Överläkare inom psykiatrin=dom värsta maktmissbrukarna?

Varför envisas en avdelning eller FK att man ska ha en överläkare överhuvudtaget?

Den jag hade gillade att dra upp en gammal journal med en felaktiv stämpel på en medfödd personlighetsstörning det är ett bra nonchalant trick att sopa allt under mattan.Då kan men se bort från all problematik,besvär,symptom,orsak och verkan och allt annat en person varit med om och är i.

Sedan hitta på alla möjligt i journalen och ge en helt annan påhittad historia och gå till väldigt stor överdrift och vara negativt kritisk och nedvärderande och hitta stoft till det överallt ifrån 7 år gamla journaler.

Så det 7 år gamla är åter på nytt och är mer giltigt än remiss till behandling.Så felaktiga diagnoser som hindrar remiss till behandling.

Känns som dom håller kvar en i gammal skräp utan man kommit någonstans och att det är det dom vill med all avtrubbande psykofarmaka samt agerande.

Och såhär verkar det vara för precis alla..

Det finns mycket som är fel inom psykiatrin, men tyvärr är diagnoser något ganska nödvändigt. Om inte sjukvården kan utröna vad det är för fel på patienten vet man ju ej hur man skall gå tillväga för att behandla både avseende medicinering och terapi.

Däremot så bör man regelbundet utvärdera diagnoserna, mycket är kroniskt t.ex. bipolär sjukdom, schizofreni, psykopati, autism mm. men många saker kan man bli mer eller mindre botad från och uppfylla kritierierna för men något eller några år senare inte uppfylla kriterierna för längre.

Vad är det för 7 år gammal diagnos som du fortfarande har kvar? Gällande personlighetsstörningar t.ex. kan även de vara föränderliga med tiden.

Personlighetsstörning inom autismspektrat.Utifrån ett datatest dom överdiagnosticerar folk lättvindigt utan grunder.

I mitt fall har det bara varit ett medel för nonchalans att blunda för all övrig problematik dom gör det enkelt för sig inom psykiatrin och vill ge dom det sämsta betyget som är möjligt.

Man kan enbart IVO anmäla det.För psykiatrin är man rättslös och maktlös dom kan behandla folk precis hur som helst.

Men dom ser bort från all problematik och behandling,ja där är det bara att mata personer med piller som gör dom sjuka jag mår betydligt sämre efter alla åren i kontakt med psykiatrin.

jävligt bra tråd, jag kan bara hålla med dig ts!

jag ska berätta min historia och vad jag varit med om.

förra sommaren mådde jag skit pga massa omständigheter. har diagnosen ocd/ tvångstankar. har gått hos psykolog i många år och det har hjälpt mig oerhört mycket. det jobbiga med min diagnos är att jag kan leva ett normalt liv i långa perioder för att sedan ramla tillbaka. efter att ha mått bra en lång period började jag må riktigt dåligt igen förra hösten. då hade jag ingen psykolog och sökte till vc där jag fick träffa kurator, han trodde att jag var där för att starta en utredning och inte för tvångstankar/ självmordstankar, så han kunde inte hjälpa mig. hade regelbunden kontakt med läkare som bara skrev ut massa mediciner (sobril/imovane). en fredagskväll mådde jag såpass dåligt att jag ringde till läkaren som tvingande mig att söka akut.

när jag kom till akutmottagningen fick jag träffa en läkare som sa att jag fick avgöra själv om jag ville bli inlagd eller ej. jag valde att bli inlagd. var inte alls så hemsk som jag trott, var några tjejer i min ålder en äldre herre som alla verkade hyfsat normala och trevliga, någon enstaka person som verkade må sämre. jag trodde ju att man skulle få gå hos psykolog när man låg där. jag låg på ett eget rum, det fanns en knapp man kunde trycka på om man behövde prata. kommer ihåg ett tillfälle när jag tryckte på knappen och en äldre undersköterska kom in på mitt rum. jag berättade för henne att jag inte visste om mina självmordstankar var tvångstankar eller riktiga tankar. då såg hon rädd ut och undrade om jag någonsin gjort någon illa samt om jag hörde röster. jag berättade då för henne hur tvångstankar fungerar. blev ganska förvånad hur dålig kunskap hon hade kring detta. fick några dagar senare träffa en överläkare som sa att detta var mycket allvarligt och jag blev såklart livrädd och mådde skit.

som tur var hade jag en helt underbar handledare (minns inte vad det kallades). hon sa att det bara var järnspöken och inget att oroa sig för.

pågrund av att jag tydligen hade självmordstankar och är förälder var jag tvungen att träffa en person från socialen. var så jävla rädd och kommer nog aldrig vara så rädd igen för att förlora vårdnaden om min älskade dotter!

