Grejen är fortfarande att vi har ett begränsat antal kronor i Sverige som vi kan lägga på offentliga utgifter. Sveriges BNP är ca 3 600 miljarder om året (
källa), varav vi spenderar ca 1 800 miljarder på offentliga utgifter (skola, sjukvård, polis, osv -
källa).
Det är ett politiskt beslut hur stor andel av våra 3 600 miljarder vi ska lägga på att hjälpa fattiga och flyktingar. Men det finns en hård gräns där vi till slut inte kan lägga en enda krona mer på det, hur gärna vi än vill.
Ok, du köper att dagens invandring av flyktingar och deras anhöriga är en belastning för Sverige. Det innebär att varje person vi tar in till Sverige kostar ett antal kronor om året. Dessa kronor kan vi inte lägga på att hjälp andra personer i tredje världen.
Låt oss utgå från den logiken. Då ska vi väl se till att varenda krona vi spenderar går dit den gör störst nytta?
Det är svårt att exakt kvantifiera och jämföra lidande. Men det finns hundratals miljoner människor som lever i otrolig misär i tredje världen. De svälter, lever på (och av!) soptippar, dör i sjukdomar som är lätta att bota, osv. Jag har sett dessa på nära håll. De ser ut att ha det mycket sämre än personer i de flyktingläger jag sett på TV.
En person som vi släpper in i Sverige kostar runt 200 000 kr om året (
länk) i utgifter. Om han jobbar så kanske den siffran sjunker, men om han är lågavlönad och har hög arbetslöshet så pratar vi fortfarande om tiotusentals kronor om året.
För tiotusentals kronor är det inte svårt att rädda livet på ett antal fattiga i tredje världen.
Enligt din logik spelar det isåfall ingen roll om denna personen vi nekat komma till Sverige faktiskt dör i kriget, om det i andra vågskålen ligger ett antal liv.
Om du ska bli läkare kommer du att ställas inför mycket svåra beslut. Vid en stor olycka kan du tvingas låta någon dö för att rädda livet på en annan person som har större chans att överleva.
Det finns likheter mellan flyktingpolitiken och cancersjukvården där man måste låta folk dö pga pengabrist:
länk