Ska bli ren

Jag somnade in väldigt gott inatt runt 0:30 men vaknade igen runt 02:30 eftersom jag hade haft en hemsk mardröm. Det var en sådan lättnad när jag vaknade och insåg att det bara var en dröm. Jag kände att jag behövde skriva ner drömmen och behandla känslorna, jag kopierar texten jag skrivit och delat på Facebook för er alla att ta del av, samt kommenterarna jag lagt till efteråt då jag kommit till olika insikter:

"Vaknade nyss av en hemsk dröm. Den var otroligt förvirrande. Jag tog återfall, någon typ av psyksdelisk drog. Jag råkade ta för mycket på något sätt och jag spårade verkligen ur, för dem av er som har erfarenhet av psykadelika så kan ni tänka er att drömmen var ännu mer förvirrande än vad drömmar redan brukar vara...

Jag sneade inte som så i drömmen. Utan jag träffade på en flicka, världens underbaraste och jag var så förälskad, och hon var förälskad i mig. Jag tror att hon var nykter i drömmen. Vi hade det väldigt bra och trevligt tillsammans men sen visade det sig att allting var en fasad, flickan var inte alls så underbar som jag hade trott och hela min verklighet föll i spillror.

Jag hamnade på olika platser jag känner till i världen, till exempel så befann jag mig vid ett tillfälle i City Gross här i <min stad>, men det var mitt i natten. Min mamma stod och väntade på mig medans jag skulle betala, vilket jag hade väldiga problem med, det var väldigt skumt det hela eftersom affären var ju uppenbart stängd och det var nästan helt kolsvart.

Jag var hela tiden osäker på om jag nyktrat till eller om jag fortfarande trippade i drömmen... Jag befann mig vid ett tillfälle i mitt rum och hittade någon typ av glasbehållare (tror det var en parfym) som hade blivit delvis krossad. Jag insåg på något sätt att det var drogernas fel att denna hade blivit krossad.

Jag utvecklad en depression väldigt snabbt, jag blev självmordsbenägen, ville bara dö hela tiden. Till slut bestämde jag mig. Jag hoppade av från en klippa ner i en sjö i en vacker naturmiljö, påminde faktiskt om Stockholms Skärgård. "Nu ska jag äntligen dö." tänkte jag.

Men under fallet från klippan så kände jag vinden mot min hud, jag såg den fina naturen runt om mig, jag såg glada, nyktra människor simma runt, skratta och skvätta vatten på varandra. Jag insåg att jag inte ville dö, och började i sista sekund hoppas på att jag skulle överleva fallet, som faktiskt visade sig inte vara alls lika högt som jag trodde, för jag landade och överlevde.

Jag började simma runt i den fina naturen och pratade med människorna som simmade runt där. Men sen hände något. Jag var helt plötsligt någon annanstans. En mörk kabin någonstans. Två killar som jag uppfattade som mina vänner var där. Jag var självmordsbenägen igen, jag hade skuldkänslor över de hemska sakerna jag hade sagt och gjort som en följd av mitt missbruk. Den ena killen var väldigt på mig, han sade att jag var en äcklig, vidrig, patetisk människa som inte förtjänade att leva. Jag kunde inte hantera det. Då hoppade den andra killen in och sade att nej, det var inte Simon som gjorde de sakerna. Du har väl känt Simon innan han hamnade i skiten? Och du vet att han aldrig skulle göra så vanligtvis.

Den andra killen verkade förstå nu. Jag var accepterad. Trodde jag. Sen var jag helt plötsligt ute i naturen igen, allt verkade bra. Men sen kom helt plötsligt alla jag någonsin har sårat som ett resultat av mitt missbruk, inklusive de två killarna jag hade pratat med, de hade inte alls förlåtit eller förstått mig, det var bara lögner. De hade med sig en stor traktor fylld med jord.

"Nu ska du dö, ditt monster. "

" Nej, jag vill inte! Snälla! Snälla lyssna på mig! "

... Sen lastade de av all jorden från traktorn rakt över mig, och allt blev svart.

Jag tror att flickan var drogerna."

Kommentarerna:

"Nu när jag sitter och läser detta för mig själv så kommer tårarna. Men det känns bara bra att skriva av sig och gråta av sig lite. Det behövs ibland."

"Hoppet från klippan respresenterar såklart missbruket... mitt missbruk var en form av långsamt självmord, jag vågade inte ta mitt liv rakt av, utan jag kände att jag behövde långsamt bryta ner min kropp och utsätta mig själv för risker konstant för att risken för död alltid skulle vara närvarande, som en sorts rysk roulette med mig själv.

