Varför vet jag inte, då jag utåt sett utstrålar en totalt fabricerad lättsamhet och förstående attityd.
Kärleksmässigt är det desto sämre, då jag aldrig ansett att någon förtjänar en sorglig karaktär som mig.
På den sociala fronten där känner jag mig helt maktlös. Jag misstänker att detta är resultatet av mina missade år socialt sett i gymnasiet.

Detta bidrar också till att jag är rätt awkward i sociala sammanhang när det gäller främmande människor. Ständigt medveten om allt och hur jag själv rör mig.
Jag tror inte heller att det hjälper att jag faktiskt är(absolut inte i skrytsammanhang i detta läge) att jag är en av de 0,1%-utseendemässigt som ser riktigt bra ut samt anser att fysisk excellens är minst lika viktig som mental. Det känns som att detta ökar pressen på mig att prestera socialt, vilket knappast hjälper i sammanhanget.

Filosofiskt sett ser det heller inte alltför ljust ut. Detta gäller även för framtiden för mänskligheten som känns rätt hopplös som det ser ut nu. (Idiocracy är en bra film)

Otroligt mycket text för något som hade kunnat sammanfattas i 3,14 ord kan det då tyckas.
Jag ser det som så att jag absolut inte är typen som bölar runt om mitt hälsotillstånd om det inte är en av de sista utvägarna, och därför vill jag få med allt då jag bara får en chans, oavsett respons.

Avslutningsvis så kan livet nu tas i två riktningar. Fortsatt självbedrägeri och förhoppningsvis kunna prestera mediokert på en arbetsplats där total trötthet och en mental dimma alltid kommer att infinna sig samt en ensam framtid där det enda att vara stolt över är att man faktiskt bidrar till samhället.

Det andra som jag ser det är att få aktivitetsersättning, och boka in 162,4 besök hos farbror psykolog i veckan för att lösa detta, om möjligt, snabbt som satan för att faktiskt eventuellt kunna lösa detta trots dyster uppsyn på världen(som jag är medveten om kan vara ett direkt resultat av t.ex. brist på seratonin, dopamin osv).
Rationellt sett ser jag chanserna att botas som mindre än chansen att Mona Sahlin blir årets playmate.

Är det någon som orkat läsa så här långt tackar jag för visat intresse, och ber dig vänligast att komma med någon form av input om du har något att bidra med. Förolämpningar kan vara rätt roliga de med exempelvis. Alla former av religiösa påhitt undanbedes, även om intentionerna säkert är goda.

Flashback har hjälpt mig många gånger, inte minst vid lasagnerecept, och därför hoppas jag på samma lycka igen!

Må väl,
Ciao


Okej.
Först: Vad menar du egentligen med ditt "självbedrägeri"? Du återkommer till detta hela tiden, tycker jag?
Återkommer jag med och sedan du svarat på detta.
Citera
2014-11-18, 07:06
  #4
Medlem
coleslawsomes avatar
Citat:
Ursprungligen postat av hee4r
Okej.
Först: Vad menar du egentligen med ditt "självbedrägeri"? Du återkommer till detta hela tiden, tycker jag?
Återkommer jag med och sedan du svarat på detta.
Självbedrägeriet jag syftar på är faktum att jag så otroligt länge ljugit för mig själv och trott att det skulle lösa sig själv i takt med att jobbet gick bra. Hade jag varit en normalt fungerande individ i detta läget hade man varit någon helt annanstans i livet.

Skall vi vidareanalysera det här så misstänker jag att det grundar sig i att om inte hjälpen som erbjuds kan "bota" mig så vore det ett öde värre än döden. Fast i en meningslös existens.
Citera
2014-11-18, 07:14
  #5
Avslutad
Citat:
Ursprungligen postat av coleslawsome
Självbedrägeriet jag syftar på är faktum att jag så otroligt länge ljugit för mig själv och trott att det skulle lösa sig själv i takt med att jobbet gick bra. Hade jag varit en normalt fungerande individ i detta läget hade man varit någon helt annanstans i livet.

Skall vi vidareanalysera det här så misstänker jag att det grundar sig i att om inte hjälpen som erbjuds kan "bota" mig så vore det ett öde värre än döden. Fast i en meningslös existens.

En människa som lider av "självbedrägeri" gör inte som du här nu gör, det vill säga skriver ur hjärtat och då fritt ur hjärtat.

Det jag också ser i din tråd är en röd tråd, hur du för det första:
Flyr in i Internets värld.
För det andra: Har allt för höga krav på dig själv- dina krav på dig själv är skyhöga och står inte paritet med vad och det du själv avslöjar om dig själv genom att skriva(fritt)ur hjärtat.

