"A house divided cannot stand" - vart kommer den svenska värdepolariseringen leda?

"Vi har fått en ny vänster",
detta konstaterade statsminister Reinfeldt på valnatten den 25 maj 2014. För oss som har varit med ett tag framstår detta konstaterande naturligtvis som både platt och idiotiskt. Faktum är att denna nya vänster har växt i skuggorna, inom media och akademi (två potenta propagandamikrofoner), i alla fall sedan demonstrationerna i Seattle 1999.

Denna ny vänster kom i samband med Irak-kriget 2003 kom att ändra skepnad. Från att ha varit i grunden antikapitalistisk och globaliseringsskeptisk, kom den allt mer att vrida sitt fokus mot identitet- och värdefrågor. HBTQ-rättigheter, normkritisk, feminism, massinvandring, mångkultur och islamvurm, kom allt mer att ta över fokus från den äldre vänsterns fokus på omfördelning, klass, och antiimperialism.

Även om utvecklingen har varit likartad i hela västvärlden, särskilt då med avseende på invandring och mångkultur, har denna nya vänsterns program trummats igenom på ett sällsynt centralistiskt, enfaldigt och okänsligt sätt i Sverige. Den svenska eliten har på ett påtagligt korkat sätt trängt betydande delar av befolkningen, de med insikterna i behåll, in i ett trångt hörn. Antingen acceptera man nationsupplösning, könsupplösning, identitetsupplösning, försämring och förfall -- eller så ansluter man sig till den så kallade "extremhögern". En "extremhöger" som förmodligen inte är mer höger eller extrem än moderaterna var för 15-20 år sedan, men vem bryr sig om sånt idag?

Tillväxten av den Sverigevänliga rörelsen, tillväxten av nätaktivism och alternativmedia, och partiet Sverigedemokraternas inträde i riksdagen -- är inget kortare än ett svar på en vänstervridning av samhället. Det är ett svar på en normalisering av kulturmarxismen, och ett svar på en borgerlighet som har förfallit till ekonomism och kulturrelativism.

Det normala förfarandet i en demokrati, när betydande skikt ur befolkningen visar missnöje med en förd politik, är att förd politik avvecklas eller modifieras. Detta var nog det de flesta som (många gånger med ett tungt hjärta) röstade på Sverigedemokraterna valet 2010 hade hoppats på.
-- Vad vi fick istället var ett etablissemang med tuppjuck och masspsykos.

Reinfeldt inledde samarbete med miljöpartiet, SD isolerades, Ullenhag drev på skeppet Sverige mot avgrunden med diverse tokiga projekt som avlöste varandra i snabbt takt. Denna moraliska och intellektuella kollaps från borgerlighetens sida, drev naturligtvis på vänstervindarna än mer.

Valresultatet i EU-valet visar svart på vitt ett polariserat samhälle. På landet och i småstäderna växer Sverigedemokraterna kraftigt och på bred front, på innerstädernas svala caféer och vackra lägenheter dominerar F! och Miljöpartiet.
Vid sidan av dessa parlamentariska grenar, tar även de militanta miljöerna allt mer utrymme, naturligtvis som en effekt av polariseringen. Extremvänstern har haft sina fingrar med i spelet i många av de förortskravaller som har ägt rum (kravaller som i övrigt också är en direkt eller indirekt effekt av den nya vänsterns makt). Extremvänstern har gjort hembesök hos oskyldiga och gett sig på privat egendom -- vid sidan av detta har de också stöd och uppbackning långt upp i Bonnier och Schibsted, och förmodligen ännu längre ut i den internationella finansglobalismens nätverk. Med F! har de nu också parlamentarisk representation.
Den militanta högern har gjort en del utfall under de senaste året. Kärrtorp och "det svenska medborgargardet" är kanske de mer kända händelserna. Men den överhängande bilden är dock att man är betydligt mindre våldsbenägna än extremvänstern -- förmodligen för att man till skillnad från de senare inte har samma uppbackning från stat och media.

Om man spänner en fjäder, måste den förr eller senare rätas ut. Ju hårdare och ju längre man spänner den -- ju hårdare kommer backlashen bli.
Extremvänstern har i en diskursmässig mening redan förlorat. Deras luftslott har skjutits i sank, och ingen tror längre på deras verklighetsbeskrivning. Ändå ger man inte upp, tvärtom börjar man allt mer nyttja totalitära maktmedel (expressenuthängningarna t.ex.) för att få sin vilja igenom. Idiotsociopater som Arnstad breds plats, som en slags Rasputin åren innan ryska revolutionen, är ett tecken om något på att fundamenten skakar.

Jag har en rudimentär kunskap i historia, och mig veterligen brukar kombinationen polarisering och oförmåga att lösa upp spänningarna -- mer eller mindre alltid leda till någon form av väpnad konflikt. Även om det låter "otroligt" att det skulle hända i "lilla Sverige", tycks det faktiskt, om man titta på faktan som ligger på bordet, vara dithän vi driver. Vem hade 1989 trott att Sverige 2014 skulle präglas av landsomfattande kravaller och gängkrig i förorten? Eller att det skulle finnas områden där polis och ambulanspersonal inte vågade sig? Förmodligen väldigt få, ändå är det så det ser ut idag. Ingenting säger att utvecklingen mot konflikt och våld, inte skulle kunna gå ännu längre och bli mer omfattande i framtiden.

