Hur ska vi bli mindre isolerade från varandra?

Problemställning: Ensamhushåll är det vanligaste. Människor går i ett slags psykiska gladpacksbubblor som preventivmedel mot andra. Var och en sitt eget helvete. Inga vågar lita på varandra.


Vi känner gärna igen dessa påståenden som "de konservativas gamla klagolåt". Men för oss som ser problemen även med ett traditionellt samhälle gäller det att hitta en progressiv väg framåt.


Låt mig börja med att diskutera vad jag menar, men i slutänden även problematisera och fråga om inte en del av detta alltid varit lite på detta vis.

Vårt samhälle tycks främja en personlighet som visar upp en hård yta och behåller sina problem inombords. Många människor har även i dagens samhälle många vänner och bekanta, men det ser ut som en tendens att just de som har förhållandevis mer problem blir förhållandevis mer isolerade i vårt samhälle, alltså just när de befinner sig i svårigheter eller sorg. Delvis på grund av att de kanske inte orkar ha så många kontakter just då, men även för att "ingen vill hålla kontakten med en loser". Detta ser väldigt olika ut beroende på de personliga problemens art, men ofta finns det kulturella stigman och annat odefinierat som gör det extra svårt att dela problem. Man tycker sig få problem "på halsen" om man delges problem, men måste det alltid vara så eller finns det något i samhället/kulturen som gör det extra problematiskt?

Å andra sidan finns också ett på sitt sätt rimligt tänk som säger att negativitet smittar av sig -- redan Viktor Rydberg skaldade "Du mänskobarn, hur tung din lott du känne, / sök ej hos dina svaga likar tröst! / Lägg ej din sorg på redan tyngda bröst! / Din sorg är din, och du bör bära henne." Se även mina tankar strax nedan om individuell religiositet och angående huruvida det alltid varit lite såhär.

I det gamla bondesamhället fanns en sammanhållning i vissa grupper, som släkter och liknande, men som alla vet så kan sådan sammanhållning också upplevas som repressiv -- det är inte för inte som man säger att "släkten är värst". De konservativa ser romantiskt på äldre tiders sammanhållning, men helt säkert förekom utstötning även där, även om skälen till utstötningen kanske var mer förutsägbara/väldefinierade och att denna utstötning på så sätt var liksom mer undvikbar för de som hade förmåga att anpassa sig, men kanske just därför även hårdare för dem som ändå drabbades. Till detta kommer att på landsbygden fanns ingenstans att fly innan urbaniseringen, d.v.s. "flykten" till staden blev en möjlighet först i och med industrialismen med mera.

Fortfarande idag är flytten till stan för många ett sätt att fly från ett klimat på småorten som upplevs som betryckande på diverse sätt. Och kanske har landsbygden blivit ännu mer småaktig än vad den varit tidigare, på vissa sätt (helt öppen fråga -- jag vet själv varken varför eller hur, i så fall, men ser detta som tänkbart).

Som sagt, även tidigare i historien upplevde många förtryck, isolering och utstötning som individer. De fick ofta stöd i någon form av religion, men kunde då delvis utöva sådan religion tillsammans, och på så sätt känna gemenskap trots sin ensamhet på ett annat plan. Problem uppstod dock om man hade "fel" religion. Det finns förstås även idag möjlighet för de som önskar att utöva religion tillsammans i större eller kanske numera oftast mindre grupperingar, även om det finns starka krafter som skulle önska att religion bleve något helt och hållet privat. (Dessa krafter brukar tala om "organiserad religion" som något förkastligt, men man ska här vara uppmärksam på att det är fullt möjligt att ha gemenskap i religiösa spörsmål som inte är toppstyrd eller åtminstone inte på ett förtryckande/påtvingande vis. Distinktioner som ofta ignoreras).

En fråga är alltså hur mycket som egentligen har förändrats, och hur mycket som är detsamma i alla tider, när det gäller dessa frågor.



