Tankar kring att leva till max

Jag minns väl en känsla jag hade när jag var en liten pojke. Jag kan inte ha levt längre än ett decennium ännu. En dag helt oförklarligt gled en känsla igenom mig om att världen inte stod rätt till. Jag var som sagt inte gammal alls och kunde inte basera känslan på någonting. Jag hade en relativt bra uppväxt med mycket kärlek kring mig. Idag är det lättare att sätta fingret på känslan; känslan sade att mänskligheten inte levde ut till sin fulla potential. Än idag känner jag så, men inte i samma rena form. Jag har svårt att förstå mig på samhället, i den mån i att det är ett gigantiskt system, med massvis av institutioner som har en massa egentligen löjliga funktioner. Jag har svårt att ta det på allvar; det är som ett spel; världens seriösaste spel. Några vet det, några är så djupt involverade i spelet att dem är helt förlorade, dem har liksom ingen kontakt längre med det nakna universum. Jag kan liksom bara inte koppla ifrån lika väl som andra att vi bor på en planet mitt ute i rymden. Många medmänniskor ödslar bort sin tid med att må dåligt. Jag vill inte vara en av dem. Så nu kommer vi egentligen till själva poängen med tråden...

Är det någon som känner likadant? Vad gör ni för att få ut det mesta av vår tid här?

Jag spenderar all min fritid på att bygga ett starkare själv. Mycket tid i gymmet där jag ger avsked till alla negativa vibbar som ångest o.s.v. Äter som en människa bör och stoppar inte i mig minsta kemikalie (till den mån det går..). Läser mycket filosofi.

Vad är en bra värdegrund för att existera fullt ut? Vad är era grundpelare, era ideologier, när tar ni "spelet" seriöst, och när gör ni det inte? Mediterar ni? Någon som haft psykadeliska upplevelser som ni tagit lärdom av? Hur identifierar ni er i relation till universum?

Hur lever ni fullt ut enkelt?

Hur fixar du pengar till hyran? Eller bor du på gatan?

Jag arbetar såklart. Vad försöker du säga?

Jag är trött

Jag har som motto: meningen med livet är upplevelser, så jag försöker uppleva så mycket som möjligt, kanske skaffa familj i framtiden då delar man deras upplevelser också, samma med polare och sånt, därför jag tror vi är flockdjur som en snäll polis sa till mig, böcker och internet är iofs också intressant.

Tja min ideologi är så iallafall, inte alltid jag lyckas följa den.

Fast alla minnen och upplevelser är temporära och försvinner i samma veva som du dör, så varför ge ett intrinsikalt värde till någonting förgängligt, när det inte nödvändigtvis leder till en lyckligare tillvaro att pressa in så mycket åtaganden och göranden som möjligt?

Dessutom: Om du finner glädje av att blicka tillbaka på saker du gjort, förhindrar det dig, ironiskt nog, från att ägna all tid åt att söka nya upplevelser. Alternativet är då att du skapar en tillvaro för dig själv, kantad ständigt nya intryck, där du inte ger dig tid att reflektera över dem tidigare; och även då försvinner poängen med det hela!

Ack, ack!

nja pressa in så mycket åtaganden och göranden är lite fel tolkning, just nu upplever jag en sågning utan dess like, har dock humor så de e lugnt. men glömde skriva att leva i nuet är nåt jag försöker tänka på och inte blicka tillbaka så mycket som du utrycker, fast minnen och så kan va kul o ha och diskussioner är väll kul? och kantas nog av livserfarenhet, vad nu livserfarenhet är varierar från människa till människa vilket gör det intressant för mig iallafall. för att klargöra min kanske lite korta beskrivning.

Nejdå, här bollas det idéer bara! Jag brukar ofta oja mig över andras livsåskådningar och dra dem till sin spets, då jag själv oftast faller tillbaka till nihilism och tankar likt "ujuj, vad tjänar någonting till över huvud taget".

Jag har också självdistans nog att skoja om mina ståndpunkter! En gestaltning av min argumentation: https://www.youtube.com/watch?v=5U1-OmAICpU

Humor är förövrigt en viktig aspekt för att leva livet fullt ut, enligt min mening.

Kan dock inte motstå att problematisera även detta synsätt.

Det är sant att hela vår existens enbart finns i det ständigt flytande nuet -- och detta får många att härleda att, för att "leva livet till max", krävs att man bör sträva efter att omfamna det som finns här och nu, eftersom det, trots allt, är allt som finns till; allt annat är blott fantasier eller mentala hågkomster.

En person med mer pessimistisk hållning skulle dock ifrågasätta om mödan verkligen är värd, ifall allt man någonsin kan uppleva eller åstadkomma, i nästa ögonblick är förbi och för evigt bortblåst av tidens obarmhärtiga frammarsch.

Hur storslagna eskapader du än må utföra så kommer de, i samma stund de avslutas, ha lika liten verklig förankring, som någonting som aldrig ens existerade. Tiden piskar oss ständigt i ryggen och låter oss aldrig kippa efter andan, fram till den dagen vi trillar av pinn; och allt vårat slit blir förpassat till historien (för ett litet tag!) eller försvinner helt i universums gigantiska Tid och Rum. Hallelujah!

Du menar att vi som i helhet inte lyckas nå våran fulla potential? Så som skiljaktigheterna mellan U-länder och I-länder? Så att vi bl.a är seperade på ett sätt som gör mänskligheten svag?

Eller menar du rent inviduellt?
Själv lever jag inte till det fullaste och anser inte att jag är kapabel till det eller.

Det är inte alltid det lättaste att 'leva som man lär'. Jag kan hålla med Frigjord till en viss del att upplevelser i sig är ganska triviala; i ändamålet att man använder dem som minnen. Men å andra sidan, har man tagit lärdom, kanske besegrat en rädsla eller bara vuxit till en bättre eller starkare version av sig själv har det ju ett syfte.

Ta t. ex mig; jag spenderar 15-17 timmar i veckan åt styrketräning. Även om jag älskar varje lyft är det ingenting jag kan rädda från glömska, däremot nu njuta av allt vad styrketräning har resulterat i.

Jag har svårt att tro att människan i sin helhet kan nå sin fulla potential om vi inte gör det individuellt först.

Förklara gärna vidare varför du tror det. Tror du det gäller alla?

Nej, det jag syftar på gäller för mig personligen.

Men sedan så får man fråga vad det innebär att nå sin fulla potential. Att man är miljövänlig? Allmänt snäll? Gör sitt bidrag till samhället rent yrkesmässigt?
Rent praktiskt sätt så kan man inte hålla sig fri från brister då människans natur har så många av dom och det är just dom lustarna, tankarna och känslorna vi har som strider oss från att lyckas bli felfria robotar.