Problemställning: Ensamhushåll är det vanligaste. Människor går i ett slags psykiska gladpacksbubblor som preventivmedel mot andra. Var och en sitt eget helvete. Inga vågar lita på varandra.
Vi känner gärna igen dessa påståenden som "de konservativas gamla klagolåt". Men för oss som ser problemen även med ett traditionellt samhälle gäller det att hitta en progressiv väg framåt.
Låt mig börja med att diskutera vad jag menar, men i slutänden även problematisera och fråga om inte en del av detta alltid varit lite på detta vis.
Vårt samhälle tycks främja en personlighet som visar upp en hård yta och behåller sina problem inombords. Många människor har även i dagens samhälle många vänner och bekanta, men det ser ut som en tendens att just de som har förhållandevis mer problem blir förhållandevis mer isolerade i vårt samhälle, alltså just när de befinner sig i svårigheter eller sorg. Delvis på grund av att de kanske inte orkar ha så många kontakter just då, men även för att "ingen vill hålla kontakten med en loser". Detta ser väldigt olika ut beroende på de personliga problemens art, men ofta finns det kulturella stigman och annat odefinierat som gör det extra svårt att dela problem. Man tycker sig få problem "på halsen" om man delges problem, men måste det alltid vara så eller finns det något i samhället/kulturen som gör det extra problematiskt?
Å andra sidan finns också ett på sitt sätt rimligt tänk som säger att negativitet smittar av sig -- redan Viktor Rydberg skaldade "Du mänskobarn, hur tung din lott du känne, / sök ej hos dina svaga likar tröst! / Lägg ej din sorg på redan tyngda bröst! / Din sorg är din, och du bör bära henne." Se även mina tankar strax nedan om individuell religiositet och angående huruvida det alltid varit lite såhär.
I det gamla bondesamhället fanns en sammanhållning i vissa grupper, som släkter och liknande, men som alla vet så kan sådan sammanhållning också upplevas som repressiv -- det är inte för inte som man säger att "släkten är värst". De konservativa ser romantiskt på äldre tiders sammanhållning, men helt säkert förekom utstötning även där, även om skälen till utstötningen kanske var mer förutsägbara/väldefinierade och att denna utstötning på så sätt var liksom mer undvikbar för de som hade förmåga att anpassa sig, men kanske just därför även hårdare för dem som ändå drabbades. Till detta kommer att på landsbygden fanns ingenstans att fly innan urbaniseringen, d.v.s. "flykten" till staden blev en möjlighet först i och med industrialismen med mera.
Fortfarande idag är flytten till stan för många ett sätt att fly från ett klimat på småorten som upplevs som betryckande på diverse sätt. Och kanske har landsbygden blivit ännu mer småaktig än vad den varit tidigare, på vissa sätt (helt öppen fråga -- jag vet själv varken varför eller hur, i så fall, men ser detta som tänkbart).
Som sagt, även tidigare i historien upplevde många förtryck, isolering och utstötning som individer. De fick ofta stöd i någon form av religion, men kunde då delvis utöva sådan religion tillsammans, och på så sätt känna gemenskap trots sin ensamhet på ett annat plan. Problem uppstod dock om man hade "fel" religion. Det finns förstås även idag möjlighet för de som önskar att utöva religion tillsammans i större eller kanske numera oftast mindre grupperingar, även om det finns starka krafter som skulle önska att religion bleve något helt och hållet privat. (Dessa krafter brukar tala om "organiserad religion" som något förkastligt, men man ska här vara uppmärksam på att det är fullt möjligt att ha gemenskap i religiösa spörsmål som inte är toppstyrd eller åtminstone inte på ett förtryckande/påtvingande vis. Distinktioner som ofta ignoreras).
En fråga är alltså hur mycket som egentligen har förändrats, och hur mycket som är detsamma i alla tider, när det gäller dessa frågor.
Låt oss för att undersöka närmare gå in på ett exempel, nämligen relationen mellan könen:
För de flesta människor är det rimligt att ha som mål att bilda familj och kanske skaffa barn. Ändå lyckas folk med detta projekt i allt mindre grad. Detta trots att många skulle troligen bli lyckligare av att kunna växa ur sina problem i gemenskap med en eller flera andra personer, d.v.s. förutsatt att det skedde i en form som verkligen fungerade, snarare än så som det idag ofta blir i praktiken: att själv behöva jobba upp sin hårda låtsasperfekta yta och samtidigt söka efter en alltför perfekt partner. Något som ofta aldrig blir färdigt. Samtidigt värderar många de moderna friheterna på olika sätt. Det verkar inte gå att liksom vrida tillbaka tiden.