Låt oss för att undersöka närmare gå in på ett exempel, nämligen relationen mellan könen:

För de flesta människor är det rimligt att ha som mål att bilda familj och kanske skaffa barn. Ändå lyckas folk med detta projekt i allt mindre grad. Detta trots att många skulle troligen bli lyckligare av att kunna växa ur sina problem i gemenskap med en eller flera andra personer, d.v.s. förutsatt att det skedde i en form som verkligen fungerade, snarare än så som det idag ofta blir i praktiken: att själv behöva jobba upp sin hårda låtsasperfekta yta och samtidigt söka efter en alltför perfekt partner. Något som ofta aldrig blir färdigt. Samtidigt värderar många de moderna friheterna på olika sätt. Det verkar inte gå att liksom vrida tillbaka tiden.

Vissa talar sig ändå varma för en äldre samhällsmodell där könen och deras roller sägs ha haft någon sorts balans. Men till skillnad från dagens Sverige, som fortfarande befinner sig i fred sedan länge (om vi undantar Afghanistan...) så var många samhällen med traditionella könsroller inriktade på krigiska dygder. Idéerna om ridderlighet och "piedestalsättning av kvinnan" hade som en av sina funktioner att lura ut män i krig och död för att, som de tänkte sig, försvara "sina" kvinnor och barn, medan i verkligheten antagligen många av dessa kvinnor under tiden i praktiken var otrogna och fick barn tillsammans med den samhällselit som stannade hemma och styrde alltihop (Obs! Vissa fältherrar var med sin armé i slagen och gick till och med först i ledet, men under de två senaste världskrigen såg det ut ungefär som jag beskrivit).

Det är visserligen sant att våra stater fortfarande förbehåller sig rätten att skicka ut folk i krig och död, men jag menar att vi såsom "framtidsinriktade" bör börja tänka på möjligheten till en omställning till en samhällsstruktur som inte är byggd på krig utan på fred, och vi bör fundera på hur en sådan samhällsstruktur skulle kunna se ut, med dess eventuella könsroller eller avsaknad därav.

Fördelen med tidiga äktenskap var att människor kunde växa tillsammans i tvåsamhet. Men anledningen till att människor gifte sig så tidigt var bland annat att sex utanför äktenskapet var illa sett, varför man helt enkelt gifte sig för att kunna ha sex som man ville. D.v.s. tvåsamheten åstadkoms delvis av ett slags kulturellt tvång, och många idag, kanske särskilt de som känt sig nödgade att skilja sig ut ur ett olyckligt äktenskap, vill ogärna se en tillbakagång till påtvingad livslång tvåsamhet.

Tvåsamheten i en gård på landet var förresten en sorts isolering redan den historiskt sett, som en följd av byagemenskapernas upplösning i och med de på sitt vis ack så rationella skiftesreformerna, som genomfördes särskilt nitiskt i just Sverige, från 1700-talet och framåt.


Den försiktiga slutsatsen blir att det traditionella samhället hade en sammansättning av normer för uteslutning och inneslutning som fungerade tillsammans som en helhet. Det fanns nackdelar med de många tvång som fanns, men dessa nackdelar hade ändå varit svåra att undvika under dåvarande förutsättningar. Med industrialiseringen och liknande så har vi fått helt nya grundförutsättningar, men vi har kanske inte hittat, och kommer kanske på grund av ständiga nya förändringar aldrig åter hitta, en helhet av normer som får samhället att fungera hyfsat optimalt givet yttre omständigheter.


Finns det då ingen lösning på det här problemet, givet den ständiga förändringen? Det vill säga problemet att vi behöver nya sätt att samarbeta, för att gå igenom problem tillsammans, snarare än att stötas ut i livets svåra stunder, samt även för att samarbeta bättre generellt, vara mindre isolerade?

Tja, internet underlättar samarbete på många plan, det kom i rättan tid. Men det räcker bara en bit. Kanske kan det utvecklas ytterligare, när vi lär oss teknikens verkliga möjligheter? Åtminstone är det av vikt att försöka bevara internet så öppet och fritt som möjligt.

