Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Stefan Lisinski skrev en intressant artikel innan Dan Josefssons bok släpptes.

" En av de bärande teorierna hos Margit Norell, och gruppen kring henne, var att patienterna i terapin kunde få fram hemska barndomsminnen som de hade förträngt. Ofta gällde det sexuella övergrepp i mycket tidig ålder. Även några av terapeuterna berättar att de själva började minnas sådana händelser som de tidigare inte hade vetat om.

I Sture Bergwalls fall var teorin en förutsättning för att få hans berättelse att gå ihop.
Övergrepp i barndomen ansågs förklara varför han själv skulle ha mördat. Att han dessutom lämnade felaktiga uppgifter om alla morden förklarades med att minnena var så obehagliga att han inte vågade närma sig dem.

Kritiken av denna teori har varit mycket stark. Dels har flera forskare visat att det är nästan omöjligt för människor med traumatiska minnen att glömma vad de har varit med om, även om de skulle önska det. Däremot är risken mycket stor att en suggestiv terapi kan väcka falska minnen. Patienten börjar själv tro att man råkat ut för saker som aldrig har inträffat."

http://www.dn.se/nyheter/sverige/psykoanalytiker-styrde-nyckelpersonerna-i-quick-affaren/

Men förklarar verkligen denna kritik det faktum att SB helt utan förvarning, helt oprovocerad, för en vårdare på en badplats i Dalarna börjar antyda att han gjort något riktigt hemskt. Det låter märkligt i så fall.

Kritiken talar väl egentligen bara för att SB bara utnyttjat en tossig terapimetod för sina egna syften.

Naturligtvis inte. Det är troligt att SB kände till att det bedrevs "nydanande" terapi med "progressiva" metoder på Säter. Han var mycket intresserad av dessa och vill vara med. Men nu var det så att han var en ointressant bankrånare, och de hade säkert sett igenom hans fejkade diagnoser. De var också på väg att skriva ut honom, när han drog sin rövare om "hemska saker".

Som person var han intressantare än de vanliga trista mördarna och våldtäktsmännen. Vi har också sett i intervjuer att han är en tillmötesgående, och i varje fall på ett ytligt plan trevlig figur. Naturligtvis såg han till att göra sig så intressant som möjligt också, och hade dessutom förmågan att läsa av terapeuten och leverera vad som krävdes.

Att SB kunde gå i land med detta ganska fantastiska projekt kan han däremot tacka Säter och den norellska terapin för. Innan de fullständigt gjorde honom till ett neddrogat vrak. Men då var det för sent att ångra sig.

Det här med falska minnen är en sak, som inte är så tillämplig på SB. Man behövde ju inte suggerera fram några påhittade minnen, eftersom han helt frivilligt låg på sin säng och fantiserade. Däremot är det intressant i kritiken av teorin och dess praktik.

Vidare är terapin självuppfyllande, då varje motsägelse i SB's berättelser kunde tolkas som att han hade problem med att närma sig sanningen. Norells teorier kunde helt enkelt inte falsifieras. Varje utsaga om (falska!) mordanklagelser berodde på något sorts övergrepp. Liksom de andra lärjungarnas olika (ofta påhittade!) problem.

Falsifierbarheten var också en av de viktigaste punkterna i kritiken av den artikel hon försökte få publicerad. Hennes teoribygge kunde varken bevisas eller motbevisas. Det är lite anmärkningsvärt då man inom psykoanalysen brukar ta ganska lätt på såna här grundläggande vetenskapliga krav.

Skälet till att inget åtal väcktes inte berodde på bildernas harmlöshet, utan på att först 1999 blev innehav av barnpornografi åtalbart. Du förstår inte olämpligheten i att en person med pedofilidiagnosen innehar sådana bilder.

- 1980 straffbart att sprida barnpornografi och även att framställa barnpornografi om man hade uppsåt att sprida den
- 1995 polisen kan beslagta material med barnpornografiskt innehåll;
- 1999 förbjudet innehav av barnpornografi
- 2010 förbjudet att betrakta en barnpornografisk bild; brottet regleras i 16:e kapitlet i brottsbalken.

Gjorde och gjorde. Man kan väl säga att de öppnade kakburken. Men det är givet att mordhistorierna kom före tablettberoendet och att han visste vad han gjorde. Eventuell förekomst av undanträngda/bortträngda/inplanterade minnen har ingen bäring på SBs berättelser utan har bara haft betydelse som teori i vilseledandet av diverse statliga myndigheter, i första hand domstolarna antar jag. Kanske trodde vdK och SP på dem också.

Vi vet alla att SB satte igång det hela. Men om Säter hade agerat professionellt hade de snart avfärdat SB som en insmickrande mytoman. I efterhand står det klart att drogerna var katalysatorn för den fortsatta verksamheten. Det är skillnad med att komma med vaga påståenden som "gjort något hemskt", och de ytterliga perversiteterna i Simon-myten SB i drogdimmorna fabulerade fram åt en applåderande Ståhle.

Det kanske kan ligga nära till hands att tro men är du verkligen säker på det? Det hade väl räckt med ett eller två mord för att hans pillerbehov skulle vara säkrat för en lång tid framöver. Och skulle tabletterna sina hade han ju möjlighet att komma dragandes med ytterligare några mord senare. Men nu smällde han ju till med alla mord på en gång. Det låg väl 27 till i "pipen".

Drogerna är en sak. Förmodligen av betydelse för att han erkände ö.h.t. Men antalet erkända mord under den aktuella perioden hänger säkert mer ihop med hans behov av att posera.

Riksåklagare Anders Perklev skriver i sitt "Beslut med anledning av ett resningsförfarande"

"Det var inte bara så att Sture Bergwall erkände ett mycket stort
antal mord utan han ställde också krav på beslut, för att fortsätta att berätta."
http://www.aklagare.se/PageFiles/10896/Quick%20-%20beslut.pdf

Jag läste på någon norsk sida att ett av hans krav var att vårdpersonal skulle vara närvarande vid vallningarna, undra om det är sant?

Vet inte vad porrfilmerna innehöll (badande barn och/eller pojkar upphängda i sina händer är en öppen fråga). De blev i vart fall beslagtagna; tydligen i febr 1994.

Dom agerade professionellt, dom polisanmälde pedofilen när han erkände dom två första morden 1993, sedan var det upp till åklagaren att göra en bedömning om man skulle inleda en förundersökning eller inte.

Mitt påstående kvarstår: SB har inte gjort sig skyldig till något (åtalbart) övergrepp på barn sedan 1969. Ditt konstaterande att det inte fanns barn på Säter innebär att det under Säter-vistelsen i princip inte fanns någon möjlighet för den tvångsintagne SB att förgripa sig på några, och hade han gjort det under sina permissioner måste man anta att detta kommit till anstaltsledningens kännedom. Den period jag hänvisade till: 770501 – 910529, innebär att SB också under en längre period i frihet (dömdes för grovt bankrån 910517 och var tillbaka på Säter 910529) kunnat avhålla sig från övergrepp av den typ han tidigare dömts för. Hur många (barn)porrtidningar han läst under sin period i frihet förtäljer inte historien, men den ev. läsningen kan ha fungerat som en ventil.