Citat:
Ursprungligen postat av
dip
Sen var det de där med hybris igen, finns ett flertal känslostadier som mycket enkelt kan slå ut all form av rationellt tänkande utan att det behövs varken personlighetsstörning eller nedsatt förmåga till empati.
I det här fallet rör det sig dessutom om ett helt pärlband av händelser i människans liv som utspelat sig över X tid.
Sen får det väl ses som talande att dom flesta aktiva i dessa trådar redan gjort avkall och avvaktar ytterligare medverkan. Så enklast är väl att låta er skrika om monstret och hytta med hö-gafflarna några sidor till. Varvat med någon som skall inflika ett 'uschna mig gu va hemskt att sånt här kan hända samt bifoga en ledsen smiley' går att likna med att RIP på någons facebook sida.
Jag håller med här. Det vore mycket bättre om vi i tråden kunde dela med oss av olika teorier och tolkningar som går längre än "hon är ett monster". Så fort någon anstränger sig att försöka förstå hur hela kedjan ser ut så blir det genast personangrepp från pöbeln. Alla vi sitter här med olika livserfarenheter och tillsammans borde vi kunna få fram ett mycket bättre samtal om det aktuella ämnet än vad som pågår nu. En del har erfarenhet av psykvården, en del har erfarenheter av brottslighet, en del har erfarenhet av rättsmedicin, del har erfarenhet av svartsjuka, en del har erfarenhet av extrema händelser som kan liknas med det som hände mellan LL och JH osv. Jag är inte intresserad av att se världen på ett svart och vitt sätt och på att se människor som Disney-figurer: genomond eller genomgod. Tråden behöver inte färdiga mallar att försöka stoppa in dessa personer i. Det här fallet är så intressant då det just råkar handla om (till synes) helt normala människor. Det är inte grova brottslingar, pundare eller psykotiska personer som det handlar om. Det här handlar om problem som vi nog alla har stött på: olycklig kärlek, svartsjuka, svek och desperation. Många verkar också veta exakt hur JH nu sitter och tänker, men hur kan man veta det? Vad som händer inne i någon annans huvud kan omöjligt andra känna till utifrån en enda isolerad händelse. Att JH dödade en annan person definierar inte henne som människa och det gör inte styckningen heller. Det finns miljontals med andra händelser och situationer som skett i JH:s liv som vi inte har tillgång till. Jag tänker vara öppen och komma med idéer om vad jag tror, men jag inser ju själv att varken jag eller någon annan här faktiskt vet sanningen.
Och till något annat. Jag vill åter igen slå ett slag för att man inte behöver vara "iskall" för att kunna stycka en annan människa. Hur vi ser på en död kropp skiljer sig åt. Det kan man se extra tydligt när man tittar på hur människor i olika kulturer handskas med en död kropp vid t.ex en begravning. För många är inte en död kropp ens en människa längre då själen lämnar kroppen när människan dör. För anhöriga så kan givetvis kroppen ändå betraktas som "helig" då den ser ut som människan de kände och därför så framkallar kroppen minnen hos de anhöriga. Det är alltså helt och fullt normalt att kunna se en död kropp utan att känna starkare känslor för den, speciellt om man tidigare sett döda kroppar (om man jobbar inom vården t.ex).
Både jag och JH har jobbat inom vården. Man lär sig att kunna ta avstånd från döda eller döende rent känslomässigt eftersom man annars inte skulle kunna klara av att göra ett bra jobb. Jag har också märkt att jag har två sidor hos mig varav en är den professionella vård-arbetaren och den andra är mitt privata jag. När jag jobbade inom vården kunde jag se spya, avföring och andra kroppsvätskor varje dag utan att rygga tillbaka det minsta. Jag kunde städa upp det och till och med ibland få det på mig när jag hade otur. Ser jag det privat, typ urin i tunnelbanan, så blir jag genast väldigt äcklad och vill hem och skrubba mig ren. När det kommer till styckning så är väl en obducent knappast iskall för att den klarar av att skära upp en död kropp? Personen går antagligen in i sin yrkesroll och gör detta på ett professionellt sätt. Det är detta som jag tror JH har kunnat göra när hon styckade LL:s kropp. Hon klarade av det för att hon gick in i en vård-roll. Sen hur hon mådde efteråt kan man bara gissa sig till men jag tror att det som hände hela den dagen blev för tung att bära på och det var därför hon erkände.
Jag tror att det är mycket värre att faktiskt ha ihjäl någon än att stycka en kropp. Det är lidandet jag skulle må dåligt av att se, att orsaka någon annan svår smärta och rädsla. Har man klarat av den delen utan att bryta ihop så lär styckningen inte vara speciellt traumatiskt, speciellt inte om man inte är känslig för blod och sånt. Personen är ju död och känner ju inget. Personligen är jag inte ett dugg känslig för blod, kan se hur mycket som helst utan några problem, men jag är väldigt känslig för andra saker. Folk är annorlunda helt enkelt. Men hur som helst, när GW och andra kriminalexperter säger att de flesta kan döda men få kan stycka, så håller jag inte med. Jag tycker till och med att det är ett jättekonstigt argument.
