Situationen i Ukraina just nu.

Efter de dramatiska händelserna i *Ukraina har analysen i väst ofta låtit märkligt lik den från Moskva: Det har talats om en fascistisk statskupp. Historikern Timothy Snyder skriver om en mediebild som leder mot katastrofen.

Den ukrainska revolutionen har, från Moskva till London och New York, betraktats genom en propagandistisk dimridå. Den ryska ledningen och ryska pressen har insisterat på att den ukrainska proteströrelsen består av högerextremister och att dess seger var en statskupp.

Intressant nog, så skilde sig budskapen från de auktoritära regimerna i Moskva och Kiev inte nämnvärt från somligt som publicerades i den engelskspråkiga världen under revolten, särskilt i publikationer med hemvist i den extrema vänstern respektive högern. Från Lyndon LaRouches ”Executive intelligence review” via Ron Pauls nyhetsbrev till ”The Nation” och ”The Guardian” var storyn ungefär densamma: knappt något om protesternas faktiska historia men desto mer en fabulering kring föreställningen om en nationalistisk, fascistisk eller rent av nazistisk statskupp.

I själva verket var det en klassisk, folklig revolution. Den började med en otvetydigt reaktionär regim. En ledare försökte samla all makt, politisk såväl som ekonomisk, i sin egen famn. Denne ledare fick sitt mandat i demokratiska val, utan tvekan, men ändrade därefter systemet inifrån. Ledaren hade till exempel varit en simpel kriminell: en våldtäktsman och tjuv. Han hittade en domare som var villig att slarva bort viktiga dokument i fallet. Denne domare blev sedan utnämnd till ordförande för Högsta domstolen. Så det förelåg sedermera inga konstitutionella invändningar när ledaren försäkrade sig om allt mer makt åt presidentskapet.

I december fylldes massorna på. Vid årets slut hade miljontals människor deltagit i protesterna, över hela landet. Journalister misshandlades. Enskilda aktivister fördes bort. Några av dem torterades. Dussintals försvann och är ännu saknade. Vid nyåret började protesterna bredda sig. Muslimer från södra Ukraina tågade i stort antal. Den omfattande judiska befolkningen i Kiev var officiellt representerad. Några av de viktigaste organisatörerna var judar. Den heta linje man kunde ringa för att söka försvunna släktingar upprättades av gay-aktivister (människor som har erfarenhet av heta linjer). Några av de sjukhusvakter som försökte hind*ra polisen från att föra bort skadade var unga feminister.

På alla dessa sätt var det ”dekadenta” Väst, som den ryske utrikesministern formulerade det, inblandat. Jodå, det fanns en del judar och en del homosexuella i denna revolution. Och detta utnyttjades av såväl den ryska som den ukrainska regimen i den interna propagandan. Den ryska pressen framställde protesterna som del av en större gay-konspiration. Den ukrainska regimen förklarade för kravallpolisen att oppositionen styrdes av större, judisk konspiration. Samtidigt informerade bägge regimer omvärlden om att de protesterande var nazister. Nästan ingen i väst tycktes notera det motsägelsefulla.

Folkets seger berodde på uttalat fysiskt mod. EU:s utrikesministrar som skulle ha fått bevittna ett blodigt skådespel såg något annat: det lyckade försvaret av Majdan. Den vidriga massakern ledde till en allmän vrede, till och med hos några av dem som varit Janukovytjs allierade. Han gjorde något som han förmodligen inte, när dagen började, hade tänkt göra: han skrev under ett löfte om att inte använda våld. Hans polis begrep, förmodligen bättre än han själv, vad detta innebar: slutet för regimen. De gick upp i rök, och han flydde för livet. Makten återfördes till parlamentet, där en koalition av oppositionella och dissidenter från Janukovytjs parti bildade majoritet. Reformer inleddes, med början i konstitutionen. Presidentval utlystes till maj.

Hur den ryska interventionen än kommer att arta sig, så är den inte ett försök att stoppa en fascistisk kupp, eftersom någon sådan inte har inträffat. Vad som inträffat är en folklig revolution, med allt vad det innebär av oreda och förvirring. De unga ledarna på Majdan, somliga av dem radikala vänstertänkare, har riskerat sina liv för att opponera mot en regim som representerade, å det extremaste, sådana ojämlikheter som vi kritiserar här hemma. De har en erfarenhet av revolutionen som vi saknar. En del av denna erfarenhet är, dessvärre, att västerlänningar är provinsiella, godtrogna och reaktionära.

Än så länge har den nya ukrainska ledningen reagerat med anmärkningsvärt lugn. Det är mycket möjligt att en rysk attack på Ukraina kommer att utlösa en stark nationalistisk reaktion. Det skulle vara konstigt om den inte gjorde det, eftersom invasioner har en benägenhet att locka fram det värsta hos människor. Om detta händer, så bör vi se utvecklingen för vad den är: en helt och hållet oprovocerad attack av en nation mot en annans suveräna territorium.

Men propagandan fortsatte. Janukovytj stannade till någonstans och spelade in en video, på ryska, där han hävdade att han blivit offer för en nazistisk kupp. Ryska ledare vidhöll att extremister kommit till makten och att ryssar i Ukraina stod under hot. Även om den konstitutionella övergången sannerligen är värd att diskutera i sina detaljer, så är anklagelserna om en högerextrem kupp rena nonsens.

8 miljoner ryssar i Ukraina av 11 miljoner i världen som bor i utanför Ryssland och resten av ryssar bor i de baltiska länderna som tillhör Ryssland och även många andra tidigare sovjet länder.