Vad tror du kommer hända? Vart kommer polariseringen leda?
Inbördeskrig, diktatur, undergång, försoning?
Något annat alternativ?

det var det dummaste jag läst, hört talas om Lortsverige, 68 rörelsen?, Branting?
Hur fasen kan folk tro att deras bubbla är den enda existerande sanningen?

Ja jag har hört talas om dessa fenomen, ja.

Branting och arbetarrörelsens framväxt är väl ett utmärkt exempel på en politisk konflikt som nästan ledde fram till revolution. I vårt grannland Finland ledde faktiskt klasskonflikterna till ett regelrätt inbördeskrig. Intensiteten i polariseringen ligger inte långt efter idag.

Riktigt bra trådstart!

Du är inne på en av mina käpphästar, nämligen den om 90-talets spännande vänsterrörelse som någon gång efter elfte september helt plötsligt slutade att vara traditionell vänster med inriktning på materiell problematik (och då framförallt ojämlikhet på grund den exploderande globalismen). I stället överlät man det materiella till nyliberalerna och fokuserade i stället på värdefrågor - det icke-materiella. Det som vi på Flashback oftast kallar kulturmarxism.

Jag ser två alternativa vägar framåt, varav ingen är speciellt angenäm. Den ena vägen innebär att vi kommer att gå från att vara en informell diktatur till att bli en mer formell diktatur. Detta kan innefatta saker som avskaffad rösträtt, betydligt mer restriktiv yttrandefrihet - framförallt mot så kallat "hat" - samt slutligen ett ökat repressivt våld mot dissidenter. Det behöver nödvändigtvis inte vara staten som utövar det repressiva våldet, men staten kommer att acceptera det.

Det andra alternativet sker i samband med en stor ekonomisk kollaps. Då kommer vi att få våld, blod och död i överflöd. Kalla det gärna inbördeskrig om du vill. Framförallt kommer det att vara kriminella, invandrar- och "vänster"-pöbel som aggressivt kommer att attackera den vita normbefolkningen.

Den enda fördel jag ser med det senare alternativet är att det inte längre finns någon stat eller statsunderstödd media som försvarar kulturmarxismen. Det kan således vara möjligt för vita att segregera sig och därefter organisera ett nytt samhälle.

Ja, och dessutom får vi inte glömma att extremvänstern, förortspöbeln och innerstadens medieelit knappast sitter på någon spetskompetens när det gäller att faktiskt organisera, upprätthålla och försvara ett fungerande samhälle - särskilt inte under en blodig samhällsomvandling när alla de materiella omständigheter som den moderna människan tar för givet plötsligt försvinner. Påtända ungdomsgäng, lönnfeta medelklassaktivister och "radikala" HBTQ-hens kommer att få det svårt när de bränt ned det samhälle som höll dem under armarna så länge.

Hur många ingenjörer och läkare har RF och AFA egentligen i sina led? Hur många förortsblattar vet något om grönsaksodling och djurhållning? Hur många IT-nördar och bögiga designers i Sofo kan reparera ett dieselaggregat, borra en brunn eller gjuta ett betongfundament? Hur många av dessa självutnämnda revolutionärer kan ens hantera ett skjutvapen, eller vinna en närstrid utan numenärt överläge?

Visst, en våldsam framtid där vänstern och förorten tillsammans löper amok och bara plundrar/förstör det som ligger närmast till hands kommer säkerligen att kosta många oskyldiga svenskar livet. Men i det långa loppet, när de enkla målen inte finns kvar längre, när resurserna i städerna är slut och befästa enklaver av beväpnade svenskar är det enda som återstår, då blir det svårare. Vid det laget kommer nämligen de åtråvärda resurserna att finnas bakom lås och bom, taggtrådsstängsel och murar, och försvaras av folk som både är väl förberedda och vet vad de gör.

Och då kommer hela den "revolutionära" rörelsen givetvis att vända sig mot sig själv, splittras och äta upp sina egna barn - det är trots allt det den alltid har varit bäst på.

Tja kanske. Men samtidigt är jag helt övertygad om att hårdnande repression ofrånkomligt leder till en ökad grad av radikalisering bland dissidenter, och ett större missnöje bland folk i gemen. Jag personligen har svårt att se att man kan vrida på just repressionen så mycket mer just nu, utan att det slår tillbaka. Masskampanjen mot Mattsson efter uthängningarna visar ju att det finns en potent motståndsrörelsen mot hatet.



Det här med ekonomisk kollaps är komplicerat. Min erfarenhet är att svenskarna har en tendens att sluta upp bakom makten i ekonomiskt tuffa tider. Avsaknaden av strejker och demonstrationer under 90-talskrisen är ett bra exempel på det här. Jämför det med Grekland t.ex...