Vissa säger att det är staten/eliten som vill hålla oss isolerade från varandra, av rädsla för oss. En del pratar om krafter som ställer grupper i samhället mot varandra, i motsats till någon slags "naturlig gemenskap" som påstås kunna existera. Men så pratade till exempel Hitler också, men hans regim blev en väldigt totalitär en, där gruppen eller ledaren istället var allt och individen inget. Finns det en dialektisk väg ut som ger oss både individualitet om man vill, samt gemenskap?

Det är sant att staten t.ex. på det ekonomiska planet gör det svårare för oss att samarbeta, genom höga momssatser och sociala avgifter, som gör att det blir mycket dyrare att betala varandra för att hjälpa varandra, än att var och en gör allting själv. Dessa avgifter finansierar till stor del den offentliga välfärden, som jag inte vill säga är något dåligt i sig, men den får en del oförutsedda märkliga konsekvenser för våra relationer till varandra. Men måste skiljelinjen tvunget beskrivas typ i termer av "Är frivillig välgörenhet eller skattefinansierade bidrag bäst väg när det gäller att hjälpa behövande personer?" Eller finns det även här någon supersmart tredje väg framåt som bygger på förut ej sedda former för samarbete?

Som ni ser har jag nästan bara frågor och väldigt få svar. Därför vänder jag mig härmed till Flashbacks hjärntrust med dessa problem. Men om det går att undvika så försök att komma med mer konstruktiva lösningar snarare än att hamna i rena skyttegravsdebatter mellan konservatism/progressivism eller kollektivism/individualism eller liknande. Tack för er uppmärksamhet.

Jaha, här var det tyst. Alltså, ni behöver inte läsa allt jag har skrivit ovan, det är bara mina egna smått osammanhängande funderingar i frågan. Det räcker om ni läser frågeställningen och har tankar om den!

Det som först och främst måste ske är en fullskalig u-svängning i samhällets värderingar och prioriteringar. Vi kan inte fortsätta att glorifiera och främja företeelser som tydligt har en negativ effekt på mänskligheten och planet.

Som sagt så kan vi inte backa tillbaka tiden, så som jag ser det är den enda lösningen för en fredlig tillvaro teknokratisk kosmopolitism. Med en sådan samhällsstruktur skulle många problem som existerar i dagsläget kunna motarbetas eller i bästa fall elimineras. Självklart är det en väldigt komplicerad uppgift med många olika aspekter som måste tas i åtanke, men pudelns kärna är att vi inte kan låta utvecklingen styras av giriga personer och deras intressen.

Tack för ditt inlägg som väcker många frågor hos mig. Så här kommer några frågor som du får svara på om och när du har lust:

* Står "teknokratisk" i något slags motsättning till "demokratiskt" eller åtminstone till rent populistiskt styre?

* Står kosmopolitism i motsättning till nationstänkande över huvud taget, eller tar man med länders och eventuellt även människogruppers delvisa särart som en parameter i det teknokratiska bygget? (Jag ser dock att alla i grunden är lika på många sätt såsom människor, vilket nog är tur...)

* Är ett teknokratiskt styre med nödvändighet ett slags toppstyre, eller kan det hela ske genom samarbete mellan människor på bottnen? I min önskedröm föreställer jag mig nämligen att det är sådant samarbete som ska rädda världen, medan just dessa människor för tillfället är både isolerade från varandra, samt ganska fördummade och med tunnelseende. Men det kanske är att bakbinda sig själv att se alla former av toppstyre som lönlösa. Dock kommer man lätt att tänka på Lenin och hans revolutionära parti-elit?

Det jag önskar mig är att folk börjar tala med varandra om allting, på ett sätt som för en gångs skull leder till samförstånd istället för motsättningar. Men för att få ihop alla olika tankesätt så krävs det ett slags "kontrapunktiskt tänkande" som innefattar motsatser? Vi behöver ett antal "Buddhist Bachs" för att använda ett slagord som jag själv kom på. Alternativt så är folk för dumma i gemen för att lyckas med detta, då behöver vi istället teknokratiskt toppstyre, som ser till att var och en blir så lycklig som möjligt i deras individuella isoleradhet, typ. Dock är jag inte heller övertygad om att betalningsmedel generellt är endast av ondo, som du eventuellt antyder?

