Den stora tråden om The Beatles

För att väcka en gammal sliten men fortfarande spännande frågeställning till liv: om ni måste välja, vilken medlem i bandet föredrar ni framför övriga tre? Det är naturligtvis en självklarhet för mig som fan att samtliga medlemmar bidrar och har skrivit fantastiska låtar, så något strid där man föredrar en och spyr på en annan är det inte fråga om. Själv måste jag säga att jag gillar Paul allra mest.
Inte bara för alla makalösa saker han fick ur sig under tiden som medlem i Beatles, utan nästan lika mycket ligger hans musik efter Beatles till grund för denna uppfattning. På Ram är det en melodiuppvisning utan dess like med låtar som "Heart Of The Country", "Dear Boy" och med kronjuvelen "Uncle Albert/Admiral Halsey" - tala om märkliga, oortodoxa men beroendeframkallande melodistycken! Som sångare på samma skiva visar han vad han går för på låtar som "Smile Away", "Monkberry Moon Delight" framförallt "The Back Seat Of My Car" där han verkligen sjunger som den Gud till sångare han är.

På Band On The Run lyckas han helt återskapa magin ifrån "Blackbird" med uppföljaren "Bluebird" som framstår som lika harmonisk och älskvärd som föregångaren. Titelspåret är snyggt uppdelad i flera delar och "Let Me Roll It" får han ur sig en melodi som knäcker ben. "Country Dreamer" framkallar känslosvallar i likhet med en klassiker som "Here, There and Everywhere" - går det att tänka på annat än kärleks första stadium; att vara nykär? "Nineteen Hundred And Eighty-Five" bärs upp av ett sällan skådat driv, det är bara att gunga med. Att en recensent som Robert Christgau förlänar skivan med ett C i betyg är skam. Nog för att musik är en subjektiv upplevelse, men vad fan...

Mästaren Paul har verkligen haft en rik solokarriär och egentligen behövs inte särskilt mycket mer än hans samlade produktion i musikväg. Så bra är det!

Langa era motiveringar nu!

Vad hände med Libertines och Pete, Adelaide?

3. Let It Be... Naked

Något underskattat i deras katalog ifrån Rubber Soul och framåt känns det som. Fullproppad med bra låtar i form av "Don't Let Me Down", "Across The Universe", "Let It Be" och "I've Got A Feeling". Den är något jämnare än både Sgt. Pepper's och White Album.

Jag rangordnar skivorna såhär:

1. Abbey Road

Skivan får ibland kritik för det medley som avslutar skivan, någonting som för mig är förbluffande. Den delen är ju bland det bästa Beatles gjort överhuvudtaget! Deras i mina ögon kanske mest sofistikerade och finslipade skiva.

2. Revolver

Revolver är den skiva med bandet som innehåller flest kanonspår. Låt efter låt är en fröjd att lyssna på. Jag håller Abbey Road över Revolver just på grund av att den förra är som tidigare sagt mer sofistikerad.

3. Let It Be... Naked

Något underskattat i deras katalog ifrån Rubber Soul och framåt känns det som. Fullproppad med bra låtar i form av "Don't Let Me Down", "Across The Universe", "Let It Be" och "I've Got A Feeling". Den är något jämnare än både Sgt. Pepper's och White Album.

4. White Album

Lite för lång, lite för många halvdana låtar för att betraktas som helgjuten, men dem bästa låtarna är ändå tillräckligt många för förläna skivan en viktig plats i musikhistorien. Spännvidden täcker alltifrån en ljuvlig sockersöt pärla som "Blackbird" med en himmelsk melodi till häftiga "While My Guitar Gently Weeps" med urläckert gitarrspel, till utmanande "Happiness Is A Warm Gun".

5. Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band

"Världens bästa skiva" är en beskrivning som den förlänats många gånger sedan släppet -67. Det är en speciell skiva, det är både världens bästa skiva och en rätt medioker skiva på samma gång. Ett par spår är verkligen hur bra som helst, om vi snackar "A Day In The Life" exempelvis. Här har vi en låt som jag troligen spelat dagligen under ett och ett halvt års tid. Kompositionen är magnifik, Paul kommer snyggt in med sin hurtiga ingång i låten. Men vad som gör denna låt till vad den är, i varje fall vad den är för mig, det är Lennons suggestiva, krypande, kittlande stämma som verkligen kommer till sin rätt just här. Vet inte hur många gånger hans inledande "I read the news today oh boy..." gett mig riktiga rysningar sedan jag hörde den för första gången. Jag upplever stämman som iskall, kylig - en gång kallade jag den materialiserad kyla av något slag. Istappar, snö och frost är ord och bilder som kommer till mig när jag hör han i låten sjunga som ingen annan. Någonting som sticker och ilar i kroppen. En kandidat till epitetet 'världens bästa låt', och den vore det om det inte hade varit för "Live Forever" (Oasis). Tyvärr innehåller skivan även låtar som "Within You Without You" och "Being For The Benefit Of Mr Kite" som jag inte tycker håller måttet. Fast å andra sidan kanske skivan förtjänar att byta plats med White Album ändå.



Vad hände med Libertines och Pete, Adelaide?

Sgt Pepper

Vita är för splittrad, för spretig, för många halvkassa låtar och en del riktigt usla (Obladi Oblada my ass...)

Sgt. Peppers eller Abbey Road då?