Psykoanalys och humaniora av Per Magnus Johansson

Den praktiserande psykoanalytikern och docenten i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs Universitet Per Magnus Johansson har skrivit en bok vid namn Psykoanalys och humaniora utgiven av Daidalos förlag i år. På bokens baksida skrivs det följande:


Som en del av mitt projekt att närmare förstå den psykoanalytiska rörelsen har jag till dags dato läst hälften av essäerna - medvetet undvikande essäer som behandlar konstnärer och skriftställare jag själv inte läst eller har någon kännedom om. På rak arm vill jag säga, att psykoanalysen - oavsett dess ställning i vetenskapliga sammanhang - är ett gott och framförallt fruktbart verktyg att använda i mötet med konsten och gestaltning av människan och hennes relationer. Är det någon som har läst boken eller som har allmänna reflektioner kring hur psykoanalysen kan belysa aspekter inom humaniora, allra helst nästan inom det skönlitterära området?

Psykologi är fruktbart, fastän kanske själva den psykoanalytiska teorin som helhet är felaktig. Eftersom hjärnan och vår övriga fysiologi bygger på evolution finns vår evolutionära historia med i oss. Det kan man se på vår hjärna exempelvis, där vår moderna mänskliga hjärna är en utväxt på något uråldrigt. Så vår evolutionära historia härjar som ett slags spöken i vårt undermedvetna. Dessa spöken är psykiska mekanismer. Jag vet inte om psykoanalysen har identifierat dessa spöken korrekt men jag tror definitivt man kan arbeta fruktbart med psykologiska teorier inom all humaniora. Själv tycker jag Jung är betydligt mer intressant. Han grävde än djupare.

Ett problem dock är att man kan döda en roman ganska enkelt om man kan reducera alla hundratals sidor text till en psykisk etikett. Exempelvis kan du säga enkelt att Slakthus fem handlar om post traumatisk stress. Men då gör man det för enkelt för sig själv, för hur kan man just reducera flera hundra sidor till ett ord utan att man förlorar någonting? Jag har också hört David Lynch säga att man kan reducera allt till olika neuroser, men att det ändå inte är hur man ska se på hans filmer. Så fort man gör det dödar man hans film för sig själv. Om man slänger bort den där enkla etiketten så börjar man se och känna någonting annat. Jag menar det är ganska enkelt att säga att Frank Booth i Blue Velvet har ett oedipuskomplex, men det är ändå så mycket större än att bara säga det. Ska du skriva en essä kan du ta upp det, men ska du se en lynchfilm (eller något annan film eller bok) måste du ta bort dina förförståelser och låta meningen dikteras enbart av filmen. Det vackra är ju att varje film och varje bok är sitt eget universum med egna lagar, regler, innehåll och mening.

Jag har inte kommit mig för att läsa Johanssons bok ännu. Men jag ska absolut läsa den inom sinom tid.

Rent generellt så ser jag på psykoanalysen som en hermeneutik. Eftersom psykologi/psykiatri inte är hermeneutiska vetenskaper så hör psykoanalysen inte hemma där, längre (Dock så tror jag ändå att psykoanalysen kan vara välgörande för en viss typ av människor även i teurapeutiskt sammanhang).
Tolkning av konst är ett slags meningsskapande. Och psykoanalysen har visat sig väldigt fruktbar som verktyg som använts just för att skapa mening. I det avseendet så tycker jag att psykoanalysen har ett värde. Men de mest bokstavstroende freudianska litteraturanalyser kan så klart urarta i rena associationslekar nästan bli parodiska i att se sex överallt. Men med måtta, och i synnerhet applicerat på konst som själv influerats av freudianism så tror jag att det absolut är angeläget.

Just angående David Lynch som HerrWarum nämner ovan så har jag haft stor glädje av Lacan-inspirerade filmanalyser, i synnerhet The Impossible David Lynch av Todd McGowan (Se även denna). Just Jacques Lacans språkstrukturalistiska vidareutveckling av Freud har funnit en ny publik inom just filmvetenskapen sedan många år. En av de mer kända exemplen är "The Pervert's Guide to Cinema".

