Askersund: Styckmordet på Lovisa Lindh, 2014-06-18

Sinnen fulla bruk hit och sinnens fulla bruk dit. Att det inte funkar, eftersom det behövs en fungerade cirkulation i kroppen för att sprida alkoholen är ju en sak. Det har hon väl helt enkelt inte haft klart för sig - det tror jag uppriktigt sagt inte att majoriteten av svenskarna vet. Men vad avsåg hon att uppnå? Tänkte hon sig att polisen skulle tänka Hoppsan, den här styckade torson hade visst 3,41‰, då var hon säkert så jävla full att hon ramlade och bröt nacken av sig själv, vi avskriver brottsmisstankarna eller vadå, egentligen? Och hur noga räknade hon? Jag menar, övningen är ju rätt meningslös om den slutar i att rättsläkaren uppmäter en blodalkoholhalt på två procent...

Jag får inte ihop kombinationen av att hon å ena sidan under extrem press får en massa högst kreativa infall på hur man ska komma undan under, och att hon sedan bara pyser ihop som en ballong och erkänner. Någon sorts snarast manisk-depressivt handlingsmönster?

Jag får erkänna att det här fallet intresserar mig rent psykologiskt mer än något annat jag har stött på. Vem är Jonna egentligen?

Den här staden kommer väl bli hågkommen och känd för det här mordet, kan det bli mycket värre eller ska man ta det som en komplimang?

Tja ni har ju Antikmarknaden också som dragplåster ... med tiden kommer väl själva orten för styckmordet att försvinna ur folks minne (ja inte för Askersundarna förståss som ju bor där alla vet allt om varandra o skvallrar).

Enligt advokaten hade hon mått "dåligt en längre tid" vad det uttalandet nu är värt. Du skrev tidigare att det kanske är lättare att dömas till vård för en kvinna. Det kanske landar där.
Att hon åker och arbetar efteråt tror jag inte nödvändigtvis behöver tyda på kyla.
Jag tror hon har tiltat helt enkelt.

Vad tror alla hobbypsykologer här inne? Hur mår Jonna nu där hon sitter helt instängd med fulla restriktioner och har gott om tid att reflektera över vad hon har gjort?

Jag tycker att hela styckningen i sig och dumpandet i skogen känns väldigt onödig när hon ändå någon timme senare ringde och angav sig själv och sedan pekade ut vart kroppen fanns.

Inte direkt så att hon riktigt ordentligt försökte komma undan med det.

Hon kan ha åkt till jobbet för att lura omgivningen att hon inte hade gjort det. Det hade varit misstänksamt att sjukskriva sig samma dag som LL försvann, om nu deras hat mot varandra var vida känt. Kall verkar hon ju hur som helst inte lyckats vara då hon erkände rätt omgående. Det tycker jag tyder på att hon mår för dåligt för att hålla tyst.

Vad tror alla hobbypsykologer här inne? Hur mår Jonna nu där hon sitter helt instängd med fulla restriktioner och har gott om tid att reflektera över vad hon har gjort?