Såg just en dokumentär om Mary Bell, 11-åringen som ströp två småpojkar till döds i Newcastle i 1968. Helt ok som dokumentär. Kan f.ö. ses här:
http://www.youtube.com/watch?v=moFhGzE_xRI
Men, poängen var inte att recensera kriminaldokumentärer! Istället var det en händelse under rättegången som framkommer i den. De som var närvarande under förhandlingarna säger unisont att Mary uppträdde helt känslolöst under rättegången. Hon besvarade frågor adekvat, var intellektuellt mycket närvarande, men med en påtaglig emotionell distans. Hon förnekade kategoriskt att hon hade något med morden att göra, trots det goda bevisläget.
Det fanns dock ett noterbart undantag.
När åklagaren förhörde Mary frågade han om det var sant att hon hade strypt eller försökt strypa en duva, en uppgift som hade framkommit i utredningen. Hennes reaktion var väsensskild från hennes tidigare svar. Hon blev känslomässigt mycket upprörd inför anklagelsen och tillbakavisade den kategoriskt. Hon började till och med gråta och förhandlingarna var tvungen att skjutas upp så att hon skulle lugna ner sig.
En ganska ruggig parallell till det som utspelades i utfrågningen kring "Grabben" i detta fall.