Polska - pedagogik och läromedel

för polacker är svenska o och u samma fonetiska ljud, Ola och Ulla låter likadant,
är det det du undrade?

eller att man i Polen , tex. på polska tv-nyheterna vet de inte att ett svenskt o är det samma som det polska ó,
det retar mig att höra namnet Ola som är ett mansnamn och uttalas på polska som Ola vilket motsvarar svenska Ulla

på tal om ljud , varför kan inte svenskarna utta ljudet c som man gör i Polen?
som cytyna (citron)
elller fotbollsspelaren i MFF , Cibicki.. det blir Sibiski på svenska

Om du inte har ett ljud naturligt i det språk du talar, så är det svårt att hitta det.

därför är det möjligt för svenskar att säga Chicago? Chelsea? det blir Sikago och Kjellsi

i polskan finns ljudet cz som motsvarar engelska ch

det polska språket låter för utlänningar som ett praslande ljud, sz- cz
jag tycker det påminner om kinesiska ljud,

OK. Med risk för att vara tjatig så håller jag ju med om allt utom "polska är svårare för en svensk än svenska är för en polack i nån absolut mening" då jag anser det vara ett meningslöst påstående.

Sen tycker jag även att du (och Knugen) ganska kraftigt överdriver hur duktiga slaver är på västerländska språk som engelska och svenska. Om vi nu ska vara helt anekdotiska så vet jag ett flertal ryssar och polacker som jag tycker är påtagligt risiga på båda språken i förhållande till tiden de exponerats för dem. Och som dessutom gör förhållandevis enkla fel som inte riktigt stämmer med teorin "engelska och svenska är egentligen bara polska-light dvs polska minus valfri mängd morfologi".

Du har rätt. Många svenskar, framför allt äldre, har problem med ord som "Chicago" och "Chelsea" eftersom inga ord i svenskan börjar på det ljudet, och av någon anledning är det svårare för oss att uttala dem just i början av ord än i övriga ställen. Samma med engelska "j", för äldre (men även för en hel del yngre) blir det ofta som svenska j utan d-ljudet i början.

Vad gäller polska "c" så borde det inte vara ett problem. Det uttalas ju som "ts" /t͡s/. Att uttala sz och ś, eller cz och ć rätt är svårare tycker jag.

Ni som säger att alla språk är lika svåra, eller åtminstone ger antydan av att så skulle vara fallet: Vad exakt är svårt med svenska? En svensk har svårare att lära sig polska än en polack har att lära sig svenska, vill jag påstå. De som säger emot mig, vad exakt möter polacken för svårigheter, som kan motsvara svenskens svårigheter för kasusböjning och rik verbböjning?

Jag tycker faktiskt man kan säga att det är det. Jag har aldrig träffat någon svensk utan polsk förälder eller dylikt som pratar bra polska, men jag vet massor av polacker som pratar svenska av varierande kvalitet. Även personer som knappt varit i Sverige som man kan samtala fullt normalt med på svenska utan större problem.


Svenskar är helt klart mycket bättre på engelska än polacker. Till största del tror jag det beror på att de inte använder undertexter på TV (de har en irriterande berättarröst som ligger ovanpå originalsoundtracket), men också på att skillnaden mellan polska och engelska är mycket större än mellan svenska och engelska. Och till sist också på kulturella skillnader (det var trots allt inte så länge sedan kommunismen föll). Polen är inte lika amerikaniserat.

En mer intressant jämförelse i sammanhanget tycker jag är tyska. Jag vet en hel del polacker som pratar jättebra tyska medan jag inte känner några svenskar alls som gör det. Förvisso är Polen och Tyskland grannländer men... Jag tror att tysk grammatik är mycket lättare för en polack än för en svensk, medan ordförrådet förstås är lättare för en svensk. I Sverige vill man gärna prata engelska, och detta tror jag utgör ett hinder när det gäller att lära sig andra språk.

Att lära sig alla ord. Att lära sig reglerna hur alla ord kan kombineras med alla andra ord. Morfologin (vars svårighet hela tiden överdrivs med lösryckta exempel) är ju bara en bagatell jämfört med det.

Men för att ta två konkreta exempel:

1. I svenskan kan vi välja att modifiera verb antingen med prefix eller partikel och få ganska subtila nyansskillnader som måste läras in för varje verb. utgå/gå ut, ingå/gå in, uttala/tala ut ... Vilken mostvarighet har detta på polska?

2. I svenskan gör avsaknaden av ackusativböjning att vi ofta använder adverbets placering för att få fram substantivets roll i meningen.


a. Pelle gillade aldrig Kalle.
b. Pelle gillade Kalle aldrig.

Har du någonsin träffat en polack som ens reder ut var "inte" ska placeras i svenska meningar?

Och så en fråga till dig:

Varför verkar du så ovillig att säga att mandarin (objektivt sett) är superenkelt? Alla dina resonemang kring morfologins betydelse för hur "svårt" ett språk är borde ju innebära det?

Varför finns det plötsligt en massa hänsynstaganden som måste tas där som inte gäller svenskan? Det är inte så att du bara är "hemmablind" för svårigheterna i svenska och engelska?

Det är mer en fråga om tolerans, som HerrGickhan var inne på. Rent språkligt är det fortfarande svårt att lära sig.

Jag har svårt att tro att detta skulle vara unikt för polskan. Man kan ju jämföra med franskan med alla sina elisioner, obetonade e-ljud som man hoppar över samt bindningar (tillagda konsonanter för att undvika vokalkrock), vilka förändrar ord radikalt. Även andra processer än kasus kan förändra ords form avsevärt.

Jag tycker den här typen av exempel är lite märkliga. Har inte alla språk sådana här saker? Jag menar, hur ska man förklara hur fogemorfemet i svenska sammansättningar fungerar? Det är ju också något som är lite ”hur som helst”.

Alltså, ord måste man ju lära sig på polska också. Plus alla jobbiga böjningar. Polacker som lär sig svenska slipper det. Svenskan har visserligen vissa konstigheter, men ingenting som ens kan till hälften väga upp polsk grammatik.

Ja, objektivt sett tror jag att mandarin är lättare att lära sig som det ser ut nu, än om det hade haft en grammatik liknande polskans. Att sedan mandarin har andra svårigheter talar inte nödvändigtvis emot det påståendet.