Har jag förträngt minnen av att blivit sexuellt utnyttjad?

Hej, jag vet inte hur jag ska börja med detta men jag försöker ändå, försöker förklara från början... När jag var liten, ca 4-5 år så hade min pappa en bästa vän som även bodde granne med oss, trots att jag spenderade väldigt mycket tid med honom har jag knappt några minnen om honom, vilket är konstigt för jag minns nästan alla/allt från den tiden jag var i den åldern - men inte honom, trots att han ofta tog hand om mig och älskade mig väldigt mycket (har mamma sagt till mig).

Har en hemmavideo där jag fyller 5 år, då han sitter på toaletten och sminkar mig, jag älskade att pyssla med smink och hår när jag var liten så det är inte konstigt. Han älskade det också, jag vet att han var homosexuell och gillade att klä ut sig... När jag idag ser hemmavideon tycker jag han är obehaglig.

Det sista (väldigt suddiga) minnet jag har från honom är från den perioden då jag fyllde år... Ett par år senare började det hända konstiga saker, tror jag var ca 8-9 år. Varje gång mamma tog fram fotoalbum för att visa foton för sina väninnor (där hon hade bilder på honom när han var hemma hos oss på fester osv) så frös jag till is när jag såg bilder på honom, började gråta, skaka och få panikattacker och kände en enorm rädsla - varje gång blev mamma väldigt orolig och försökte lugna ner mig med ett glas vatten och en sockerbit (vet inte varför en sockerbit...) men jag tror aldrig hon eller jag kopplade att det inte var vilka bilder som helst jag reagerade på så - utan bara bilder på honom...

Jag var väldigt olycklig som barn, mådde väldigt dåligt vid ung ålder - både pga situationen som rådde hemma (väldigt jobbig uppväxt) men jag började tex gå i sömnen varje natt, försökte låsa upp dörrar för att komma ut och såg saker som inte fanns där (hemska mardrömmar) tills mamma fick söka om hjälp för det, började snatta och hade redan vid den åldern tankarna på att jag inte orkade leva. I tonåren så var det inte bättre, har i princip varit djupt deprimerad med ångest och panikattacker från att jag var ca 8-9 tills jag blev 20, tog droger och hade ingen vilja att leva. Idag mår jag väldigt bra, är inte längre sjuk (psykiskt) och är väldigt lycklig.

Men...för ca ett år sedan började jag tänka på denna mannen, bara sådär och fick en väldigt obehaglig känsla över mig, minnena kom tillbaka från tiden då jag brukade få panik och stor rädsla varje gång jag såg foton på honom - som om att det rev upp minnen jag inte borde minnas.

När jag frågat mamma vart mannen tog vägen så har det alltid varit historien ''Han flyttade ifrån stan efter att ha varit djupt förälskad i din pappa, och när din pappa sa att han inte ville ha något med honom att göra så flyttade han bara - direkt'' jag tror han lämnade staden på tre röda...

Vad jag vill säga med detta är att...finns det en risk att jag har förträngt minnen av något hemskt som hänt? Jag känner på mig att något inte stämmer, men vet inte hur jag ska få svar. Vill veta om det finns fler anledningar till att jag mått så psykiskt dåligt sen jag var barn än det som hänt hemma.

Det känns som jag förträngt hela honom, i flera år tog han hand om mig (när mamma och pappa jobbade) men det finns bara ett eller två minnen av honom: när han sminkade mig och när jag var hemma hos honom i hans sovrum och lekte med en docka jag älskade, fick aldrig ta med den dockan hem kommer jag ihåg - utan fick bara leka med den om jag kom över.

Jag vet inte hur ska ska tolka allt detta, har bara väldigt obehagliga känslor. Vill ha ett svar, veta vad som hände - om det hände. Vet inte om jag borde ta upp detta med mamma? vill inte oroa henne och tror knappast hon någonsin skulle kunna få tanken på att han gjort något mot mig...

Kände att jag behövde skriva av mig lite här på FB, när jag inte vet vem annars jag kan snacka detta med utan att oroa de.

Om minnena kom och du fått smisk kan det vara det och inget annat. Bara det att man oftast kommer ihåg det mycket väl har hänt. Men om fler minnen kommer dyka upp så kan det ju ha hänt något värre. Men tänk på att hjärnan kan spela en ett spratt med. Händer med mig dagligen.

