8-åriga Yara Alnajjar mördad i Karlskrona (2014-05-01)

Ytterst faller det tillbaka på kommunen.

Problemet är att professorn - och Aftonbladet blandar ihop brotten mord och barnamord.
Barnamord innebär att en mamma i tidsmässigt mycket nära anknytning till födseln dödar sitt barn, oftast på grund av post partum-depression.
Eftersom det är en rätt väsentlig del av alla barnamord i Sverige och hundra procent av gm i det brottet är kvinnor snedvrider det statistiken.
Likaså att de allra flesta som är hemma med barn mellan 0 och 1 års ålder är kvinnor och därmed har både tillfälle och motiv. Psykisk skörhet kombinerat med noll sömn och ett ständigt skrikande spädbarn är också ett typiskt kvinnligt barnamord.
Har för mig (har inte hittat siffrorna) att om brottsoffret är över 5 år så är 80-90 procent av gm män.

Att en partner vill hämnas är tyvärr ett vanligt fenomen och då tänker jag på när det har gått
så långt som till vårdnadstvister dödsfall etc. Då gäller det för ansvariga utredare att våga se detta
och ta för dom obekväma beslut. Att inte gömma sig bakom utslitna fraser som barnens rätt...
eller för barnens bästa...

Det kanske redan är sagt - men två lärare hade rapporterat till rektorn på Yaras skola.
Lärarna såg att flickan inte mådde bra. På Y:s ska inte lärare ringa hem - det gör rektor.
Rektor ringde och ställde fel frågor vilket ledde till att allt rann ut i sanden.
Jag hörde inte slutet på radion (ber om ursäkt) men det går att lyssna på i efterhand.
Radio Västmanland igår em. Detta fruktansvärda är bara toppen av ett isberg

...och barnens rätt i samhället och vi ser till barnens bästa
Vad betyder det? Jag tror inte det var så här Yara ville ha sitt liv, hon
ville nog bara åka hem till sin mamma och syskon.

Njae... jag tror inte hon längtade till bombregn och ockupation. En kvalificerad gissning är att hon föredragit att familjen kom hit. Tyvärr satte några svin stopp för det.

Det har du rätt i. Artikeln är inte riktigt applicerbar på just Yaras situation. Jag ville nog mest visa att vissa faktorer,psykisk sjukdom och den allmänna stress som småbarnsåren kan framkalla, möjligen kan ha gjort att Yaras liv blev värre.
Vid något tillfälle tog vi även upp aspekten med att kvinnan kan ha varit ute efter att straffa mannen genom att skada flickan som som mannen sägs ha hållit av. Det är så klart spekulation, men ingen omöjlighet.

Jag tror, så här i efterhand, att hon framförallt längtat efter sina föräldrar. Hon ville nog förenas med dem oavsett var det kunde ske. Med tanke på hennes lidande tror jag nog att hon hellre hade varit i bombernas Gaza än i fångenskap hos två dårar i fredens Sverige.

...och när jag tänker på att hon inte hade en enda vuxen att vända sig till så mår jag illa.

Sen undrar jag vem det är som har ansvaret för att rektor och andra inom skolan får utbildning i hur man ska gå till väga vid såna här situationer?

Man kan ju tänka sig att socialförvaltningen håller en halvdagskurs och beskriver de rent formella vägarna och ger exempel på hur man bör uttrycka sig för att ärendet ska tas på allvar.

Jag misstänker att rent generellt är människor försiktiga när de ska beskriva vad de sett. Kanske de av ren rädsla för att ha missuppfattat något, hellre underdriver än beskriver vad de faktiskt sett.

Det går inte att utbilda folk till att göra det jobb de har och utbildat sig till!

Min uppfattning är att det handlar bara om bristande engagemang i olika grad, för de jobben dessa personer hade.