Vissa talar sig ändå varma för en äldre samhällsmodell där könen och deras roller sägs ha haft någon sorts balans. Men till skillnad från dagens Sverige, som fortfarande befinner sig i fred sedan länge (om vi undantar Afghanistan...) så var många samhällen med traditionella könsroller inriktade på krigiska dygder. Idéerna om ridderlighet och "piedestalsättning av kvinnan" hade som en av sina funktioner att lura ut män i krig och död för att, som de tänkte sig, försvara "sina" kvinnor och barn, medan i verkligheten antagligen många av dessa kvinnor under tiden i praktiken var otrogna och fick barn tillsammans med den samhällselit som stannade hemma och styrde alltihop (Obs! Vissa fältherrar var med sin armé i slagen och gick till och med först i ledet, men under de två senaste världskrigen såg det ut ungefär som jag beskrivit).
Det är visserligen sant att våra stater fortfarande förbehåller sig rätten att skicka ut folk i krig och död, men jag menar att vi såsom "framtidsinriktade" bör börja tänka på möjligheten till en omställning till en samhällsstruktur som inte är byggd på krig utan på fred, och vi bör fundera på hur en sådan samhällsstruktur skulle kunna se ut, med dess eventuella könsroller eller avsaknad därav.
Fördelen med tidiga äktenskap var att människor kunde växa tillsammans i tvåsamhet. Men anledningen till att människor gifte sig så tidigt var bland annat att sex utanför äktenskapet var illa sett, varför man helt enkelt gifte sig för att kunna ha sex som man ville. D.v.s. tvåsamheten åstadkoms delvis av ett slags kulturellt tvång, och många idag, kanske särskilt de som känt sig nödgade att skilja sig ut ur ett olyckligt äktenskap, vill ogärna se en tillbakagång till påtvingad livslång tvåsamhet.
Tvåsamheten i en gård på landet var förresten en sorts isolering redan den historiskt sett, som en följd av byagemenskapernas upplösning i och med de på sitt vis ack så rationella skiftesreformerna, som genomfördes särskilt nitiskt i just Sverige, från 1700-talet och framåt.
Den försiktiga slutsatsen blir att det traditionella samhället hade en sammansättning av normer för uteslutning och inneslutning som fungerade tillsammans som en helhet. Det fanns nackdelar med de många tvång som fanns, men dessa nackdelar hade ändå varit svåra att undvika under dåvarande förutsättningar. Med industrialiseringen och liknande så har vi fått helt nya grundförutsättningar, men vi har kanske inte hittat, och kommer kanske på grund av ständiga nya förändringar aldrig åter hitta, en helhet av normer som får samhället att fungera hyfsat optimalt givet yttre omständigheter.
Finns det då ingen lösning på det här problemet, givet den ständiga förändringen? Det vill säga problemet att vi behöver nya sätt att samarbeta, för att gå igenom problem tillsammans, snarare än att stötas ut i livets svåra stunder, samt även för att samarbeta bättre generellt, vara mindre isolerade?
Tja, internet underlättar samarbete på många plan, det kom i rättan tid. Men det räcker bara en bit. Kanske kan det utvecklas ytterligare, när vi lär oss teknikens verkliga möjligheter? Åtminstone är det av vikt att försöka bevara internet så öppet och fritt som möjligt.
Vissa säger att det är staten/eliten som vill hålla oss isolerade från varandra, av rädsla för oss. En del pratar om krafter som ställer grupper i samhället mot varandra, i motsats till någon slags "naturlig gemenskap" som påstås kunna existera. Men så pratade till exempel Hitler också, men hans regim blev en väldigt totalitär en, där gruppen eller ledaren istället var allt och individen inget. Finns det en dialektisk väg ut som ger oss både individualitet om man vill, samt gemenskap?
Det är sant att staten t.ex. på det ekonomiska planet gör det svårare för oss att samarbeta, genom höga momssatser och sociala avgifter, som gör att det blir mycket dyrare att betala varandra för att hjälpa varandra, än att var och en gör allting själv. Dessa avgifter finansierar till stor del den offentliga välfärden, som jag inte vill säga är något dåligt i sig, men den får en del oförutsedda märkliga konsekvenser för våra relationer till varandra. Men måste skiljelinjen tvunget beskrivas typ i termer av "Är frivillig välgörenhet eller skattefinansierade bidrag bäst väg när det gäller att hjälpa behövande personer?" Eller finns det även här någon supersmart tredje väg framåt som bygger på förut ej sedda former för samarbete?
Som ni ser har jag nästan bara frågor och väldigt få svar. Därför vänder jag mig härmed till Flashbacks hjärntrust med dessa problem. Men om det går att undvika så försök att komma med mer konstruktiva lösningar snarare än att hamna i rena skyttegravsdebatter mellan konservatism/progressivism eller kollektivism/individualism eller liknande. Tack för er uppmärksamhet.