Det är så klart en möjlighet men det är inte troligt. Jag läste nyligen boken "Mannen som slutade ljuga" som handlar om Tomas Quick/Sture Bergwall. Den är väldigt inriktad på psykologi och handlar mycket om den psykologi som går ut på förträngda minnen.

Där presenteras sentida forskning som slår fast att vi inte generellt tränger bort minnen utan de mest hemska saker som vi varit med om är de vi minns skarpast. Det har däremot visat sig vara enkelt att plantera minnen som inte finns.

Jag tror du ska vara försiktig med att minnas saker som kanske inte har hänt. Det finns personer från barndomen som jag minns med obehag men det är oftast pp grund av att de betett sig på sätt som jag då fann obehagligt av olika anledningar, till exempel att de var väldigt närgångna eller att de hade minspel som jag inte kunde läsa. Att du överhuvudtaget inte minns honom kan ju i sig lägga grunden för ett obehag.

Du blr prata med en psykolog som är specialiserad inom kognitiv beteendeterapi. De fokuserar inte på förträngda minnen och kan säkerligen hjälpa dig både med de problem du haft samt att reda ut om det ligger någon sanning i din känsla. Men som sagt, var försiktig med att minnas saker som inte hänt för det är enklare än man tror. Det är onödigt att må dåligt över sakrt som inte inträffat.

Det säger sig självt att man inte glömmer något som är hemskt. Människan är gjord för att komma ihåg hemska dåliga saker som överlevnadsinstinkt. Myten att man skulle glömma kommer förmodligen ifrån att folk kan glömma saker när man krockat med en bil eller blivit misshandlad. Men det beror inte på att situationen var så hemsk så att man förträngt utan snarare på pga det fysiska traumat mot huvudet. Slår man sig tillräckligt hårt så får man minnesförlust.

Tror spontant att du bara har gjort saken värre via dina spekulationer.

Några grejer reflekterar jag över när jag läser din text.
Först, är du kille eller tjej? Det hör ju inte till vanligheterna att sminka upp en liten gosse om det inte gäller en clown- eller Gene Simmonssminkning. Lek med dockor är inte heller en direkt killgrej, även om det finns action-man och liknande. Och är du tjej så har knappast en bög så värst stort sexuellt intresse av dig.

Sen säger du att du var olycklig och att du hade en jobbig uppväxt, och en dålig situation hemma. Kanske var det så att denna jobbiga situation gjorde att mamma och pappa valde att lyfta dig åt sidan dels för att skydda dig, och dels för att kunna reda ut sin sits. Och att du som liten enbart förstod att du skildes från mamma. Då kommer den här mannen att få klä ansikte för hela din jobbiga uppväxt.

Till sist verkar du inte ha vårdat dina upplevelser på bästa sätt. Droger ger sina skador. Droger som flykt kan säkert både förvanska och förtränga en del.

Nu är det såklart inte helt otänkbart att farbror har haft sina fingrar på otillbörliga ställen när du varit distraherad av dockan eller annat, men din ganska allmänna obehagsbild av mannen tycker jag tyder på nån slags helhet. Det borde kanske finnas spår av att han var överdrivet kramig eller pussig om han hade den sortens 'kärlek' till dig. (hope not)

Men vad vet jag, en simpel lekman.

Jag var i samma situation som TS för några år sedan. Jag gick hos en terapeut och försökte reda ut min trassliga bakgrund. Mitt i detta pusslandet där vi slet upp bortglömda och förträngda minnen dök såklart funderingarna upp om jag blivit utsatt för något sexuellt övergrepp.
Varför jag trodde det är en lång historia och jag är fortfarande inte säker.
Men när vi diskuterade det hela, jag och terapeuten, så kom vi fram till att OM jag blev utsatt för något finns det inget vi kan göra åt det idag ändå. Personen är borta, jag har redan avslutat terapin och mår bättre.