Det hade bara behövs en människa av alla dessa personer kring Yara som hade brytt sig "på riktigt". Den extra tid det tar att vinna ett barns förtroende hade de inte att ge Yara, för min känsla är att hon hade öppnat sig om hon varit trygg. En medmänniska som brytt sig oavsett utbildning eller befattning. I Sverige lever myten att myndigheter gör jobbet och är de är goda. Den infantila tilltron är stark och visar sig vara förödande. Folk förlitar sig på soc. i stället för att agera med intuition och omedelbarhet.

Myndigheter och domstolar kan göra fel, men ifrågasätts inte förrän det blir katastrof! När det inte går att mörka, skydda och skylla ifrån sig längre, blir det en liten reaktion.

Från socialens sida är det främsta felet att de inte kopplade in barnpsykolog och BUP, för de hade upptäckt att saker inte stod rätt till och kallat in de vuxna på egna samtal. De gjorde ingen utredning innan de överlät Yara på sina banemän. Hembesök och samtal med dessa personer hade varit en minimi insats innan beslut skulle tas.

Det finns en rättslig aspekt som visar hur illa dessa ärenden kan gå, och hur människors öden vinner laga kraft. Den jävsanmälde advokatens kollegor sålde ord enligt en standardmall för de floskler som var till salu när vårdnad var uppe i Blekinge tingsrätt.

Var det någon som tog reda på vilka personer det var som ville ha vårdnad eller överlät vårdnad? Var det inte lite väl enkelt? Det fanns inget som styrkte det som påstods om lämplighet och om Yaras egen vilja, och inget av substans krävdes in av socialnämnden eller tingsrätten för att besluta om saken.

Det har blivit för enkelt att få sin vilja igenom i svenska domstolar på endast skitsnack.

Jag vill så gärna instämma i det du sagt och fylla på med några egna tankar:

det handlar bara om bristande engagemang i olika grad
Det hade bara behövs en människa av alla dessa personer kring Yara som hade brytt sig "på riktigt"

Javisst gör det det och här kan man lägga till att det finns ett väldigt stort och luddigt gränsområde mellan förordningar och regler å den ena sidan och vanlig hederlig empati och intuition å den andra. Hur ofta hänvisar man inte till just regelverket, att man följt det till punkt och pricka men att, som i detta fall, man "brustit i rutiner"? Med knappa resurser blir goda rutiner desto viktigare, självklart. Men det kan inte skyla över att den mer "mänskliga aspekten" knappast får utrymme. Det här är ett tydligt dilemma!
Det är alltså ingen odelat elegant lösning att ha en eller annan författning som sin "bibel"; även humhum läser den som bekant och sedan förs allt över till exeges och semantik, vilket absolut inte löser några problem av detta slag.

Folk förlitar sig på soc. i stället för att agera med intuition och omedelbarhet.
Man ska kunna lita på soc men vad kan man önska av samspelet mellan soc och vanliga medborgare, alltså de som ser, hör och anar, men inte har annat än sin egen intuition och välvilja att sätta emot en mur av regler och befattningshavare som är så bundna till sina regler. Jag tror luddigheterna finns just här. Naturligtvis kan vi inte ha ett samhälle av angivare, det skulle nog finnas gott om dem, som av andra skäl än omsorg skulle peka finger på grannar och andra som inte faller dem på läppen, människor som inte är så rysligt toleranta. Jag har inga förslag själv och vet inte hur jag skulle gå vidare med de här tankarna. Kanske olika frivilligorganisationer kunde skapa en mer lättillgänglig och neutral zon om sådant. Barn kan ringa Bris, vart kan bekymrade vuxna vända sig utan att frågorna omedelbart registreras som ett fall?
Röda Korset? Rädda Barnen? (Vad sysslar drottningens stiftelse med???)

