Ja, med risk att skapa ont blod så måste jag ta bladet från munnen och säga att min erfarenhet av kvinnor är att de i regel är mycket mer konformistiska, och i mindre omfattning har den rebelliska ådran att sätta sig upp mot övermakten. Kan det möjligtvis vara en slump att så gott som alla rebeller av rang som givit fingret till övermakten och velat rita om den befintliga kartan varit män?
När jag tänker på det och mina observationer så faller det däremot sig naturligt att kvinnor har lättare till att vara rövslickare inom en befintlig maktstruktur, och det är för att de dras mer till personer som har makt snarare än att ta makten själva.
Det är väl knappast någon slump att tonårstjejer kan skrika och bli svimfärdiga av ett pojkband på ett underdånigt sätt som gränsar till religiös dyrkan, medan tonårskillar i regel inte skulle ha ett lika undergivet förhållande till sina idoler. (Att det knappt finns några manliga groupies behöver jag knappast säga).
Det räcker dessutom att studera samspel på krogen där en lönnfet medelålders man kan ta plats bland unga tjejer och först kanske avfärdas, men ifall det kommer fram att han minsann är rik och berömd så kan de börja omvärdera honom och tycka han är lite sexig trots allt.
På motsvarande sätt skulle en oattraktiv medelålders kvinna aldrig lyckas få en ung attraktiv man på kroken enbart för att hon är rik och berömd, och gigolos räknas som sagt inte då de knappast finner kvinnorna så sexiga bara för att de ligger med dem.
Sedan att det finns otaliga forskningsresultat som visar på att kvinnor har betydligt svårare att ha en partner med lägre socioekonomisk status än dem själva, medan män snarare störs av motsatsen, är en klar indikation på att kvinnor dras till maktens män snarare än makten själv.
Kan en förklaring till att kvinnor i regel inte fått lika mycket makt i historien vara att deras ambitioner snarare ligger i att ge sig till mäktiga män, än att skaffa makt på helt egen hand?
Är det inte så att kvinnor har tendens till lite mer rövslickande och likt hundar kan känna glädje och trivsel i att underställa sig maktstrukturer, medan män störs mer på det och vill vara helt egen boss?
(Nej, "rebelliska" feminister räknas inte som rebeller då det i stort är uppror mot imaginära strukturer som är relativt riskfria att göra, och att de mest rabiata feministerna ändå inte vill knulla tråkigt jämnställda män utan riktiga karlar säger ju också allt.)
När jag tänker på det och mina observationer så faller det däremot sig naturligt att kvinnor har lättare till att vara rövslickare inom en befintlig maktstruktur, och det är för att de dras mer till personer som har makt snarare än att ta makten själva.
Det är väl knappast någon slump att tonårstjejer kan skrika och bli svimfärdiga av ett pojkband på ett underdånigt sätt som gränsar till religiös dyrkan, medan tonårskillar i regel inte skulle ha ett lika undergivet förhållande till sina idoler. (Att det knappt finns några manliga groupies behöver jag knappast säga).
Det räcker dessutom att studera samspel på krogen där en lönnfet medelålders man kan ta plats bland unga tjejer och först kanske avfärdas, men ifall det kommer fram att han minsann är rik och berömd så kan de börja omvärdera honom och tycka han är lite sexig trots allt.
På motsvarande sätt skulle en oattraktiv medelålders kvinna aldrig lyckas få en ung attraktiv man på kroken enbart för att hon är rik och berömd, och gigolos räknas som sagt inte då de knappast finner kvinnorna så sexiga bara för att de ligger med dem.
Sedan att det finns otaliga forskningsresultat som visar på att kvinnor har betydligt svårare att ha en partner med lägre socioekonomisk status än dem själva, medan män snarare störs av motsatsen, är en klar indikation på att kvinnor dras till maktens män snarare än makten själv.
Kan en förklaring till att kvinnor i regel inte fått lika mycket makt i historien vara att deras ambitioner snarare ligger i att ge sig till mäktiga män, än att skaffa makt på helt egen hand?
Är det inte så att kvinnor har tendens till lite mer rövslickande och likt hundar kan känna glädje och trivsel i att underställa sig maktstrukturer, medan män störs mer på det och vill vara helt egen boss?
(Nej, "rebelliska" feminister räknas inte som rebeller då det i stort är uppror mot imaginära strukturer som är relativt riskfria att göra, och att de mest rabiata feministerna ändå inte vill knulla tråkigt jämnställda män utan riktiga karlar säger ju också allt.)