tillslut fick jag träffa psykolog hos öppenvården som konstaterade att det inte alls var några riktiga självmordstankar utan tvångstankar! ska tilläggas att jag alltid varit noga med att jag inte ska utgöra någon fara för min dotter (låter helt sjukt, jag vet) men min psykolog har alltid påstått att människor med ocd är dom bästa barnpassarna som finns eftersom vi är så oerhört rädda för att skada någon. jag är ensamstående förälder.

vilket onödigt lidande jag och många andra fått stå ut med helt i onödan. låg inne på psyk i nästan två veckor. inte konstigt att vården inte har några pengar.

inget ont om personalen inne på psyk dom var jätte goa.

idag mår jag jätte bra. men vill göra en shout out, vården och politikerna skulle kunna förhindra många självmord om människor kunde få rätt hjälp snabbare!

peace /fredrik

Tror bemötandet beror på väldigt många faktorer.Har man arbete,familj,andra nära anhöriga,mindre komplex problematik,fungerande socialt liv m.m. så behandlas man bättre än dom som fallit ner helt på botten.

Jag vet idag iaf. att landstingsvården saknar kompetens,förståelse för min problematik och resurser till en behandling.

Deras piller har bara gjort en sjuk och det är vad allt centreras till och deras bemötande och attityd har bara gjort mig sämre.Mår efter åratals kontakt med psykiatrin bara sämre.

Dom har gjort så man fastnat i träsket i sin problematik och situation med deras pillerförskrivande och agerande.

Detta märker man när skallen klarar till och man försöker komma framåt.

Att dra upp en 7 års gammal journal och göra den aktuell igen säger väl allt?

Absolut ska man ompröva diagnoserna. Inte för sakens skull, men därför att varje tänkande, seende och hörande kliniker kommer att bilda sig en egen uppfattning; ifrågasättande av diagnoser kommer naturligt när man rotar i ett ärende, hur klent underbyggda de är, eller med lite "facit" i hand (tidens gång, förloppets karaktär), eller i de fall de var korrekta de är inaktuella som huvuddiagnoser. Inte ens utvecklingsrelaterade diagnoser som autismspektrumstörningar kan man alltid lita på, trots att de utretts av förment NP-kompetens.

Det är inte alltid oskicklighet bakom feldiagnoser, långt ifrån. Ibland har akuta kontakter renderat i en diagnos som kanske var lite för specifik givet den korta och akuta kontakten. Ibland har det skett en förvanskning, där varje ny kontakt prövar den befintliga diagnosen och till sist kan det ha skett en glidning, som sedan lett till en vårdåtgärd eller intyg visavi rättighetslagstiftning, och vips så finns det en "vinst" i diagnosen. Ibland är det halvsanningar som spelas upp av patienten, som efter ett par bedömningssamtal kompletterade med införskaffade handlingar från annan ort, tycks bestrida patientens utsagor. Ibland är det faktiskt frågan om simulering. Men fel kan också avspegla komplexiteten inom psykiatrin.

Tekniskt sett kan man ju genom en kombination av genuina sjukdomstillstånd, komorbiditet (samsjuklighet), få ett "brus" av symptom, där det är svårt eller omöjligt att se vad som avspeglar vad, kan det rent av vara ett tecken på kroppslig organsjukdom, sömnstörning eller hormonell rubbning osv; summan av tecken kan då uppfylla en kriteriediagnos som inte är överordnad eller ens sann, utan egentligen uppbyggd av kombinerade deltillstånd, samsjuklighet.

Den psykiater som inte frågar om droger i allehanda former är förmodligen inte riktigt seriös. Så viktiga är dessa psykostimulerande medel, som motivatorer, framkallare, imitatörer av psyken, drivkrafter och symptom. Alkohol, narkotika, nätdroger, dopningsmedel av andra sorter osv. Det finns inte alltid en tydlig början eller ett slut, men ett förstärkande och ofta destruktivt kretslopp.

Det jag menar är att diagnoser kan användas som nonchalans att sopa allt en människa varit med om och dennes problematik under mattan.Det är en så enkel lösning på allt.

Den andra sidan av det är att det kan användas emot en person som tvång och medel för maktutövning.

Ja när det gäller psykiatrin så verkar dom knappast behandla psykologiska skador och problematiken bakom dom allt centreras till kemiska läkemedel från läkemedelsindustrin.

Som om kemiska läkemedel ska läka psykologiska skador eller psykologiska problem?

Så psykologisk behandling ratas ju helt av psykiatrin.Sedan ska psykiatri betyda "läkande av själen"dom behandlar inte ens folk som dom skulle ha en sådan.