Vi lever i en kapitalistisk tid fylld av särintressen, djungels lag råder, där den som snyggast kan gå över lik tar sig uppåt. Kan du lita på individerna du träffar, vad de säger, kan det finnas ett eventuellt ekonomiskt intresse. Folk blir ständigt manipulerade, reklam, politiker, media etc.

Det krävs något helt nytt för att nå samförstånd.

Ja, teknokratin styrs i första hand av vetenskapliga metoder men komplimenteras även med demokratiska omröstningar i viss mån. Den huvudsakliga strävan i en teknokrati är att tillfredsställa alla människors grundläggande behov och utföra detta på ett hållbart tillvägagångssätt. Med andra ord så finns det inte någon nödvändighet med en demokratisk konstitution.
Landsgränser är blott deskriptiv för kommunikation. Det finns inga nationaliteter och alla människor får lika många enheter i en resursbaserad ekonomi. Som jag skrev tidigare så är det ett väldigt komplext system och för att det ska bli jämlikt så måste man t.ex. ha personers storlek i åtanke när man fördelar krediter till föda osv.
Som jag nämnde tidigare så kommer de flesta angelägenheterna att styras av vetenskaplig metodologi och därför blir det oundvikligt de individer som har mest kunskap inom området som kommer att leda projekten.

Sedan när och om det skulle lyckats fullbordas så kommer folket att kunna spendera sin tid med aktiviteter som de är intresserad av istället för att knega i något hjärndött arbete från 9-5 som vi gör i dagsläget. Om man vågar vara riktigt optimistisk så kan man ponera att människorna inte behöver ägna någon tid alls åt obligatoriskt arbete.

Jag tror att alla (de flesta) människor är intelligenta i grunden, men att samhällssystemet fördummar dem och gör dem letargiska. I visionen som jag skriver om nu så skulle varje individ ha mycket mer frihet och om alla fick sysselsätta sig med det de ville så hade engagemanget blivit mycket högre. Separationen och isolationen hade också minskat eftersom möjligheterna hade varit många många fler. Det system som vi använder i dagsläget klumpar ihop alla människor till en stor hög och totalt ignorerar människors olikheter.

Fri marknad kommer alltid att resultera i växande klyftor på grund av att vissa människor är mer intresserade av framgång än andra. I slutändan blir det en oligarki där oempatiska och egoistiska familjer besitter samt styr hela världens produktion.

De enda (vissa andra, t.ex. rasister, diverse fanatiker osv) som inte vill se en egalitär värld är personer som tycker om att kontrollera och ha makt över andra människor. Dessa människor är sjuka och i detta samhälle så får de förhoppningsvis stå och dunka sig över bröstet samt piss på varandra för att markera sina revir på en avlägsen plats...

Jo, jag läste nyss något intelligent på Twitter: "The amount of energy necessary to refute bullshit is an order of magnitude bigger than to produce it". Och visst kommer det ständigt en mängd fördummande bullshit emot oss, både uppifrån och från andra håll.

Som en kontrast är det som "crowden" producerar kollektivt, t.ex. på Internet, oftast på ungefär en tvåårings nivå, d.v.s. jag tänker t.ex. på olika internet memes och dylikt, eller på medelnivån på t.ex. Youtube-kommentarer.

Så visst är det tämligen optimistiskt av mig att hoppas på att samförstånd ska uppstå från gräsrötterna i viktiga frågor. Det kanske bara skulle bli kaos om alla jordens förtryckta började att kommunicera med varandra, istället för att vara isolerade från varandra såsom jag ser det som att de är i nuläget.

