DPT

Jag har också en hel del personliga problem just nu, men trots det doserade jag LSD för någon vecka sedan och fick en underbar tripp ute i skogen med kopiösa mängder cocktails av weed o hasch. Jag hade jobbig ångest när jag tog lappen och ville egentligen inte. Min vän ville verkligen prova syra för första gången, så jag gick med på det bara för ha upplevelsen tillsammans med min broder. Trots ångesten och problemen i mitt liv så har jag aldrig känt mig mer levande än under den trippen. Det var en tripp på gott och ont, jag upplevde alla aspekter av allt jag upplevde - positiva som negativa.

Jag sneade inte därför att tricket för att inte snedtrippa är att acceptera upplevelsen istället för att bli rädd utav den, och försöka trycka undan jobbiga känslor och tankar. Det är det som är mest positivt med psykedelia - att de raderar alla förkoncept och psykiska försvarsbarriärer och de tillåter en att se saker som de verkligen är - på gott och ont. Det kan medföra att man ser sig själv ur ett nollställt perspektiv och får en chans att se sina brister och få en chans att bättre på dem.

Jag har aldrig sneat på LSD, trots över 100 syratrippar. Det är för att tricket för att inte snedtrippa är att acceptera sin upplevelse. Om man börjar nojja, så känns det som om man nojjar sig till döds, men det händer bara när man börjar kämpa emot på något plan och inte accepterar sin upplevelse. Om ångest uppstår så ska man reflektera över den och acceptera den, för då passerar den efter en stund. Känslor skiftar otroligt fort på de flesta psykedelier. Det kan gå från glädje till sorg, till rädsla etc på något ögonblick.

DPT dock är lite annorlunda i trippens karaktär. Den kör över en som en tsunami om man tagit en stadig dos. Men fortfarande så är tricket här att acceptera sin upplevelse till fullo. DPT är dock väldigt egoupplösande så man kan uppleva att man håller på att dö eller åtminstone tror det, och det är inte säkert att man kan tänka klart, om ens alls. Tricket är dock fortfarande att man måste acceptera sin upplevelse, djupdyka in i den och se sina demoner i vitögat. Det går att göra även med krossad förmåga att tänka. När man tagit drogen finns det ingen återvändo, då ska man inte börja nojja, man ska acceptera upplevelsen istället för att försöka kämpa emot den, för det går inte. Det enda man kan göra är att bli ett med upplevelsen.

Det är även då man får ut mest av sin psykedeliska upplevelse - om man tar in upplevelsen, accepterar den. En tripp är alltid på gott och ont, det finns ingen tripp som är 100% positiv rakt igenom, men det är också därför som man kan potentiellt få ut otroligt mycket av en psykedelisk upplevelse. Man ser allt från ett nollställt perspektiv och kan se bortom mentala barriärer och få chans att bättra på sitt beteende.

Samtidigt förstår jag att det är nojjigt när man håller på att bli egodöd eftersom att alla barriärer bryts ner, man tappar bort sin upplevelse om sig själv och löses upp i Universum och kan inte skilja på sig själv och solen till exempel, eftersom att ni är samma sak. Det är som om andromedagalaxen är ens vänsterarm och hela vintergatan ens högerarm. Det finns ingen separation.

Har själv trott att jag skulle dö när jag trippat stenhårt, och jag har upplevt min egen död samt accepterat mitt öde som avliden hobbyknarkare, men när man kommer tillbaka efter egodöden så är det värt det. För det känns som om man dött, varit död och fått komma tillbaka med ny chans till liv. En sådan upplevelse är bland det jobbigaste man kan uppleva, men känslan efteråt gör det värt det. Man uppskattar verkligen allt i livet eftersom att man existerat som ett rent kroppslöst medvetande av Universum i ett tidlöst tillstånd som känts som tusentals år. Man förlorar sig själv.

Självklart är det följt av insikter med. Att acceptera ödet att dö är en givande upplevelse, och sedan när jag inte orkat kämpa längre för att hålla mig vid "liv" har jag iaf då upplevt en enorm lättnad över att inte ha en fysisk kropp som begränsning. Jag blev ett oändligt medvetande, ett med Universum och den högsta formen utav intelligens. När jag vaknade upp och insåg att jag fortfarande levde gjorde att jag skrev till min bästa vänner och sa hur mycket dem betyder för mig, och jag kan fortfarande se mönstret av medvetande i kosmos.

