Citat:
Ursprungligen postat av
Intelligenskvot
Psykiatriska diagnoser kan inte jämföras med fysiska diagnoser. Har antagligen aldrig hänt i modern tid att en vanligt förekommande fysisk sjukdom plötsligt totalt bortdefinieras till att inte alls existera. Ett annat märkligt exempel är personlighetsstörningar som psykopati som i princip har fått helt nya definitioner och kriterier varje gång ett ny diagnosmanual har släppts. Vidare har psykiatriska diagnoser ofta varit starkt ideologiskt influerade utan någon vetenskaplig grund som när tidigare pseudovetenskapliga psykoanalytiska synsätt var vanligt förekommande i diagnoserna.
Lite länkar med kritik beträffande beslutet att plötsligt deklarera att homosexualitet inte är en sjukdom. Kanske förvånande var detta till stor del beroende på lobbying av homolobbyn och inklusive omfattande lögnaktig lobbying när amerikanska psykiatriker i allmänhet (utan något krav på att ha forskarkunskap eller expertkunskap om homosexualitet) fascinerade nog
röstade för att besluta om homosexualitet är en sjukdom eller inte och "nej-sidan" "vann" med 55% av rösterna:
"in 1970 gay activists protested against the APA convention in San Francisco. These scenes were repeated in 1971, and as people came out of the “closet” and felt empowered politically and socially, the APA directorate became increasingly uncomfortable with their stance...What’s noteworthy about this is that the removal of homosexuality from the list of mental illnesses was not triggered by some scientific breakthrough. There was no new fact or set of facts that stimulated this major change. Rather, it was the simple reality that gay people started to kick up a fuss. They gained a voice and began to make themselves heard. And the APA reacted with truly astonishing speed...//klipp//
http://www.homosexinfo.org/Psychiatry/Psychotherapists
Bra inlägg.
Till att börja med så tycker jag att det går utmärkt att jämför med kroppsliga sjukdomar. Beror delvis på i vilket syfte förstås.
De flesta, men inte alla, psykiatriska diagnoserna definieras genom de symptom de företer. Upplevelse (rädd) , beteende (kraftigt undvikande) och ev funktionsnedsättning (kan ej längre åka hiss) = enkel fobi för hiss. Det finns i regel också en teori om bilogiska och miljörelaterade orsaker till sjukdomens uppkomst. För psykossjukdomar, depression, ångesttillstånd, parafilier osv finns mer eller mindre betydelsefulla biologiska fynd (vanligen avvikelser i hjärnan eller i dess signalubstanser samt miljöfaktorer såsom alkohol under graviditet, undernäring, tidigt övergivande av föräldrar, förekomst av trauma osv).
Samma sak gäller inom flera av den somatiska medicinens diagnoser. Definitionen sker utifrån symptom (smärta), funktion (inskränkt rörlighet) = ischias. Det finns en teori om ischias men den lyckas inte förklara varför en del av patienterna inte företer ökad inflammatoriska markörer i blodprov osv.
Jag upplever att den finns en övertro på objektiviteten hos somatiska diagnoser.
Jodå, det kommer och försvinner somatiska diagnoser också. Ibland finns diagnosen kvar men hamnar under en annan kategor för att man kommit på att den egentligen är inflammatorisk och inte neurologisk, osv.
Med det sagt så stämmer det att psykiatriska diagnoser påverkas mycket av samtiden. OCh så bör det vara.
Ha i åtanke att det organ vi talar om är hjärnan. Det är det organ som är känsligt för kultur. Om vi alla börjar åka Segway istället för att gå kommer det vara en miljöpåverkan som ger både kort- och långsiktiga konsekvenser för skelett, muskler, nerver och metabolism, eller hur?
Om vi alla skulle odlas i provrör och uppfostras av robotar skulle det ha konsekvenser för vår hjärna, inte sant?
Uttrycker för störningar i hjärnan kommer rimligen uttryckas i dess funktion. Dvs påverka beteende, upplevelse, perception, motorik osv beroende på var störningen sitter. T ex vid djup depression företer personen långsammare reflexer i ett specifikt test. Det finns allt tydligare samband mellan stress, depression och cortisolnivåer.
Jag skulle vilja påstå att hjärnan är vårt mest komplexa organ, det vi har sämst kunskap om. Det betyder inte att vi inte vet någonting eller att allt är relativt.
Tillbaka till homosexualitet:
- Är det en avvikelse från normen? - JA (mellan 1-5% av befolkningen är genuint homosexuell i olika studier)
- Leder homosexualitet till lidande? - NJA. De flesta homosexuella i Sverige verkar vara nöjda med att vara flator eller bögar. De skulle gärna slippa fördomar osv men menar inte att läggningen i sig är ett lidande. I en kultur där homosexualitet innebär fängelse eller död kan det förstås innebära ett lidande. Men det beror på i detta fall på miljön. Dvs, personen kan fungera bra i ett samhälle som är exakt likadant men inte har fundamentalistiska värderingar.
- Leder homosexualitet till lidande för andra? - NEJ.
- Innebär homosexualitet en funktionsnedsättning? - NEJ. Det enda argumentet skulle vara oförmåga att få egna biologiska barn. Det motsägs dock av homosexuella som skaffat barn utan hjälp av sjukvården. Antingen genom enstaka heterosexuellt sex eller genom insemination.
Det finns andra avvikelser från normen som försvårar förökning biologiskt. Vi anser inte heller att barnlöshet i sig är en störning.
Om något anser jag att det tog onödigt lång tid att ta bort homosexualitet som diagnos, kanske för de värderingar som förelåg då. Det är rätt svårt att föreställa sig att en stor grupp läkare i t ex Sverige skulle få för sig att anse att det är en sjukdom.
Personlighetsstörningarna har alltid varit ett problematiskt kapitel för DSM och psykiatrin. Det är rimligt att tro att det finns avvikelser i hjärnans funktion som antingen är medfödda eller fövärvas tidigt och ger störningar i beteende och upplevelse. Jag tycker själva ordet är lite slarvigt.