Jag föll längre och längre ner i missbruket, och när jag var på väg att nå botten (dö) så såg jag allt det fina i livet och nykterheten... jag började hoppas på att överleva, och det gjorde jag."

Tack för alla fina ord, som vanligt, förresten. Som sagt orkar jag inte svara på i närheten av allt, men jag läser och tar in allt ni skriver, tro mig. De värmande orden värmer, och de hårda orden reflekterar jag noggrant över.

Mycket vanligt att man får tokmycket drömmar efter en tids drogfrihet. Liksom känslosvall. Helt normalt men kan vara bra att veta att det inte är något konstigt.

Tack! Misstänkte att det var något sådant, alla de bedövade känslorna kommer tillbaka på en gång liksom.

Idag är jag inne på min sjunde dag. Efter idag har jag alltså klarat en vecka. Idag var även min första dag i tolvstegsprogrammet, känns otroligt bra! Riktigt härliga människor där, mycket skämtsam och öppen stämning. Jag är så positivt inställd mest hela tiden, och tror verkligen inte att jag kommer ha några problem med att hålla nykterheten, men samtidigt måste jag hålla mig vaksam och inte överskatta min egen förmåga eller underskatta drogerna.

Jag lyfter alla i min omgivning med min nyfunna energi, positivitet och kreativitet. Jag är gladare än jag någonsin varit och har numera ork att jobba med projekt och liknande som jag brinner för - jag har mer jävla drivkraft än jag någonsin haft under något satans amfetaminrus!

Inspirerande att läsa allt du skriver och jag önskar dig all lycka som går att önska någon här i livet!

Det jag reagerade på var drömmen du beskrev och precis som Morfar-52 skriver är det väldigt vanligt med kraftfulla drömmar när man börjar inse att nykterheten faktiskt är konstant under några dygn eller veckor. Eftersom att du inte har haft ett omfattande missbruk av substanser som påverkar GABA eller opioider har du heller inga långtgående fysiska avgiftningssymtom utan har ganska snabbt tagit dig igenom den avgiftningen som är värst. Istället för att dröja igenom veckor av fysiologiska och psykologiska symtom på avgiftningen tror jag att du snabbt har hoppat över till den postakuta fasen av avgiftningen som också är den som är mest subtil men långt ifrån lätt att ta sig igenom.

Vad jag syftar på postakut är själva återhämtningsprocessen som startar där hjärnan dels är ren från droger, kroppen är ren från dem men de psykologiska bilderna av missbruk, droger och drogromantik tillika skräckbilder från drogmissbruk yttrar sig undermedvetet. Inte sällan sker detta genom drömmar när vi sover och alltifrån sagolika tillställningar av drognyttjande visar sig men också hemska mardrömmar (som du upplevt) kopplade till droger kan uppstå. Detta är övergående till stor del och kommer allteftersom att avta väldigt mycket så länge som du fortsätter att hålla dig ren.

För egen del drömde jag mycket om droger också de första veckorna och nu några månader senare drömmer jag fortfarande om det emellanåt men det är absolut inte i någon utmärkande utsträckning längre.

Fortsätt att kämpa så ska du se att det väldigt snart kommer att komma en fas där själva återhämtningsprocessen eskalerar väldigt mycket fortare! I början känns återhämtningen tämligen långsam även om man själv märker av förbättringar för varje dag som går. Jag tycker dock att det är så att när man väl kommer till en punkt - låt säga någon månad eller två - och man helt och hållet är medveten om att man faktiskt numera är ren på riktigt exploderar det och allting börjar flyta på väldigt enkelt och smidigt. Det kan närmst liknas vid att man utnyttjar en maskin som stått stilla under en längre tid och trots att den uppvisar symtom på att vara slutkörd blir lite bättre ju mer man låter motorn användas. Därefter kommer man på idén om att kanske byta olja och serva den och helt plötsligt fungerar den klockrent igen. På samma sätt kan liknelser dras till hjärnans funktioner vid återskapelse av ens eget inre när man varit missbrukare. Det blir bättre om man bara har tålamod men helt plötsligt släpper allting och hela klockverket börjar fungera underbart igen om man bara ger det tid och underhåll.

Det absolut viktigaste är dock att se till att när man väl börjar må bra igen att inte ta droger igen med tankarna om att man nu varit ren en så pass bra tid att man faktiskt kan hantera det igen. Den stora fällan ligger inte i när man mår dåligt, utan när man börjar må bra igen. Det är då som man är som mest utsatt enligt mitt och många andras tycken.

Online så sent som i lördags, hur har det gått? Fantastiskt gripande tråd, fortsätt kämpa oavsett om ett snedsteg eller två skulle ske.

