[quote=HoraceTyson|49821880]Den senaste tiden har jag börjat märka att folk mer och mer använder "en" i stället för "man" i vanliga meningar. Ex:
Citat:
"Man vill ju leka med de stora barnen" -> "En vill ju leka med de stora barnen"
Ja där fattar man inte om hon menar att hon själv vill leka eller om hon driver en sarkastisk jargong om någon hon vill förlöjliga... och kör ett spel/en roll för att väcka en slags underliggande fråga eller enbart uttrycker sin infantilitet och olust. Jättesvårt att fatta.
Citat:
Ibland har jag även sett folk använda "en" ist. för "jag". Jag börjar ana att utbytandet av "man" mot "en" kommer från något genustjafs, för det är överväldigande ultrafeminister jag märkt detta från. Hur kan det sprida sig så fort? Vet någon var det började?
Menar du kärringar som alltid sätter sig på tvären och aldrig kommer till sak? Kan ligga något gammelmodigt över det, från de tiderna när fruntimmer skulle knipa igen och inte tjafsa så jävla mycket för då blev de ju manhaftiga om de kom till sak, varför de kan ha lagt sig till med att prata om sig i tredje eller 20:e person och cirkla runt där i en evig intetsägande vals som katt kring het gröt.
Men det var då det.
Fast har märkt att vissa börjar med att klaga och då veva igång "en" si "en" så.. innan de kommer till skott att säga vad det är som klämmer, det är i lagomlandet, där synpunkter gärna "får bli liksom neutralt eller outsagt" s.a.s. Vad passar då bättre än intetsägande "en", istället för jag vill detta, punkt. Typ jag vill ha 300 spänn i löneökning... istället för en gör detta och detta... en gör det här.. en vispar syltar o saftar knegar dammar vispar och så gjorde en si och så gjorde en så..
Lite fäbodspråk att se sig som "en" istället för en riktig betydande persona att presentera sig som med ordentligt. ÖVerklass talar inte i termer av en gjorde si en gjorde så. Så ligger lite klass i användandet av en.
Kan vara dialektal variation och inte så utstuderat som du beskriver och som jag hänger på, i att du ser ett slags syndrom med det. Har märkt att folk från olika delar av landet använder "en" oftare än "man" , varför jag gissar att det har med härkomst att göra, också.
Sedan kan det vara givetvis effektfullt eller ett retoriskt knep, i den lilla skillnad som det är att säga en ist. för man, för att t.ex parodiera när man försöker gestalta situationer och kör flera roller. Som jag märkt komiker använder sig av t.ex när de inflikar en mer imaginär scen i ett förlopp i akten. Svårt förklara. Men har hört att "en" vill det ena efter det andra.. är typiskt ironi också, bl.a Mia Skäringer är specialist på detta. Och hon kör ju väldigt dialektal-lokalt, väl?
Citat:
Hur som helst tycker jag det är irriterande språkbruk, mycket värre än hen som iaf var lite kul.
Kan vara då att du retar dig eftersom det som jag tycker ofta är förknippat med tråkig sarkasm och gnäll och sådant, att prata om sig själv i tredje fullständigt neutral person, som hänvisar till ingen utan bara ett någon något i luften, att förvirra mer, men i grälform perfekt för att skapa lite kaos, eller enbart besvära med ett evigt klagande utan precision i vem fan det gäller.
Hen är också rätt löjligt när man tänker efter. Men samtidigt praktiskt neutralt i skriftspråk på sitt lite udda sätt. Ändå löjligt överflödigt.