Du försöker här också krampmässigt finna en anledning till att må som du mår, finna en anledning till att vilja ta ditt liv och då detta genom att lika krampartat blanda in en halvhyfsad styvfar i det hela.
Det håller inte.
Du är nyss fyllda 25 och skriker om att vilja ta ditt liv.
Du har ingen som helst anledning därtill.
Eller har jag läst slarvigt nu?
Citera
2014-11-18, 07:17
  #6
Medlem
coleslawsomes avatar
Citat:
Ursprungligen postat av RuttnaDodaBarn
Godmorgon!
Jag tänkte precis på en god vän jag som tog livet av sig förrförra året när jag läste att du var lika gammal, får intrycket av att du är en man också.

Känner även igen mig på pricken i det du skriver, har inte känt glädje på flera år. Har för många jag bryr mig om för att någonsin ta livet av mig. Även flera vänner som brytit kontakten med mig trots att jag har bra social kompetens och ser väldigt bra ut. Det jag vill bli yrkesmässigt är också omöjligt, för hög konkurrens, för låg lön (Konstnärligt yrke med andra ord). Dock så verkar du kunna sova till skillnad från mig.

Hursomhelst.
Jag tycker definitivt att du ska välja det andra alternativet. Det gjorde nämligen jag förra veckan och väntar nu på en tid, är också jävligt nojjig gällande psykologer och diagnostiseringar. Har dålig erfarenhet då jag senaste gången blev behandlad precis som alla andra som har samma diagnos, inte som en individ allts. Annars kanske KBT skulle kunna vara något? Har hört att det ska funka jävligt bra, man blir tydligen self conscious med hur och varför man tänker/gör som man gör etc.
Hoppas det går bra för dig!

Det låter absolut som att vi delar många sympton.. Den stora skillnaden tror jag är att jag aldrig någonsin känt glädje, vad jag minns. Skillnad även yrkesmässigt då det i min bransch nästan är parodiskt lätt att få högavl. jobb. Du har summa summarum alltså nästan mer rätt än mig att må som du gör

Man är jag hursomhelst! Jävligt tråkigt att höra om den bortgånge vännen. Hur tog du det som själv är nere?

Jag är faktiskt rätt påläst när det gäller metodik så som KBT. Givetvis enbart internetforskning samt input ifrån läkarpolare, men KBT verkar helt klart vara ett alternativ.
Det lär nog bli psykologbesök.. Risken är ju den som jag nämnde i min post ovanför, men samtidigt blir det inte mycket värre än så här. Ohnoes om det blir +5% helvete liksom.

Hoppas att det går fint för dig med! Statistiskt sett borde kanske eventuellt möjligtvis minst en av oss bli hjälpt i alla fall

Kul med så konstruktiva svar. Flashback leverar!
Citera
2014-11-18, 07:23
  #7
Medlem
coleslawsomes avatar
Citat:
Ursprungligen postat av hee4r
En människa som lider av "självbedrägeri" gör inte som du här nu gör, det vill säga skriver ur hjärtat och då fritt ur hjärtat.

Det jag också ser i din tråd är en röd tråd, hur du för det första:
Flyr in i Internets värld.
För det andra: Har allt för höga krav på dig själv- dina krav på dig själv är skyhöga och står inte paritet med vad och det du själv avslöjar om dig själv genom att skriva(fritt)ur hjärtat.

Du försöker här också krampmässigt finna en anledning till att må som du mår, finna en anledning till att vilja ta ditt liv och då detta genom att lika krampartat blanda in en halvhyfsad styvfar i det hela.
Det håller inte.
Du är nyss fyllda 25 och skriker om att vilja ta ditt liv.
Du har ingen som helst anledning därtill.
Eller har jag läst slarvigt nu?

Det är mycket möjligt att min text påminner om en dement surikats alster då jag lider av tillfällig sömnbrist.. Hur som helst så är jag fullt medveten om att jag absolut inte har någon anledning till att må som jag gör på ett rationellt plan, och att det egentligen är ganska patetiskt och bortskämt. Det är dock svårt när man inte ser någon större mening med det hela som jag skrev någonstans i posten.

Det är inte så mycket internet som fiktiva världar, oavsett om mediet är film, böcker eller spel.. Men poängen är väl densamma!
Citera
2014-11-18, 07:56
  #8
Medlem
RuttnaDodaBarns avatar
Citat:
Ursprungligen postat av coleslawsome
Det låter absolut som att vi delar många sympton.. Den stora skillnaden tror jag är att jag aldrig någonsin känt glädje, vad jag minns. Skillnad även yrkesmässigt då det i min bransch nästan är parodiskt lätt att få högavl. jobb. Du har summa summarum alltså nästan mer rätt än mig att må som du gör

Man är jag hursomhelst! Jävligt tråkigt att höra om den bortgånge vännen. Hur tog du det som själv är nere?