Jag är också nyfiken på hur det går för dig. Jag själv är nykter och drogfri sen 2,5 veckor tillbaks.
Innan det så tog jag en fylla lördag den 4 oktober men hade en ren period på 1 vecka eller 2 innan det.

Livet känns ganska ok just nu

Tack för visat intresse! Jag har inte orkat skriva här då all min energi går åt behandlingen.

Jag har tagit två mindre återfall, båda gångerna tog jag DPT och 4-MeO-PCP, men jag har lärt mig av mina snedsteg och fortsatt kämpa. Jag är nu uppe i 21 dagars nykterhet igen och det går bra. Behandlingen ger mig otroligt mycket, jag lär mig att leva i nuet, hantera mina känslor, leva livet på livets villkor. Jag blir en bättre människa av såväl behandlingen som NA/AA. Förstår ju nu att det finns mycket mer till att sluta med droger än just att bara hålla sig nykter, man behöver tillfriskna också, lära sig att hantera ett "normalt" liv, för det är man inte längre van vid efter ett längre missbruk.

Jag kommer nog få flytta in i ett rum i en korridor ägd av socialstyrelsen snart. Det känns bra. Jag bor hemma hos min mamma och har velat flytta hemifrån ett bra tag men har inte haft möjlighet. Terapeuterna på behandlingen har även fått mig att förstå att min familj är ett stort hinder för mitt tillfrisknande i dagsläget, speciellt då min deprimerade mamma mår sämre än någonsin och jag har svårt för att inte låta henne avlasta sina problem på mig, vilket gör att jag glömmer bort mig själv. Jag behöver lite distans från familjen så att jag kan fokusera på mig själv, för det behöver jag just nu.

Överlag så är jag glad och nöjd med mina framgångar och mitt nya, nyktra liv. Visst kommer det motgångar, men det är fan värt det. Nu är det inte bara att jag "klarar" mig, att jag överlever. Nu lever jag faktiskt också. Och det får göra ont ibland, det ska livet göra.

Skönt att höra att det verkar lösa sig på boendefronten, miljöbytet var något jag kände hjälpte mig mycket att få någorlunda kontroll på knarkandet när jag flyttade ut. En liten nystart samtidigt som jag kom bort från alla de småsaker i föräldrahemmet som jag lärt mig förknippa med droger.

Jag önskar också jag hade viljan till att sluta med drogerna. Det här andra gången för mig i drogträsket. Den här gången har jag i alla fall min integritet i behåll. Har t.o.m. nått "upplysning" i form av att jag erkänner mig som den tysta observatören och inte som egot. Detta kanske låter babbligt.

Problemet i mitt slutande är som sagt motivationen. För även om jag fortsätter ett liv av nykterhet vet jag instinktivt att allt är meningslöst. Vi skapar vår mening men kan jag vetandes om sanningen välja en väg av meditation och död? Jag tror jag har skrapat för djupt. Jag tror inte jag vill gå igenom ännu ett helvete (avtändningen) för jag tror inte slutresultatet är värd lidandet.

Därför är jag i ett dilemma, vill jag gå igenom helvetet och KANSKE lyckas hitta en livsstil som passar en social misfit som mig och kommer den vara bättre än drogerna? Drogerna är i alla fall roligt. Vem bryr sig om att leva 30 år eller 80 år? Vad är min motivation? Den existerar inte till synes.

Så droga sig till döds utan någon självbehärskning och sist avsluta med ett skott i pannan eller chansa på en ljus framtid som kanske ens existerar? Valet är svårt.

Drogerna må vara roliga nu, men garanterar att dom inte förblir det. Har du tur dör du av en överdos, har du otur kommer du uppleva ett helvete du inte tror existerar.
För mig var valet enkelt, jag blev drogfri. Fast då hade jag hunnit till helvetet.

Ot: Skitbra jobbat TS! Du visar att det går!

Jag känner igen känslorna du beskriver. Det här med att inte bry sig om att leva länge, att inte vara säker på om det är värt att sluta osv.

Jag orkar inte förklara för dig varför du känner som du gör, och vet inte heller om det hade gjort någon nytta. Det jag tycker att du borde göra om du vill bli nykter och må bra är att gå på NA-möten. Du kan gå dit även om du är påverkad, ta bara inte med dig några droger. Du tänker säker "Hur fan ska det kunna hjälpa mig att gå på några möten i en timme?"

Men skit i den tanken. Om du vill sluta med drogerna och MÅ BRA, gå dit, och fortsätt komma tillbaka. Så länge du fortsätter komma tillbaka så kommer det fungera.