Vi känner gärna igen dessa påståenden som "de konservativas gamla klagolåt". Men för oss som ser problemen även med ett traditionellt samhälle gäller det att hitta en progressiv väg framåt.
Låt mig börja med att diskutera vad jag menar, men i slutänden även problematisera och fråga om inte en del av detta alltid varit lite på detta vis.
Vårt samhälle tycks främja en personlighet som visar upp en hård yta och behåller sina problem inombords. Många människor har även i dagens samhälle många vänner och bekanta, men det ser ut som en tendens att just de som har förhållandevis mer problem blir förhållandevis mer isolerade i vårt samhälle, alltså just när de befinner sig i svårigheter eller sorg. Delvis på grund av att de kanske inte orkar ha så många kontakter just då, men även för att "ingen vill hålla kontakten med en loser". Detta ser väldigt olika ut beroende på de personliga problemens art, men ofta finns det kulturella stigman och annat odefinierat som gör det extra svårt att dela problem. Man tycker sig få problem "på halsen" om man delges problem, men måste det alltid vara så eller finns det något i samhället/kulturen som gör det extra problematiskt?
Å andra sidan finns också ett på sitt sätt rimligt tänk som säger att negativitet smittar av sig -- redan Viktor Rydberg skaldade "Du mänskobarn, hur tung din lott du känne, / sök ej hos dina svaga likar tröst! / Lägg ej din sorg på redan tyngda bröst! / Din sorg är din, och du bör bära henne." Se även mina tankar strax nedan om individuell religiositet och angående huruvida det alltid varit lite såhär.
I det gamla bondesamhället fanns en sammanhållning i vissa grupper, som släkter och liknande, men som alla vet så kan sådan sammanhållning också upplevas som repressiv -- det är inte för inte som man säger att "släkten är värst". De konservativa ser romantiskt på äldre tiders sammanhållning, men helt säkert förekom utstötning även där, även om skälen till utstötningen kanske var mer förutsägbara/väldefinierade och att denna utstötning på så sätt var liksom mer undvikbar för de som hade förmåga att anpassa sig, men kanske just därför även hårdare för dem som ändå drabbades. Till detta kommer att på landsbygden fanns ingenstans att fly innan urbaniseringen, d.v.s. "flykten" till staden blev en möjlighet först i och med industrialismen med mera.
Fortfarande idag är flytten till stan för många ett sätt att fly från ett klimat på småorten som upplevs som betryckande på diverse sätt. Och kanske har landsbygden blivit ännu mer småaktig än vad den varit tidigare, på vissa sätt (helt öppen fråga -- jag vet själv varken varför eller hur, i så fall, men ser detta som tänkbart).
Som sagt, även tidigare i historien upplevde många förtryck, isolering och utstötning som individer. De fick ofta stöd i någon form av religion, men kunde då delvis utöva sådan religion tillsammans, och på så sätt känna gemenskap trots sin ensamhet på ett annat plan. Problem uppstod dock om man hade "fel" religion. Det finns förstås även idag möjlighet för de som önskar att utöva religion tillsammans i större eller kanske numera oftast mindre grupperingar, även om det finns starka krafter som skulle önska att religion bleve något helt och hållet privat. (Dessa krafter brukar tala om "organiserad religion" som något förkastligt, men man ska här vara uppmärksam på att det är fullt möjligt att ha gemenskap i religiösa spörsmål som inte är toppstyrd eller åtminstone inte på ett förtryckande/påtvingande vis. Distinktioner som ofta ignoreras).
En fråga är alltså hur mycket som egentligen har förändrats, och hur mycket som är detsamma i alla tider, när det gäller dessa frågor.
Låt oss för att undersöka närmare gå in på ett exempel, nämligen relationen mellan könen:
För de flesta människor är det rimligt att ha som mål att bilda familj och kanske skaffa barn. Ändå lyckas folk med detta projekt i allt mindre grad. Detta trots att många skulle troligen bli lyckligare av att kunna växa ur sina problem i gemenskap med en eller flera andra personer, d.v.s. förutsatt att det skedde i en form som verkligen fungerade, snarare än så som det idag ofta blir i praktiken: att själv behöva jobba upp sin hårda låtsasperfekta yta och samtidigt söka efter en alltför perfekt partner. Något som ofta aldrig blir färdigt. Samtidigt värderar många de moderna friheterna på olika sätt. Det verkar inte gå att liksom vrida tillbaka tiden.
