*** Matteuppgiftstråden [För de som inte vill skapa en egen tråd] ***

Tackar.

Tja!

Om jag har vektorn

u= [2,1,2] för att få den som en enhetsvektor så normaliserar vi: [2,1,2]: U= 1/3 [2,1,2]

Jag fattar inte hur man normaliserar en vektor? Kan någon hjälpa mig hur man ska gå tillväga/tänka?

Kanske ge något egen exempel?


Tack!

Vektorn divideras med dess absolutbelopp för att få en vektor med samma riktning fast med magnituden 1. Det du har gjort där är alltså att dividera med sqrt(2^2+1^2+2^2)=sqrt9=3

Är 4b=(5ay/x) samma som, b=(5ay/4) ?

Tack

Nej. Vad hände med x i nämnaren?

Såklart, glömde den.

Men om vi ska lösa ut bokstaven B i ekvationen, x/y = 5a/4b

Först -> 4xb/y = 5a

Sen -> 4xb = 5ay

Sen -> delar jag båda leden med 4x för att få b ensamt? så det blir -> 4xb/4x = 5ay/4x = b= 5ay/4x?

Det ser bra ut men skriv gärna bara en likhet när du räknar i en ekvation och ha varje påstående under vartannat eller ha ekvivalenspilar emellan dem. Tänk också på här att b och y inte får vara 0 från början. Dessutom får x inte vara 0 när du löser ut b eftersom om det hade varit så är b och y obestämda (förutom att de inte är 0) och a är 0.

Ja men alltså jag tänker såhär. Derivatan ska ju vara samma i taylorpolynomet som i den ursprungliga funktionen, i just den punkten. Men om man dividerar med fakultetet så är den väl inte samma längre? Då är det ju derivatan delat med fakultetet som är lika med derivatan av funktionen. Eller tänker jag knas på något sätt?

AKUT!!! Lös ekvationen: 12^X = (6^(2x)) ÷ 11

Hjälp mig förstå denna och hur jag ska tänka i sådana situationer.

"En påse innehåller röda kulor numrerade 1-100 och en annan påse innehåller blå kulor och är också numrerade 1-100. Ta en kul ur vardera påsen. Vad är sannolikheten att summan överstiger 80?"

Antalet möjliga utfall blir väl 100^2, men förstår inte hur jag ska tänka sen det liksom rör ihop sig.

Derivatan av funktionen är fortfarande samma. Det har dock trillat ner en massa exponenter som måste divideras bort med fakulteten. Det kanske är lite enklare att förstå principen med Maclaurinserier istället för Taylorserier som ju är en utvidgning av detta till godtyckliga x-värden, inte bara 0. I Taylorserier kan man säga att man "får det" till 0 eftersom man utnyttjar x-a där a är x-värdet man vill approximera funktionen kring. Detta gör att om du har ett polynom av n:te graden blir alla termer utom den konstanta 0. Den konstanta termen är den som representerar funktionens derivator. Denna har multiplicerats med olika exponenter under deriveringarna vilket har kompenserats med division av gradens fakultet. Kvar är den riktiga funktionens derivata.

(e^ln12)^x=((e^ln6)^(2x))/11
11e^(xln12)=e^(2xln6)
(e^ln11)e^(xln12)=e^(2xln6)
e^(ln(11)+xln12)=e^(2xln6)
ln(e^(ln(11)+xln12))=ln(e^(2xln6))
ln(11)+xln12=2xln6
x(2ln(6)-(ln12))=ln11
x=ln11/(2ln(6)-(ln12))=ln11/(ln(6^2)-(ln12))=ln11/(ln(36)-ln(12))=ln(11)/ln(36/12)=ln(11)/ln3