Avslutningsvis bjuder jag på några litteraturtips:
Lars Sjögren - Freud: Mannen och verket
George Makari - Revolution in Mind: The Creation of Psychoanalysis
Jurgen Reeder - Tala - lyssna: en essä om den specifika skillnaden i Jacques Lacans psykoanalys

Jag har läst en analys av Zlavoj Zizek på Lost Highway. Den är bra (den innehåller dock ett par felaktigheter), men den kan aldrig bli final. Den löser alltså aldrig ekvationen, men får en bara att ta upp trådar som man själv kan utveckla. Använder man psykoanalys på det sättet är det definitivt något positivt som jag ser det. Man får dock tänka på att analyser egentligen tillför snarare än bara utgår från verket. Psykoanalys kommer alltid tillföra till meningsinnehållet eftersom det kommer utifrån. Filmen blir inte längre förseglad utan smälts ihop med psykoanalysen. Men det finns många andra teorier som kan göra samma sak. Om man läser verket efter teorin att författaren är död kommer man alltid tillföra saker utifrån till verket. Du kan alltså inte hålla verket förseglat. Men det är ändå så det är. Varje läsning är ny eftersom vad verket är påverkar dig, och vad du är påverkar verket. Därför är vissa konstverk levande en period men dör sedan, för du har förändrats. Så länge man har koll på att man sätter någonting emellan sig själv och verket när man använder psykoanalys, ett filter eller liknande, kan man nog känna att verket inte dog med den analysen. För det är riktigt trist när ett verk dör för en.

Jag antar att det jag försöker säga egentligen är att analyser, om det är med psykoanalys eller vad som, är bra så länge de inte dödar verket för en. Om de istället får det att leva mer, då bör man se det som en bra analys. Förutsatt att det är ett verk som förtjänar det, alltså en klassiker. För klassiker ska inte gå att döda, de har levnadstid på millennier.

Bra för bluffmakare som gillar att ordbajsa. Förödande för civilisationen. Ett underkännande för hela västvärlden att en så uppenbart destruktiv lära har fått ett så starkt grepp om vårt andliga liv. Det är inte roligt. När jag var yngre kunde jag gilla surrealister och liknande på estetisk grund, men det är fan ens plikt som empatisk varelse att underkänna hela rörelsen på varenda plan. Psykoanalys är Thomas Quick-härvan, Eva Lundgren, Andrea Dworkins "incesttabu" och RFSL:s "pedofila arbetsgrupp", även när den har humor och kan verka estetiskt lockande.

Det skulle vara ett problem inom litteraturtolkningen ifall det vore så att en viss tolkning - säg den psykoanalytiska - skulle utesluta andra tolkningar av samma verk. Så är det lyckligtvis inte, utan snarare skulle jag säga att desto fler tolkningar, desto rikare verk! Varje ny tolkning bidrar med någonting nytt till verket, även om det är som du i ditt senare inlägg säger, att det är något nytt i den meningen att det lägger till något som inte var där ifrån början. Det är en god insikt.


Samma spår om hermeneutik är jag inne på. Det är svårt att legitimera psykoanalysen helt och hållet som behandlingsmetod när den i vetenskaplig mening inte visar på progression på samma sätt som moderna metoder. Däremot tror jag - som en vän och jag var inne på - att psykoanalysen kan i det moderna, sekulära samhället tjäna som ersättning för det avtagande intresset för religionen. I sådana fall skulle man helt klart kunna legitimera psykoanalysen, inte som vetenskaplig disciplin, utan snarare utifrån samma premisser som religionen legitimeras: som någonting som skänker patienten mening, tröst, och någon form av förståelse för sin livssituation - sann i objektiv mening eller inte. Som litteraturteori finner jag det något problematiskt med tanke på att det litteraturen gestaltar är i egentlig mening naturligtvis inte människor - det är karaktärer. Det gäller givetvis för alla teorier som appliceras på det skönlitterära, men jag anser att det är extra viktigt att uppmärksamma i fallet psykoanalys med tanke på att psykoanalysen avser analysera den omedvetna bakgrunden till en individs meningsfulla handlingar - inte en karaktärs godtyckliga sådana.