Fått för sig att delar av hjärnan är sjuk och allt beror på kemiska obalanser i hjärnan därför ska delar av den avlägsnas,stekas sönder av stark el-ström och orsaka hjärnskador eller lobotomeras på kemiskt sätt.

Det ska vara så snabbt och lönsamt som möjligt ingen tid eller engagemang ska satsas eller resurser till några riktiga behandlingar med kompetenta psykologer/terapeuter som arbetar med grund-orsak och problematik.Det finns inte ens rum för vårdplan.

Ja psykiatrin är helt värdelös när det kommer till dom med kris/trauma/djup sorg.

Dom vill inte bearbeta orsakerna bara trubba av människor och hålla fast folk i sin problematik och situation utan att någon positiv utveckling sker.Drar ner folk och håller dom fast i träsket under många år.

Verkar inte som dom är intresserade av att hjälpa folk ur saker eller ger dom någon behandling som gör dom väl det är helt tvärtom.

Synd att det ofta är så inom vården. Psykiatrin har ett svårt uppdrag med slutenvården som i huvudsak är en akut verksamhet pga de på många ställen ständiga överbeläggningarna. Öppenvården är förhoppningsvis den nivå som tar ett långsiktigare uppdrag.

Jag håller med dig i att psykologiska inslag kan brista, jag menar inte regelrätta psykoterapier i långa serier, men kognitiva inslagen i alla kontakter, och pedagogiska kontakten för somatisk hälsomedvetenhet som motion, dygnsrytm, problemlösning i steg, matvanor osv osv. Den allmänmänskliga kontakten om att infria löften och en intern kommunikationer, eller mellan vårdgrannar, som inte slirar, är viktigt att påpeka.

Jag håller med om att läkemedelsförändringar sker lättvindigt, ofta utan noga involvering av patienten och ett tydligt dokumenterat resonemang. Interaktionskontroller och metoder för bedömning och utvärdering saknas, om det inte är någon driftig och seriös enskild yrkesutövare.

Många gör ett bra jobb, men det kan som helhet definitivt vara bättre, så att bra resultat inkl bemötande inte är följden enbart av enstaka individers skicklighet, utan att hela kulturen och arbetssättet genomsyras av förnuft, kompetens och konsekvens.

Frågan är om sekundärvinster skall vara det huvudsakliga psykiatrin sysslar med.. eller om man skall sikta högre.

Lite insinuant. Allt som är rättighetsgrundande, t ex stödinsatser enligt LASS eller LSS, färdtjänst mm, är inte bara knutet till en diagnos, utan bedömningen av svårighetsgraden och konsekvenserna. Ett konkret exempel är t ex ett intygat underlag för ansökan om handikapparkering, vilket för patienten medfört både praktiska fördelar men i den givna kommunen dessutom en ekonomisk förmån (så ser det inte ut överallt). Det gäller därför att känna till förmånerna med alla intyg, sjukintyg och hur dessa kan leda till en upptrappning, succession eller aggravering av genuina problem, inte bara inlärd hjälplöshet och inkapaciterande signaler som vården skickar.

I en verksamhet med glesa läkarkontakter eller i övrigt ett frångående av strikta gränsdragningar och professionalitet, kan bördan av administrativa åtgärder, intygsbedömningar etc, bli så tung för läkaren att det inte blir tid kvar till någon egentlig vård; men patienterna har ekonomiska och bekvämlighetsmässiga skäl att prioritera alla dess propåer och rättigheter. Gränsen mellan tillbörligt och otillbörligt pockande är inte enkelt. Därför är kraven på läkare mycket höga, både på papperet och i realiteten.

Personalen på psykiatriska avdelningar får inte ha åsikter om vården till skillnad från den somatiska vården där det ingår i sjuksköterskornas utbildning att ifrågasätta, och det tycker jag öppnar upp för maktmissbruk. Det är som Michael Dukakis fru sa i en dokumentär om ECT "vem lyssnar på någon som är psykisk sjuk". Jag hörde talas om en som blev knuffad av en läkare, men inte fick han sparken.

Psykiatrin har alltid varit en form av socialvård, dvs det folk söker för är sociala problem. Dock är hänvisning till sociala insatser och "rättigheter" ekonomisk lönsam för psykiatrin varför man bör vara fundersam när det sker.
Men när det handlar om trauman och psykologiska blockeringar så är det djupt förkastligt att folk ifrån bättre bemedlade klasser får hjälp och empowerment ifrån riktiga terapeuter medans fattiga som söker för samma problem bli kategoriserade som handikappade och skickade till LSS. Deras enda synd, att dom litade på den offentliga psykiatrin.