Citat:
Ursprungligen postat av
Iobberknoll
Huvudet på spiken!
Jag undrar förresten hur en anmälan bör se ut för att någon ska reagera och agera därefter. Vilka ord och termer gör att det tas på allvar?
Incidenten hösten 2013, där Yara lämnats ensam med spädbarnet och tvååringen, hur beskrevs den på papper?
Och anmälan som kom in under påsken, hur borde anmälaren ha uttryckts sig för att polisen skulle reagera tillräckligt kraftfullt? Vad var det som gjorde att polisen valde att inte ringa socialjouren och istället faxade in en orosanmälan? Jag är t.ex helt övertygad om att anmälaren beskrev att flickan knappt kunde gå av smärta, ändå nedtecknar polisen endast de blåsvarta blåmärkena.
Det är ungefär som med mäster skräddare:-...det bidde inga vantar.
- Bidde det inga vantar? Vad bidde det då?
- Det bidde ingenting.
Det känns som om en anmälan om misshandel och vanvård tvingas gå genom alltför många filter. Att viktiga detaljer försvinner på vägen. Om man hårddrar händelserna på skolan, kan man väl säga att det var det som hände. För varje person som skulle förmedla informationen försvann allvarsgraden och engagemanget bit för bit. Från att ha varit tydlig oro och vittnesbilder om att hon for illa, blev resultatet en fråga om flickan hade vårdnadshavare eller ej. Det bidde ingenting.
Det borde finnas ett direktnummer. I det här fallet hade det inneburit att grannen slapp gå omvägen om polisen. De två lärarna hade sluppit ta omvägen om en rektor. Therese hade kunnat ringa direkt istället för att larma en skola.
Upplys människor om hur man ska göra. Hellre ett larm för mycket än ett för lite. När människor inte kan/vill/förmår sköta sitt arbete, då måste det väl finnas möjlighet att som ensam människa kunna nå fram med ett budskap?
Eller förväntar sig samhället att folk ska begå egenmäktig förfarande och kidnappa barn som uppenbart befinner sig i misär?
Om jag ältar för mycket så beror det på att jag sista dagen funderat på vad jag själv skulle gjort och hur jag hade reagerat om jag fått reda på att mina anmälningar och larm blivit banaliserade.
Jag hade nog gått i taket och känt oerhörd ånger över att inte ha kidnappat barnet, lyft ut henne ur sammanhanget, åkt med henne till akuten, slagit på stora trumman.
En eloge till alla de som verkligen försökte; grannarna, Kim och Therese.
Jag tror att en orsak är dels nedskärningar hos skola och socialvård, en rektor har ett par 100 elever att ta ansvar för där det finns säkert ett 20 tal som mer eller mindre far illa på olika sätt.
Sedan hos skolpersonal samtidigt en skepsis mot kritik av invandrare, säger man att en invandrarfamilj slår barnen så säger några att det där är bara fördomar och sedan finns rädslan att bli rasistförklarad och därför är det vissa som håller tyst.
Jag har själv haft grannar vägg i vägg som kom från Irak eller libanon, det var olika bud om det eftersom fammiljen sa olika länder till olika personer om var de kom från.
kvinnan blev misshandlad av sin bror som var familjeöverhuvud, hennes barn som var i tonåren blev även de misshandlade, det var kort sagt ett jävla liv där jämt, bortsett från Ramadan då de låste in sig i en månad och det var knäpptyst där inne.
Soc och bostadsbolaget gjorde inte ett skit, en gång ringde jag störningsjouren och då kommer även polis med, men inget hände trots detta. Trots att de fick många varningar så blev de heller inte vräkta, en svensk familj med tonåringar blev vräkta som störde betydligt mindre än dem blev vräkta i huset mittemot bara för att en gammal pensionär klagade över att de tappade saker på golvet eller gick på golvet för hårt.
Men invandrarfamiljen slogs, saker slogs sönder, musik spelades på högsta nivå i 4-5 timmar långt in på nätterna, de tvättade på nätterna, de satt vid köksbordet och slog handflatorna på bordet och gallskrek lät som Yalla yalla och det kunde vara i några timmar, det kom dit massa män och sedan satt de i köket och skrek och gapade.
En svensk familj hade blivit vräkt efter två månader, dom bodde där i 4 år och detta jävla liv pågick från den dan de flyttade in.
Jag tror det finns hos myndigheter en rädsla för att bli rasistförklarade och detta finns säkert med i detta fall samtidigt som myndighetspersoner på mindre orter inte haft med den typ av invandrare att göra som nu kommer mer och mer som är som fosterföräldrarna.
Andra invandrare tidigare har varit betydligt lugnare
Till och med araber som bott här i 30 år är oroliga över den utvecklingen som nu är på gång, de jag pratat med säger att det är bättre att ta hand om dessa hemmavid i stället med hjälp av bistånd, att de får fly till icke krigförande länder i arabvärlden.
Att enbart skylla på myndigheterna kan man inte göra utan jag vet att många av dem går på knäna på grund av nedskärningar.