Tack för boktipsen!


Du är välkommen att utveckla mer ingående vad du avser med "en så uppenbart destruktiv lära".

Jag babblade mest. Ibland söker man men hittar inte mycket. Då blir det mest babbel. Ändå postar man.

Nej, det var ett insiktsfullt inlägg tycker jag. Framförallt angående hur en tolkning av ett verk lägger till, till verket snarare än att bara sätta det i nytt ljus. Min uppsatshandledare i litteraturvetenskap sade själv vid ett tillfälle att det är - i dennes ögon - ett problem bland många litteraturvetare när de tolkar verk, att vederbörande genom sin applicerade litteraturteori, lägger till för mycket till verket: att de går utanför vad boken i sig faktiskt säger, när ett verk skall analyseras.

Jag har en samlingsbok för analyser av litteraturvetare de använde som läromedel i Lund. Har läst igenom den. Det är framförallt tydligt för de som arbetar med teori som kom efter tanken om författarens död att de tillför väldigt mycket. Den som analyserar vill nästan göra lika mycket konst av analysen som texten de analyserar. De som fokuserar på rytm, rim och annat däremot gör verkliga analyser. Finns en mycket bra analys om en Jäderlund-dikt som handlar om en kyss i den boken. Där finns ingen teori alls, det är lite befriande, både för mig och för den som analyserar. Det är nog nästan svårare att arbeta utan teori dock. Teorier blir populära inom akademiska ämnen för att de går att forska i, de blir forskningsprogram. Själv föredrar jag Harold Blooms stil som handlar om god smak över teori, även om jag inte dömer ut teori.

Har dock ingen djup kunskap om det. Bara några tankar som uppstått.

Psykoanalysen bygger på frambabblat konsensus inom en ganska hatisk och småsint krets, istället för vetenskap, där belägg väger tyngre än babbel, eller "tradition" i vid bemärkelse, dvs beprövat fungerande idésystem. Den har inga goda sidor som kan väga upp detta, bara antaganden tagna ur luften, ofta utifrån en störd besatthet vid sex (=oförmåga att förstå kärlek och empati), vilket med logisk vidareutveckling leder till de exempel på destruktivitet som jag angav sist i mitt förra inlägg. Om pedofiliförespråkande inte är destruktivt enligt dig så kan jag tyvärr inte ge någon ytterligare hjälp.

Jag uppfattar att vi alla här är ganska överens om att psykoanalysen inte ska ha någon plats inom klinisk verksamhet. Att den haft en oöverskattlig roll inom medicinhistorien är obestridlig. Dock så anser jag att den idag inte bör ha det, och att det inflytande den haft i många fall varit skadlig. Men nu handlar inte tråden om psykoanalysens kliniska pros and cons, utan om dess förhållande till humaniora. Så om du inte har något att bidra med rörande det så har du inte så mycket att tillföra.

De exempel på vidrigheter som jag tog upp kommer alla från humanioran, antingen direkt eller genom något mellanled: via kulturflummare som låtit sig förföras av skenbart djupsinniga, konsensus-upplyfta och vulgärkåta freudianska gubbar. Jag menar att psykoanalysen har varit betydligt mer skadlig inom humanioran än inom vetenskapen. Psykoanalysen är den kanske mest utbredda "andliga" läran i västvärlden idag. Man kan inte säga att det är var och ens ensak vad man väljer att tro på, för när tillräckligt många tror på någonting är det självklart att det får stora samhällskonsekvenser. Det är ett betydligt värre problem än diverse psykiatriska övergrepp i början av 1900-talet, och betydligt viktigare att slå ned på med kraft i alla lägen. Alla har ett ansvar där, att psykoanalys kan vara förförande på ett ytligt plan är ingen giltig ursäkt annat än för en nihilist.