inte kopplade in barnpsykolog och BUP,
så blev det, just därför

Var det någon som tog reda på vilka personer det var som ville ha vårdnad eller överlät vårdnad?
Hembesök och samtal med dessa personer hade varit en minimi insats innan beslut skulle tas.
Detta är ju ett speciellt fall och utifrån vad vi har försökt förstå och gissa oss till här i tråden:
Jag har fortfarande som arbetshypotes att morbror och Yara var genuint fästa vid varandra. Däremot kom hans nya fru in i bilden som ett ytterst osäkert kort i en omvälvande situation: färskt äktenskap, ny tillvaro i främmande land, två egna barn på relativt kort tid (PPD?*) plus ett "bonusbarn".
Här tror jag att de kulturella skillnaderna kan ha spelat in. Sliten mellan egen och främmande syn på kvinna, man och barn; hänvisad till hemmet (barnledig) i stället för nyttiga introduktioner i det svenska samhället (SFI och annat). Därutöver mesta umgänget med kvinnliga släktingar och deras vänner som uppenbarligen sökt sina egna lösningar på sina situationer. Det är knappast fördomsfullt och illvilligt att föreslå en ökad känslighet för sådana aspekter. Det är snarare bara att visa respekt.
(fortsätt gärna, jag kan inte mer)

PS
jag vet inte varför det blev två spoilers här.
Sorry

* PPD: http://en.wikipedia.org/wiki/Post_partum_depression
förlossningsdepression? Jag vet fakiskt inte vad det heter korrekt på svenska

Huvudet på spiken!

Jag undrar förresten hur en anmälan bör se ut för att någon ska reagera och agera därefter. Vilka ord och termer gör att det tas på allvar?

Incidenten hösten 2013, där Yara lämnats ensam med spädbarnet och tvååringen, hur beskrevs den på papper?

Och anmälan som kom in under påsken, hur borde anmälaren ha uttryckts sig för att polisen skulle reagera tillräckligt kraftfullt? Vad var det som gjorde att polisen valde att inte ringa socialjouren och istället faxade in en orosanmälan? Jag är t.ex helt övertygad om att anmälaren beskrev att flickan knappt kunde gå av smärta, ändå nedtecknar polisen endast de blåsvarta blåmärkena.
Det är ungefär som med mäster skräddare:-...det bidde inga vantar.
- Bidde det inga vantar? Vad bidde det då?
- Det bidde ingenting.


Det känns som om en anmälan om misshandel och vanvård tvingas gå genom alltför många filter. Att viktiga detaljer försvinner på vägen. Om man hårddrar händelserna på skolan, kan man väl säga att det var det som hände. För varje person som skulle förmedla informationen försvann allvarsgraden och engagemanget bit för bit. Från att ha varit tydlig oro och vittnesbilder om att hon for illa, blev resultatet en fråga om flickan hade vårdnadshavare eller ej. Det bidde ingenting.

Det borde finnas ett direktnummer. I det här fallet hade det inneburit att grannen slapp gå omvägen om polisen. De två lärarna hade sluppit ta omvägen om en rektor. Therese hade kunnat ringa direkt istället för att larma en skola.

Upplys människor om hur man ska göra. Hellre ett larm för mycket än ett för lite. När människor inte kan/vill/förmår sköta sitt arbete, då måste det väl finnas möjlighet att som ensam människa kunna nå fram med ett budskap?

Eller förväntar sig samhället att folk ska begå egenmäktig förfarande och kidnappa barn som uppenbart befinner sig i misär?

Om jag ältar för mycket så beror det på att jag sista dagen funderat på vad jag själv skulle gjort och hur jag hade reagerat om jag fått reda på att mina anmälningar och larm blivit banaliserade.

Jag hade nog gått i taket och känt oerhörd ånger över att inte ha kidnappat barnet, lyft ut henne ur sammanhanget, åkt med henne till akuten, slagit på stora trumman.

En eloge till alla de som verkligen försökte; grannarna, Kim och Therese.

Tack Vresrosen

Och nu är jag lite tjatig ( och kanske lite off i tråden) men finns det någon här som kan
svara kortfattat vad det innebär med barnens rätt ...och vi ser till barnets bästa?