Thomas Pynchon

Inherent Vice-filmen verkar snart vara färdig, regi av Paul Thomas Anderson (Magnolia, There Will Be Blood). Tror det kan bli grymt. http://www.imdb.com/title/tt1791528/?ref_=nm_flmg_dr_1

jag är ingen litteraturvetare det ska gudarna veta, så när jag sprang på Thomas Pynchon visste jag inte vad som väntade. Gravitationens regnbåge, jag överdriver inte när jag med all välmening säger att det är den bok jag själv skulle skriva om jag förmådde, kunde och om jag hade drivkraften och energin. Jag är lat och absolut alltför värdelös. Men om jag släpper mina egna ambitioner kan jag läsa Pynchon som mig själv. Underbart.

Men herregud vad det är fraseringar, nu läser jag ju översättningen, som är bekanta. Ämnen i boken som jag intuitivt älskar och arbetat mig mot, Pynchon det galna geni. Vad är det jag läser frågar jag mig, förundrad över att boken fortsätter skriva sig själv allteftersom...

De äger allt: Ariadne, Minotaurus, till och med... Talar och omtalad, herre och slav, oskuld och förförare, varje par högst behändigt sammankopplat och inseparabelt... För en upptäcktsfärd allt längre in i en labyrint av betingad reflex-forskning, i vilken han först nu, efter att ha följt tråden i tretton år, börjar inse att han går i cirklar, snubblar över gamla spår som tyder på att han gått den här vägen förr, och ibland konfronteras med konsekvenserna av sin yngre, totala lidelse... Venus och Ariadne!... Ibland talade karln som en österländsk mystiker... På något sätt måste stimulusen utgöras av raketen, av något slags osynligt förebud, en mental dubbelgångare... Att han som liten kanske blivit sexuellt betingad på nån hörselstimulus... och vad som förefaller vara en omkastning av orsak-och-verkan... Hans F-skala? Falserier, förvrängda tankeprocesser... han är en psykopatisk avvikare, tvångsneurotiker, en latent paranoiker ... och Pavlov ansåg att tvångstankar och paranoida vanföreställningar var ett resultat av att vissa - kalla dem celler, neuroner, i hjärnans mosaik var så stark exiterade att hela området runt dem, genom ömsesidig induktion, blivit helt inhiberat. En skinande lysande punkt, omgiven av mörker. Ett mörker som den på sätt och vis själv har framkallat... Denna lysande punkt är alltså avskuren, kanske ända till slutet av patientens liv, från alla andra tankar, sinnesintryck, självkritiska impulser som kan dämpa dess glöd, återföra den till ett normalt tillstånd... Han kallade den för 'den patologiska tröghetens punkt'... Vi arbetar just nu med en hund... Igår fick vi den att gå över i den ultraparadoxala fasen... Över gränsen...

Hur ställer sig tråden till Pynchons senaste verk Bleeding Edge?

Jag var besviken vid första läsningen. Boken kändes för mainstream och normal, inte alls Pynchons patenterande vansinne. Men nu när jag läst den igen ser jag en mer subtil paranoia och en författare som lyckas förvalta stilen och stämningen från Vineland och Inherent Vice och vässar den med rika parodier på internetboomen/kraschen, amerikansk judenhet och underrättelseverksamhet.

Sedan jag skrev detta så har jag hunnit läsa om boken på engelska och begrundat den mycket och nu är det mina absoluta favorit alla kategorier. Helt jävla fantastiskt vilka bilder han kan måla upp, men visst tar det tid att greppa allt!

V och The Crying of Lot 49 är skitbra de med, jag måste ta mig tid att läsa Mason & Dixon snart. Mannen är ett geni.

Kan någon besvara min fundering över om man ska läsa Pynchon på svenska eller engelska? Några utav böckerna finns i svensk översättning och klurar över om man går miste om en del spetsfundigheter och ordlekar ifall man läser han på svenska? Vet sedan tidigare, vid läsning av vissa översättningar av andra författare, att språket ibland kan kännas otroligt torftigt och löjligt när man läser samma text på svenska efter att ha läst författaren på originalspråket tidigare.

Mvh

För mig gäller generellt: läs det engelska originalet.

Om man sedan råkar hitta en OK svensk översättning är det ingen fara. Men att läsa engelska (och stryka under / kolla upp ord man inte förstår, och sedan plugga in dessa ord) betalar sig i längden.

Svenska talas av cirka 10 miljoner (= 9 miljoner i Sverige, 300.000 i Finland, några fler i svenskamerikabygder). Engelska talas av minst en halv miljard. Go figure: engelska is the future liksom.

Knappast, inte ens 400 miljoner talar engelska. Spanskan är t ex större. Mandarin däremot, talas av nästan en hel miljard. Go figure.

Det här inlägget fick mig att beställa boken, den ska läsas. Tack!

Naturligtvis skall man läsa den på engelska, om man tror sig vara bättre på engelska än vad översättaren är

Svenskar har ofta en förmåga att överskatta sina engelskakunskaper å det grövsta.

Du verkar inte kunna skilja på de två språken.

Jo engelska talas av väldigt många, som andraspråk. Indien, afrika, europa... jag tyckte att Pynchons engelska var ganska knepig. Jag kan inte minnas någon engelsk författare där jag har använt ordboken så mycket, och ibland behövde jag även efter den klura lite på vad Pynchon försökte säga...

Så, för njutbarhet, välj en svensk översättning. För att studera, välj den engelska originaltexten.

PS.

Raymond Chandler är en annan författare som inte borde vara svår på engelska men som styckvis kan vara det.