(Ett medvetande som oss fungerar genom att vara medveten om sig själv och genom den medvetenheten om sig själv kan medvetandet flöda, som nervsystemen i kroppen, eller som Jorden som ett enda ekosystem, eller solsystemet som är en del av en större process som är vår galax som existerar i ett hav av galaxer. Dessutom enligt dubbelspaltsexperimentet så stör man en mätning genom en observation. Partiklarna i fråga tycks vara medvetna om att de blir observerade och beter sig annorlunda.

Sammanlänkningen kan nog beskrivas fysikaliskt på ett relativt simpelt sätt genom att fotoner växelverkar med elektriskt laddade partiklar i all materia, exciterar dess kvarkar och elektroner som i sin tur i kontakt med icke-exciterad materia gör så att de emmiterar ytterligare EMS tillbaka ut i Universum och exciterar nästa partikel samtidigt som fotonernas våglängder förändras och ger en synlig bild av ett objekt. Detta "medvetande" av fotoner förs vidare genom alla riktningar i kosmos till nästa växelverkande partikel, förändrar sin våglängd något och färdas vidare igen. Detta ger vad vi ser till vardags.

Men "c" är en universal konstant med definierad hastighet. Därför är det så att det vi ser hända i natthimlen redan har hänt för ganska länge sedan. Man kan se det som att tiden färdas med ljuset. Därför är tiden relativ. Men på grund av "big bang" så borde allt ha varit i kontakt med allt vid någon punkt i kosmos historia och allting har lämnat sitt fingeravtryck i allt, så att säga.

Pga kosmos expansion så blir saker och ting väldigt osyncade tidsmässigt, men allt är fortfarande sammanlänkat som ett. Det är bara att tiden på den avlägsna platsen i fråga redan har hänt från den avlägsna platsens perspektiv, och det tar ett tag för det ljuset att nå oss och därmed också dess tid. Därför står tiden still för elektromagnetisk våg i vakuum, men ej runtomkring.

Det krävs en negativ hastighet (om "c" är positiv) om 3 * 10^8 m/s (Hur man än rör sig så färdas ljuset i samma hastighet) för att kontinuerligt uppleva nästa våg eller partikel av ljus som en nykter människa om man ska utgå ifrån att man är still på Jorden, och det är dessa kontinuerliga intryck som ger vad vi kallar för tid... Om man färdas nära ljusets hastighet relativ till Jorden med en farkost så kommer tiden i farkosten passera mycket långsammare än på Jorden, men samtidigt inte eftersom att det är relativt. För farkosten går tiden normalt enligt dess perspektiv, men från ett jordligt perspektiv så har farkosten färdats betydligt längre tid än den tiden farkosten uppmätt.

Iaf, det tycks som att Universum inte har någon separation, att allting är ett nätverk där allting är sammankopplat som ett. Det är typ det enda sättet att förstå speciella relativitetsteori till exempel, genom att se tiden som något som färdas med ljuset och växelverkan med materia. Det blir ett nätverk av elementarpartiklar som växelverkar med kosmos utan separation. Det är som om den elektromagnetiska strålningen har ett lagrat "minne" i form av specifika våglängder som ständigt förändras när den växelverkar med elektroner, kvarkar, samt gravitation. Och på grund utav ett tidigare kompakt Universum så borde fotonerna (kanske vektor-bosonerna med) ha kvar ett sådant "minne" av big bang. Som radiovågor aka kosmiska bakgrundsstrålningen.

Visserligen var det sista väldigt förenklat och jag har inte förklarat allt som sker, typ som när elektroner exciteras och avger energi i form av en foton när de enligt Bohrs förenklade atommodell "hoppar" ner ett elektronskal/energinivå, och på så vis förmedlar vidare en foton till en annan t.e.x elektron som gör samma sak.

OBS! Jag bortser från allmäna relativitetsteorin, jag menar speciella. Gravitation komplicerar saker när man snackar så här allmänt.