Svenskar som talar/försöker tala engelska utan svensk brytning

Det som i våra svenska öron låter som en svensk som talar "ren" engelska lik förbannat har en hörbar brytning för en infödd amerikan eller engelsman. Har man inte lärt sig språket av infödda som liten det bara en fråga om man bryter mycket eller lite. I svenska öron har jag exempelvis en klar amerikansk accent med en touch av Boston efter vad det sägs, och svenskar som hör mig tala engelska tror ibland att jag bott länge på amerikanska östkusten, men alla som har engelska som modersmål och hör mitt uttal vet genast att det är mitt andraspråk. En svensk kollega som jobbat på brittiska universitet i många år talar så bra engelska att amerikaner tror att han är sydafrikan eller liknande, men de hör ändå en brytning.

Rent objektivt tror jag inte så många svenskar egentligen har så stort behov av att tala "exakt som en infödd". Det är framför allt intressant om man tänkt söka jobb i ett engelsktalande land - man kan ju jämföra med hur en svensk arbetsgivare skulle betraka två jobbsökare, en som talade perfekt svenska, och en som talade med kraftig brytning. Men som sagt, för del flesta medelsvenson spelar en brytning i de flesta fall ingen praktisk roll. Många gånger skulle jag gissa att ett icke-modersmålsuttal många gånger är lättare att förstå, då infödda talare många gånger kan tala snabbare, "sluddrigare" och med mycket mer jargong. Däremot är det säkert prestigefyllt i många kretsar att kunna tala som en infödd engelsman/amerikan.

Något som kan vara irriterande är annars personer med en hyperkorrekt - ibland närmast karikerad - version av en viss engelsk accent. Folk som inbildar sig att de talar som infödda, men som i själva verket får dessa att facepalma... Det är alltid en risk för icke-modersmålstalare som försöker efterträva ett modersmåls-uttal.

Jag har träffat många såna med brittisk engelska. Det mesta du säger passar in. Däremot skulle jag vilja byta ut vänster med en typisk indie-poppare. Kan även ha pluggat estetisk linje.

Det värsta är när dom kallar sig anglofiler :P

Jag skulle säga att jag talar engelska med någon form av brittisk dialekt - jag kan växla lite mellan standard(syd)engelska och något mer estuary-betonat. Det är rätt naturligt, eftersom åtminstone på den tid jag gick i skolan fick vi knappt höra något annat.

Håller inte riktigt med dig TS, tycker utvecklingen är naturligt då

Unga idag blir mer exponerade till det Engelska språket via medier än tidigare och så är det.

Att sedan skolan lär överlag ut "Queens"/posh English är ju även en till anledning till varför så många dräller runt med en halvt fruktansvärd brittisk dialekt.

Jag har en tämligen unik dialekt och det är bara de från de Brittiska Öarna som ev. kan genomskåda vart jag kommer ifrån eller vad dialekten har sina spår från dock har det för mig varit en naturlig personlig utveckling iom. den umgängeskrets jag haft b.la. Anstränger mig inte när jag pratar och därför blir det allt från Australienska till Irländska i betoningen.

Har en s.k. Världsdialekt

Sen har väl Svennar insett att den Svenska brytningen låter relativt förjävligt. Kan dock avslöja att det finns en bunt människor runt om i planeten som finner den svenska dialekten sexig samtidigt har jag ju träffat folk som anser att den Indiska dialekten är det, så ja det finns folk för allt

Brytning är inget större problem för förståelsen om den svensk som talar engelska har ett tillfredsställande ordförråd, har ett grepp om grammatiken och kan uttala alla avgörande engelska fonem som inte finns i svenskan, och så vidare. Om svensken i övrigt behärskar språket, alltså. Fattar inte folk som gör en så stor grej av brytning eftersom den spelar minst roll av allt för förståelsen om för den som kommunicerar med till exempel en britt.

Däremot är det ju en annan femma om man av någon anledning vill uppfattas som infödd britt eller amerikan (eller någon annan engelsktalande folkgrupp). Varför man skulle vilja göra det kan nog vara olika från person till person.

Talar själv så pass god engelska att jag har misstagits för britt av britter själva, men ett bra uttal kommer man inte lura någon med länge om man inte har bott i landet ett bra tag och har blivit bekant med alla idiom och liknande.

En anledning till att tala engelska med så korrekt uttal som möjligt är att engelsktalande personer ofta har väldigt svårt att förstå bruten engelska eller även andra engelska dialekter dialekter.

Min egen erfarenhet är att det är ganska lätt att snappa upp den lokala dialekten och tala som en inföding (i mitt fall South London). Dock kommer man fortfarande ha ett ordföråd som ett barn.

Själv valde jag att återgå till svensk brytning för att slippa bli missförstådd som lokalt retard.

Det är ju bara att jämföra med invandrare i Sverige så inser ni själva hur lite man egentligen "låter som en infödd" när man talar engelska, även om det låter rätt i svenska öron och oavsett hur bra grammatik man kan och hur bra ordförråd man har. Redan i skolan lärde vi oss givetvis engelska med svensk brytning så länge vi hade en svenskfödd lärare, även om det i någon mening var "the Queen's English". Så gör ett tankeexperiment: Hur många känner ni som kommit till Sverige i tidig vuxen ålder eller i tonåren som talar helt felfri svenska utan någon brytning? Detta även om de bott här i 20 år och även är gifta med svenskar? Då inser ni hur er engelska låter, som bäst.

Man kanske kan luras de första få artighetsfraserna, i synnerhet om man har bra musiköra och därför fångat prosodins olika aspekter, men så fort samtalet kommer igång och man sätter samman nya meningar istället för att använda fraser så avslöjar man sig direkt.

Sedan har vi en annan intressant vinkling på detta med att "kunna engelska". Jag känner ganska många som skrivit en doktorsavhandling på engelska eller som på daglig basis för avancerade affärsförhandlingar på engelska men som inte kan de engelska orden för ens hälften av prylarna i sina kökslådor. Det är inte på något sätt menat nedvärderande men det är ett faktum. Dock OT när vi diskuterar uttal.

Men det går ju inte att jämföra svenskar som har hört engelska sedan tidig barndom, och lärt sig det i skolan sedan tidig barndom med invandrare som kommer hit som unga vuxna.

Jag håller absolut inte med dig om att skillnaden mellan svenskar som pratar engelska, och invandrare som pratar svenska, är lika stor.

Kanske ska säga att det beror på hur gammal du är iofs, är du över 40 kanske det stämmer.

Jag kan bara utgå ifrån vad brittiska och amerikanska vänner och kollegor säger... Och som sagt, vad vi lär oss i skolan är att tala med svensk brytning därför att våra lärare är svenskar.

Det är skillnad på Swenglish och svengelska.
Svengelska är blir det när stollar, blandar in engelska ord, i en svenskt text.

Swenglish är däremot svenskars handikapp med engelskan.
Förutom närbesläktade låneord som det svenska "eventuellt" = möjligen, kontra engelskans "eventually" = Så småning om.

Så är det hur man accentuerar orden. I engelskan kan uttalas sällan många konsonanter i ett skrivet ord.
Vilket det dock görs i svenskan.

Sedan är det skillnad på om man talar vardaglig engeska (av alla de dialekter som finns) eller proper engelska.
Wikipedia förklarar det bättre än vad jag kan
http://en.wikipedia.org/wiki/Swenglish