Men visst, en riktigt tuff ekonomiskt kris, i ett land som ideologiskt och etniskt är splittrat (vilket Sverige är på ett helt annat sätt nu än på 90-talet) kan absolut bli explosivt. Folk tenderar att leta efter förklaringsmodeller när saker och ting brakar ihop ekonomiskt. Docent Jan Tullberg har ju t.ex. visat i sina bok "låsningen" att invandrarproblemen är kumulativa. Alla ekonomiska framsteg som än må göras, äts upp av de enorma invandringsvolymerna. T.ex. har det under regeringen Reinfeldt skapats 200000 nya jobb, men detta är ju fullkomligt irrelevant när befolkningen samtidigt ökat med cirka en halv miljon -- resultatet blir ändå högre arbetslöshet. Kostnaderna för hela det här spektaklet kommer förmodligen bli svårhanterliga i mitten av nästa mandatperiod, då ansvaret för "de nyanlända" lämpas över på kommunerna.

Jag önskar att du har rätt. Men jag är rädd att teoremet om den kokta grodan kommer att fortsätta fungera så länge inget riktigt dramatiskt inträffar. Om tumskruvarna fortsätter att skruvas åt i samma takt som de gjort under de senaste 15 eller 20 åren så tror jag att ingen utanför dissidenternas kretsar kommer att reagera nämnvärt. Jag menar, hur många gånger har man inte som dissident sagt "om bara X, Y eller Z händer, då jävlar kommer folk att reagera".

Oss dissidenter kommer makten alltid att kunna hantera. Det är först när lämlarna blir oroade som makten kan hotas. Och lämlarna sitter helt och hållet i maktens och propagandans garn.

Jag diskuterade detta med en kollega för ett tag sedan. Dit sverige är på väg gör man bäst i att lära sig göra upp eld. 30 minus är hyfsat kallt när det inte finns 220volt i väggen.

Fast det har aldrig, och det kommer aldrig bli, lämlarna som skriver historia. Det där är ett demokratiskt feltänk som leder till mången missförstånd och missriktad kraft. Det var ingen som röstade för att kulturmarxismen skulle bli statsideologi i Sverige. Det var en liten ettrig och försåtlig minoritet, som långsamt men säkert undergrävde sunt förnuft, sunda instinkter och västerländsk kultur. På samma sätt räcker det med en liten politiskt medveten minoritet på andra kanten, som arbetar för förändring, för att den ska bli möjlig.

Utgångspunkten för den här trådstarten är att den lilla "högerminoritet" redan är formerad, och redan har börjat påverka samhällsklimatet. Och allt pekar på att denna "högerminoritet" även kommer påverkar samhällsklimatet och politiken framöver.
Vad som är förvånade för Sveriges vidkommande är hur tonlöst etablisemanget är för missnöjet, och den tendens till sekterism och fundamentalism som utmärker det samma.

Polariseringen, som kunde ses i EU-valet, är redan ett faktum. Polariseringen kommer bli än tydligare i riksdagsvalet, med ett starkt SD och en förmodligen av vänsterextrema dominerad regeringen.
Det klart det kommer bli rörigt..


Finns det någon vänster/mitten-person som har någon alternativ förutsägelse? Tror ni verkligen att samhället klarar av en så här stark polarisering i längden? Är verkligen mer kulturmarxism a la F! svaret?

Jag undrar om det här inte är tråden som så småningom kommer att ersätta "Början på ett mediakrig om mångkulturen?", när konflikten allt mer flyttas från kulturredaktionernas olästa sidor till verkligheten. Bra trådstart, TS!

Det jag ser som ett tydligt tecken på en kommande katastrof är att det knappas finns nån som vill bevara nuläget. Oavsett vilken sida du har, så anser de olika falangerna att samhället idag är värdelöst och måste förändras. Samt den politik som förordas av samtliga partier har det gemensamt att de vill ha radikala förändringar i samhället. Det finns helt enkelt ingen middle ground att samsas om. Ingen sida kan godta nån som helst kompromiss, och alla försök till överenskommelse får karaktären av en Molotov–Ribbentrop-pakt.

Slutligen anser sig alla vara offer. SD är offer. Stackars feminister är offer av nån sorts tusenårig konspiration. Vänstern är offer. Förortens folk är offer. Bögarna är offer. Muslimerna är nån sorts über-offer. Varenda kotte här i samhället är en utsatt grupp och har då alltså en moralisk rätt att "försvara sig". Kanske till och med en MORALISK SKYLDIGHET att försvara sig.

Matriarkatet gör att alla ser sig som offer. Det krävs nog lite äkta offer för att få ordning på skutan igen.

ja, den här jävla offerkulturen förstör allt. mest av allt sabbar det för de som verkligen är offer. Nån som får tänderna utsparkade relativiseras bort till förmån till nån som gnäller om näthat. Gruppvåldtäkt kan man förstå medans ett tweet om att håriga armhålor är fult är nån sorts början på folkmord.