Är språk som är rika på böjningsformer objektivt svårare än andra?

Det finns både ord där man kan lämna stamordet intakt och ord där man inte kan göra så.

Ja, men på dig lät det som om du menar att det aldrig behålls.

Nu har jag inte läst hela tråden och förstår inte heller riktigt syftet med den, men kanske kan man göra så här:

Om man tänker sig att man ska tala om att något befinner sig på en vägg behöver man normalt uttrycka minst två saker: själva väggen och att något befinner sig på den.

Till synes enklast är då uttryck motsvarande på vägg/påvägg eller vägg på/väggpå. Där hamnar t.ex. finskan. Det bör inte vara svårare att lära sig en preposition/ett prefix än en postposition/ett suffix – ska det vara på eller i/inessiv eller adessiv?

Krånglar man till det med att lägga till bestämdhet så att man behöver uttrycka motsvarande på väggen så bör t.ex. engelskan vara svårare än finskan men lättare än svenskan och tyskan där man har potentiell variation (väggen/vägget resp. an der/dem Wand versus den enda möjliga varianten on the wall).

Fast finskan har ju vokalharmoni och är kanske därför svårare än engelskan – är bestämdhet lättare eller svårare än vokalharmoni?

Svenskan har förutom bestämdhet även genus att ta hänsyn till. Är vokalharmoni svårare än båda dessa saker tillsammans eller är svenskan svårare än finskan i det här avseendet?

Tyskan har precis som svenskan species och genus men dessutom kasus. Tyska bör därmed vara jättesvårt, till och med svårare än ryska där man bara behöver ta hänsyn till genus och kasus (на стене).

Vid närmare eftertanke kan förresten finskan ibland uttrycka motsvarande bestämdhet med olika kasusformer (partitiv kontra icke-partitiv). Ger det samma svårighetspoäng som t.ex. svenskans bestämdhet?

Ryskans många verbformer nämndes i ett inlägg, men å andra sidan har ryskan inte lika många tempus som tyskan. Hur ska man värdera antalet former i relation till antalet tempus? Och hur svår är ryskans aspekt, som saknar motsvarighet i tyskan? I alla fall i verbsystemet. På tyska kan man uttrycka aspektuella skillnader på andra sätt, till exempel med/utan bestämdhet på objektet. Gör det tyskan lättare eller svårare än ryskan?

Det kanske blev lite OT eftersom jag inte bara räknade böjningsformer utan även tog hänsyn till deras funktioner. Men det kanske inte spelar någon roll om man vet hur man ska använda formerna – det svåra är just att böja dem?

Du är något på spåren. Snart har vi en beta-version av "Världens svåraste språk utan diskussion".

Jag förstår inte vad du menar med "därför att själva ordet ändras också". Det var ju det det inte gjorde. Knugen svarade Ja pga antalet former.

Kan vi det? Då hamnar vi ju på ruta 1 igen med obeläggbara nonsensaktiga yttranden av typen Norska är med 99 % säkerhet svårare än kantonesiska.

Fast det beror väl på? Om vi tänker oss att personen enbart vet att "vägg" heter "vägg" på svenska så tillkommer ju en komplikation när det gäller att avgöra vad bestämd form heter.

Om vi istället tänker oss att personen var smart från början och direkt lärde sig att "väggen" heter "väggen" så försvinner komplikationen.

Morfologi och semantik går ibland in i varandra på ett lite "Heisenbergaktigt" sätt.

Hen vet dock inte om det är väggar eller vägger i pluralis, så i det avseendet är svenska mer komplicerat än engelska.

Ja man kan. Oboerende av ordet i fråga räcker det i svenska med att tillägga ordet i främför ordet, men i språk där inomvarande uttrycks med kasus finns det inte ett visst kasus som kan bara koppla samman med ordet. Därför är de svårare än svenska.

Den stora frågan är väl: lär sig en ryss svenska snabbare än en svensk lär sig ryska? Eller har jag missuppfattat någonting?

Fast nu gör du ju samma misstag som Knugen och bara förutsätter att allt annat är lika?

Fria prepositioner ger ju också (i svenskan iaf) fler frihetsgrader i ordföljden.

Jämför:


1. Pelle struntade i Kalle.
2. Pelle struntade Kalle i.

Jag tror inte det är helt trivialt för en som helt saknar erfarenhet av något annat än agglutinerande språk att parsa och producera meningar under dessa förutsättningar. Att ord #4 kan tillåtas modifiera ord #1 är väl ganska "mind-blowing"?

Du illustrerar dessutom själv (ofrivilligt) denna ordningsföljdsproblematik när du skriver det abstrakta "tillägga" i en kontext som kräver det konkreta "lägga till".

Jämför:


1. Han framhöll sin kollega. // Bildligt
2. Han höll fram sin kollega. // Bokstavligt

1. Han undanhöll bollen. // Bildligt
2. Han höll undan bollen. // Bokstavligt


Egentligen tycker jag denna distinktion förtjänat tjusiga latinska termer. Om vi kallat formerna för "humlativ" och "dumlativ" och tvingat alla att lära sig den i kontextlös tabellform så hade nog svenskan genast blivit lite "svårare".

Fast då kan han väl lära sig att "väggar" heter "väggar"? Då blir "väggen" och "väggarna" helt förutsägbara. Det ända kluriga blir ju då att veta om det heter "vägg" eller "vägge" i obestämd singular.

Tekniskt sett är väl frågan lite längre?

Lär sig en ryss som aldrig varit i kontakt med något annat språk än ryska sig svenska snabbare än en svensk som aldrig någonsin varit i kontakt med något annat språk än svenska lär sig ryska?