Vissa talar sig ändå varma för en äldre samhällsmodell där könen och deras roller sägs ha haft någon sorts balans. Men till skillnad från dagens Sverige, som fortfarande befinner sig i fred sedan länge (om vi undantar Afghanistan...) så var många samhällen med traditionella könsroller inriktade på krigiska dygder. Idéerna om ridderlighet och "piedestalsättning av kvinnan" hade som en av sina funktioner att lura ut män i krig och död för att, som de tänkte sig, försvara "sina" kvinnor och barn, medan i verkligheten antagligen många av dessa kvinnor under tiden i praktiken var otrogna och fick barn tillsammans med den samhällselit som stannade hemma och styrde alltihop (Obs! Vissa fältherrar var med sin armé i slagen och gick till och med först i ledet, men under de två senaste världskrigen såg det ut ungefär som jag beskrivit).
Det är visserligen sant att våra stater fortfarande förbehåller sig rätten att skicka ut folk i krig och död, men jag menar att vi såsom "framtidsinriktade" bör börja tänka på möjligheten till en omställning till en samhällsstruktur som inte är byggd på krig utan på fred, och vi bör fundera på hur en sådan samhällsstruktur skulle kunna se ut, med dess eventuella könsroller eller avsaknad därav.
Fördelen med tidiga äktenskap var att människor kunde växa tillsammans i tvåsamhet. Men anledningen till att människor gifte sig så tidigt var bland annat att sex utanför äktenskapet var illa sett, varför man helt enkelt gifte sig för att kunna ha sex som man ville. D.v.s. tvåsamheten åstadkoms delvis av ett slags kulturellt tvång, och många idag, kanske särskilt de som känt sig nödgade att skilja sig ut ur ett olyckligt äktenskap, vill ogärna se en tillbakagång till påtvingad livslång tvåsamhet.
Tvåsamheten i en gård på landet var förresten en sorts isolering redan den historiskt sett, som en följd av byagemenskapernas upplösning i och med de på sitt vis ack så rationella skiftesreformerna, som genomfördes särskilt nitiskt i just Sverige, från 1700-talet och framåt.
Den försiktiga slutsatsen blir att det traditionella samhället hade en sammansättning av normer för uteslutning och inneslutning som fungerade tillsammans som en helhet. Det fanns nackdelar med de många tvång som fanns, men dessa nackdelar hade ändå varit svåra att undvika under dåvarande förutsättningar. Med industrialiseringen och liknande så har vi fått helt nya grundförutsättningar, men vi har kanske inte hittat, och kommer kanske på grund av ständiga nya förändringar aldrig åter hitta, en helhet av normer som får samhället att fungera hyfsat optimalt givet yttre omständigheter.
Finns det då ingen lösning på det här problemet, givet den ständiga förändringen? Det vill säga problemet att vi behöver nya sätt att samarbeta, för att gå igenom problem tillsammans, snarare än att stötas ut i livets svåra stunder, samt även för att samarbeta bättre generellt, vara mindre isolerade?
Tja, internet underlättar samarbete på många plan, det kom i rättan tid. Men det räcker bara en bit. Kanske kan det utvecklas ytterligare, när vi lär oss teknikens verkliga möjligheter? Åtminstone är det av vikt att försöka bevara internet så öppet och fritt som möjligt.
Vissa säger att det är staten/eliten som vill hålla oss isolerade från varandra, av rädsla för oss. En del pratar om krafter som ställer grupper i samhället mot varandra, i motsats till någon slags "naturlig gemenskap" som påstås kunna existera. Men så pratade till exempel Hitler också, men hans regim blev en väldigt totalitär en, där gruppen eller ledaren istället var allt och individen inget. Finns det en dialektisk väg ut som ger oss både individualitet om man vill, samt gemenskap?
Det är sant att staten t.ex. på det ekonomiska planet gör det svårare för oss att samarbeta, genom höga momssatser och sociala avgifter, som gör att det blir mycket dyrare att betala varandra för att hjälpa varandra, än att var och en gör allting själv. Dessa avgifter finansierar till stor del den offentliga välfärden, som jag inte vill säga är något dåligt i sig, men den får en del oförutsedda märkliga konsekvenser för våra relationer till varandra. Men måste skiljelinjen tvunget beskrivas typ i termer av "Är frivillig välgörenhet eller skattefinansierade bidrag bäst väg när det gäller att hjälpa behövande personer?" Eller finns det även här någon supersmart tredje väg framåt som bygger på förut ej sedda former för samarbete?
Som ni ser har jag nästan bara frågor och väldigt få svar. Därför vänder jag mig härmed till Flashbacks hjärntrust med dessa problem. Men om det går att undvika så försök att komma med mer konstruktiva lösningar snarare än att hamna i rena skyttegravsdebatter mellan konservatism/progressivism eller kollektivism/individualism eller liknande. Tack för er uppmärksamhet.