Samtidigt tycker jag mig lite optimistiskt se att "internet-världsanden" långsamt blir smartare och smartare. Vi har gått från en TV-ålder när så gott som all information kom från centraliserade instanser, till en situation där vi faktiskt har möjlighet att kommunicera horisontellt, "peer-to-peer", om man så säger. Det är bara det att så hemskt många individer är totalt ovana vid att kunna kommunicera till hela världen, särskilt i skrift. Som resultat kommer invektiv och hot och liknande, som en följd av gammal undertryckt frustration. Och detta tar diverse styrande som anledning för att gå in och censurera, övervaka och toppstyra. Medan jag hoppas på att vi kommer att lära oss med tiden, både med mer mogen teknik (dagens "sociala medier" är knappast värda namnet) och mer mogna människor.

Men frågan är om det förnuftiga någonsin kommer att ha en chans mot all bullshit. Kanske får alla lära sig att producera kvalificerad bullshit för att ha en chans, d.v.s. den psykologiska krigföringen trappas upp, trots att spelplanen är öppen för fler i.o.m. den nya tekniken. Och resultatet blir en typ ändå sammanhängande kontrapunktisk världsfilosofi men som är fullständigt uppbyggt av multimedia-memes och slogans för att vara tillräckligt slagkraftig. Och då är jag ändå en optimist.

Tack för förtydligandena! Jag måste dock säga att det du beskriver låter misstänkt likt centralplanerad realkommunism så som fanns i många länder under 1900-talet, dock nu i internationell skala och med kanske mer avancerade metoder för planering och fördelning. Med detta kommer de problem som identifierades i dessa länder, såsom klyftor mellan klassen av experter och resten av befolkningen, samt möjligen ineffektivitet i planeringen med mera.

Men det ska självklart ställas mot alla de problem som finns med den nuvarande "ordningen" i världen. Kanske kan också framsteg inom teknik såsom robotik och automatisering göra resursknapphet ett mindre problem än det var i Sovjet. Det vill säga: när det bara krävs en väldigt liten mängd arbete för att tillfredsställa människornas alla tänkbara behov så blir det mer attraktivt med något liknande din modell istället för stora massor av arbetslösa och samtidigt ofria människor samt mängder av arbeten som egentligen är onödiga eller rentav tärande.

När jag för ett antal år sen var intresserad mer aktivt av olika vänsteridéer läste jag en del om Participary Economics eller Parecon ( http://en.wikipedia.org/wiki/Participatory_economics ) som är ett förslag på hur man kanske skulle kunna ersätta den nuvarande ekonomin med ett system som inte heller innebär centralplanering av en elit. Jag nämner detta för dig eftersom jag fann det positivt med 1) vänstermänniskor som inte bara vill störta det nuvarande systemet utan dessutom berättar i detalj vad de tänkt sig ska ersätta det (i brist på sådana tankar tycks det ofta liksom underförstått att "vi, vänstereliten, ska bli de nya styrande efter revolutionen") och 2) något som erkänner att frågorna om vad som är grundläggande respektive högre mänskliga behov, d.v.s. vad som ska produceras och åt vem och av vem, vare sig är strikt vetenskapliga eller enkla utan behöver beslutas gemensamt, och 3) att alla är delaktiga i beslutsprocesserna. Men kanske skulle det bli himla tråkigt med alla dessa råd och möten.

Men något åt det hållet passar bättre min optimistiska tro på människors förmåga att organisera sig tillsammans under bra omständigheter -- själva det gemensamma i projektet och delaktigheten tror jag är något som skapar lycka i sig, samtidigt som man får erkänna att politik i de former vi hittills känner den hittills kan vara urbota tråkigt och själsdödande. (Kläckte jag just ur mig en motsägelse av mig själv där? )

Självklart bör vetenskaplighet och expertis också finnas med där det är rimligt eller möjligt, d.v.s. på lämpliga hörn i modellen, om världen väljer en sådan väg.

Vilken är då frågeställningen?

Börja Hejja mer på främmande människor är nog en bra start.

Jag tror det kommer hända men inte under våran livstid. Hoppas dock man kan få hinna se när vindarna börjar blåsa i rätt riktning.
Känner du till zeitgeist rörelsen?

"Hur ska vi bli mindre isolerade från varandra?"