Jag är faktiskt rätt påläst när det gäller metodik så som KBT. Givetvis enbart internetforskning samt input ifrån läkarpolare, men KBT verkar helt klart vara ett alternativ.
Det lär nog bli psykologbesök.. Risken är ju den som jag nämnde i min post ovanför, men samtidigt blir det inte mycket värre än så här. Ohnoes om det blir +5% helvete liksom.

Hoppas att det går fint för dig med! Statistiskt sett borde kanske eventuellt möjligtvis minst en av oss bli hjälpt i alla fall

Kul med så konstruktiva svar. Flashback leverar!

Pengar avgör inte hur man mår i längden. En teori är att de högre uppsatta blir mer och mer toleranta emot saker som gör dem lyckliga, ungefär som att man saltar bort sina smaklökar med tiden.
Har du några intressen/hobbies?
Ja och att jag är 7 år yngre än dig och enbart haft sommarjobb so far haha..
Jag tog det väldigt hårt, men försökte samtidigt sopa det under mattan.

Satsa allt, du har inget att förlora, bara ditt tillfälliga skitmående

Lycka till, skriv gärna hur det går!
Citera
2014-11-18, 08:11
  #9
Medlem
coleslawsomes avatar
Citat:
Ursprungligen postat av RuttnaDodaBarn
Pengar avgör inte hur man mår i längden. En teori är att de högre uppsatta blir mer och mer toleranta emot saker som gör dem lyckliga, ungefär som att man saltar bort sina smaklökar med tiden.
Har du några intressen/hobbies?
Ja och att jag är 7 år yngre än dig och enbart haft sommarjobb so far haha..
Jag tog det väldigt hårt, men försökte samtidigt sopa det under mattan.

Satsa allt, du har inget att förlora, bara ditt tillfälliga skitmående

Lycka till, skriv gärna hur det går!

Klokt! Mycket möjligt!

Du har ju gott om tid isf, även om det inte känns så!

Förutom spel, film osv så är det inte mycket som lockar. Försöker lära mig spela klassiskt piano, jobbigt att finna energi dock. Hänga med de få polare man har gör jag mest för att inte tappa dem. Gäller det inte att supa orkar man sällan med deras gemenskap.

Will keep you posted. Lyckas man hjälpa en missnöjd själ har man producerat mer resultat än någonsim förut!
Citera
2014-11-18, 09:35
  #10
Medlem
Jag har också vänner som begått självmord, och jag respekterar deras beslut. Dock folk som väljer o skriva fb trådar om det, mindre.
Tycker bara du är en egoistisk feg tönt som inte vågar ta tag i livet. Kan tänka mig att du skyller allt på dina föräldrar också. Vet du vad? Livet är fuckig svårt, fråga morsan som lämnar på dagis, fråga sjuksystern eller chefen som måste säga upp 3 trots att de blivit familj. Livet är svårt men folk lever det ändå, ligger inte till 14 och spenderar dagen med o va missförstådda.

Jag anser inte mänskligt liv har så jävla mycket värde, förutom mitt min familjs o vänner - du får gärna skjuta dig, men var man o eerkänn innan att du gör det för du är en självisk arrogant fitta.
Citera
2014-11-18, 10:57
  #11
Medlem
Hur ställer du dig till religion, främst kristendomen?
Citera
2014-11-18, 13:34
  #12
Medlem
Hej,

Har varit, och är i samma sits. Drar det kort i förhållande till din uppsats.

Ser bra ut, har lätt för att skaffa vänner, oerhört generös, snäll, allt sånt trams som alla tjatar om att de vill ha, men som man själv ser som ganska självklara egenskaper.

Jag lider, och har lidit av en depression och jag tar medicin emot den, det började med att jag gav upp allt, bröt ihop. Jag samlade all min sista kraft och tog själv kontakt med vårdcentralen.

Där märkte man ganska snabbt min depression, och tillsammans med en psykolog så fick jag diagnosen Social Fobi. Jag har själv tyckte att jag alltid varit social utåt, och jag gillar att träffa nytt folk vilket gav mig ett rätt stort frågetecken kring min diagnos. Det visade sig att det är pressen från folk, rädslan för framtiden som har ställt till det för mig. Detta är oerhört kortfattat, men du verkar vara i en liknande situation, mitt tips är att ta tag i det så fort som möjligt, jag stod ut med det på tok för länge innan jag tog tag i det, något jag ångrar varje dag.

Nu är mitt liv värt att leva, jag ligger på en stabil linje, inte tokglad, inte nedstämd, utan som bot, kan man väl säga, men det fungerar. Givetvis har man glada och både ledsna stunder, men det fungerar absolut!

Ta hjälp, våga!
Citera
  • 1
  • 2

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in