Det jag tror hände var att allt för många pusselbitar men även avsaknaden av lika många skapade kaos och jag försökte själv fylla i luckorna. Det kan bli hur tokigt som helst.
Någonstans ville jag att det skulle vara sant, lite som en hämnd men också lite för att få ta på mig offerkoftan.
Som jag skrev innan, jag är inte övertygad åt något håll men jag har lagt det bakom mig.

TS - att bli utsatt för övergrepp som barn är ett svårt trauma o det är inte ovanligt att såna minnen trängs undan helt bara för att det är för svårt o för tungt för medvetandet att härbärgera. Nu säger jag inte att det är så i ditt fall - jag vill bara förklara hur det KAN vara. Vissa kan få plötsliga minnesbilder från ngt som hände för 25 - 30 år sedan - upplevelserna kan alltså ligga latent o komma till ytan långt senare i livet.

Jag tycker att du ska försöka att inte stressa upp dig - försöka skingra tankarna när du är ensam. Ring redan i morgon till din vc o få ett besök hos läkare o få remiss till psykoterapeut. Du behöver tala med ngn utomstående om detta - o även om det är så att inget av det du befarar har hänt, så har du ändå¨nytta av att få ventilera dina känslor o tankar. Ring i morgon till vc. Kram

Det kan vara att du har fått en negativ bild av han och hittar på detaljer.
Jag har inte blivit sexuellt utnyttjad men jag har ibland hittat på obehagliga saker som minnen i min barndom. Jag har nu släppt den tiden bakom mig.

Att prata med en psykolog kan vara en bra idé om det är så att du reagerar starkt när du ser han.

Ledsen om det kommer lite hårda ord, men jag har studerat det här relativt ingående:

Det finns inga vetenskapliga försök som stödjer teorin om bortträngda minnen, såsom gällande sexuella övergrepp. Det är freudianskt bullshit. Däremot finns det gott om forskning som visar att man kan plantera in minnen hos människor rätt så lätt. Om du hade blivit utsatt för övergrepp hade du säkerligen varit medveten om det hela tiden. Om du är osäker rekommenderas boken Memory Wars av Frederick Crews. Den är en lättläst introduktion och inte för en akademisk publik, dock tror jag inte den finns översatt från engelska.

Det bästa du kan göra är att ta till dig att inga övergrepp skett, lämna det här spåret och försöka hitta ett annat sätt att fixa ditt liv på.

Lycka till!

Statistiskt högre risk för denna person än för gemene man och kanske inte det smartaste av dina föräldrar men vore det ett trauma med sexuella övergrepp där han plötsligt rörde dig onormalt och obehagligt skulle det definitivt satt sig i minnet. Kanske så till den grad att du än idag jobbar aktivt för att tränga bort och försöka glömma, lite beroende hur känslig du är. Jag svarar nej på din fråga.

Däremot har du riktiga obehagliga känslor och det har du rätt till och det är inget fel hos dig, säkert var han lite udda och säkert växte det fram något sorts obehag kring honom hos ditt känsliga barn-jag. Vore det t.ex så att du tyckte mycket om honom men i ett slag "kom på honom" med att vara obehaglig är det i sig lite av ett känslomässigt övergrepp. En ung hjärna i utveckling kan vara så känslig för intryck.
Jag har själv byggt upp ett extremt obehag kring en udda man som rörde sig i skolan när jag var liten, jag visste och kände att han som lite utvecklingsstörd inte hade min fulla tillit och sen min morsa som fyller i att hon tycker han är obehaglig och att vi barn borde se upp lite.
Det var allt som behövdes för mig att gå rädd i många år, jag ser han än idag tjugo år senare men han saknar betydelse för mig och obehaget är borta. Jag undvek dagligen så gott jag kunde fast en gång jagade han mig, han jagade mig och jag sprang för mitt liv. Idag känner han inte igen mig men jag känner honom. Min bitch och jag skulle inte pissa på han om han så stod i lågor.


Jo och prata med någon utomstående vore nog jättebra och säkert kan du släppa en del saker men jag tycker absolut du kan prata med din egen mamma om det här ämnet, självklart vill hon försöka hjälpa dig om du bär på sån oro. Fråga t.ex om andra barn tyckte han var obehaglig eller var hon tror att din oro som växte fram har kommit ifrån, bara att våga prata runt den här mannen som är så laddat och obehagligt gör dig gott.