2014-03-16, 00:15
  #1
Medlem
Kan börja med att säga att detta gör jag för att skriva av mig.

För cirka ett år sedan hade jag och min familj en av de värsta dagen i våra liv, vi fick då beskedet om att min mamma på 49 år har drabbats av den fruktansvärda sjukdomen Alzheimers. Jag som var 17 år då tog det ganska hårt till en början fast jag visade inga känslor för andra. Under det gångna året nu har hennes sjukdom utvecklas väldigt snabbt, enligt mina värderingar i alla fall. Hon har gått från att vara den där "riktiga" mamman som kan och vet allt, den mamman som skäller på dig när du inte gör som hon säger eller den som är orolig när du inte kommer hem i tid till tappa allt detta jag nyss beskrev som en "riktig" mamma. Ett exempel på detta var när en bekant till mamma frågade henne hur gamla hennes barn var (jag och min syster). Hon tänker ett bra tag och nervöst svarar 20 och 22, vilket var fel. Detta fick mig att bli sömnlös hela natten den dagen då jag inte kunde sluta tänka på det.

Som jag sa förut så visar jag inga känslor alls för andra. Jag har aldrig berättat detta för någon då jag skäms lite över det, verkligen ingen vet om detta förutom familjen då. Vill bara att allt ska vara som förr.

Den senaste veckan har varit en av de värsta på länge då jag har legat sömnlös länge på nätterna med en klump i magen och en tår i ögat. Den värsta tanken av dom alla som jag har är ju den att det aldrig någonsin kommer bli bättre heller, det kommer bara bli värre och värre.

Vet inte vad jag ska ta mig till?! Det är så svårt att sluta tänka på hennes sjukdom då jag märker av den varje gång jag ser henne. Skulle kunna göra allt för att få tillbaka min "riktiga" mamma.

Tack för eran uppmärksamhet.
Citera
2014-03-16, 00:22
  #2
Medlem
Hemsk sjukdom det där !
Min mormor fick alzheimer, hon var dock 73 nåt och levde tills hon blev 84.

Hur som helst, det var riktigt hemskt att se på. Hur hon bara försvann, att tillslut kunde hon bara hälsa och inget mer på folk.

Men.. Läst så mycket positivt med forskningen kring detta på senaste. Det har väl nåt?
Kom det inte ut någon "stopp" medicin? Äter din mamma det? För det ska ju bromsa ordentligt har jag hört.
Citera
2014-03-16, 00:24
  #3
Medlem
NovaOculuss avatar
Dokumentera medan det finns en mor kvar, för din skull
Citera
2014-03-16, 00:30
  #4
Medlem
Vet hur det känns.

4 år sedan då jag var 16 år drabbades min pappa av ms. I vanliga fall brukar det inte göra så himla mkt, men min pappas ms var kraftig och han blev snabbt sämre. Än så länge så har inte sinnet hans förändrats alltför mycket bortsett att han är lite deprimerad. Men det är så himla jobbigt att se ens pappa gå från att vara världens frilufts människa, älska att vara i garaget och skruva, ute i skogen och fiska till att inte kunna gå utan rullator, och enbart ligga i soffan och se tv...

fan vad sjukdomar är värdelösa
Citera
2014-03-16, 00:57
  #5
Medlem
Fitipaldis avatar
Min pappa fick en stroke, och blev personlighetsförändrad, när jag var i samma ålder som du är nu. Om det är något jag ångrar är det att jag inte gick och pratade med någon, det hade nog gjort det hela enklare än att behöva bära på allt i tystnad. Så mitt tips är att ta kontakt med din vårdcentral, eller sjuksköterska/kurator om du fortfarande går i skolan.

Själv tog det mig säkert en 5-6 år innan jag på riktigt kunde acceptera den nya situationen och inse att det inte skulle komma att bli bättre, och då blev det enklare att leva med det. Tror nog att just det hade gått snabbare om jag haft någon professionell att prata med.

Hoppas att det blir bättre snart.
Citera
2014-03-16, 01:05
  #6
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Fitipaldi
Min pappa fick en stroke, och blev personlighetsförändrad, när jag var i samma ålder som du är nu. Om det är något jag ångrar är det att jag inte gick och pratade med någon, det hade nog gjort det hela enklare än att behöva bära på allt i tystnad. Så mitt tips är att ta kontakt med din vårdcentral, eller sjuksköterska/kurator om du fortfarande går i skolan.

Själv tog det mig säkert en 5-6 år innan jag på riktigt kunde acceptera den nya situationen och inse att det inte skulle komma att bli bättre, och då blev det enklare att leva med det. Tror nog att just det hade gått snabbare om jag haft någon professionell att prata med.

Hoppas att det blir bättre snart.
Vad menar du med personlighetsförändrad? Och vet du varför han fick stroke? :/
Citera
2014-03-16, 02:04
  #7
Medlem
Ta vara på tiden med din mamma så mycket som möjligt. Försök att prata med någon om det. Det finns folk som bryr sig och det finns psykologer/kuratorer m.m. Stöd finns att få.
Fy fan för sånna sjukdomar alltså... Lider med dig
Citera
2014-03-16, 02:56
  #8
Medlem
Fitipaldis avatar
Citat:
Ursprungligen postat av bigeyesgirl
Vad menar du med personlighetsförändrad? Och vet du varför han fick stroke? :/

Att hans personlighet förändrades. Han blev aldrig samma person igen efter stroken. Nja, det är ingen som vet exakt varför, men stroke kan ju drabba vem som helst, så otur kanske?
Citera
2014-03-16, 03:51
  #9
Medlem
remixutoheavens avatar
Jag lider verkligen med dig och jag vet personlig hur hemsk denna sjukdom är. Mitt råd är bara att umgås så mycket som möjligt med din mor. Inte för att vara så, men ta verkligen vara på tiden. Alldeles för hemskt att någon så ung har drabbats av just alzheimers. Som sagt ta vara på tiden och umgås med henne, prata på om gamla minnen etc.

Skänk gärna en slant till Hilarity for Charity som den gode Seth Rogen har skapat efter hans frus mamma har diagnosernas med alzheimers.


Citera
2014-03-16, 08:36
  #10
Medlem
MasterMillers avatar
Väldigt tråkigt att läsa, jag beklagar!


Det låter lite som om du inte riktigt är redo på hur alzheimers förmodligen kommer förändra din mammas personlighet. Alzheimers är en hemsk sjukdom som drabbar dom anhöriga mer än personen som har det då dom oftast går runt i ovetande om sin situation.
Du kanske bör prata med någon (te.x. anhörigstöd), det låter inte som om du mår speciellt bra.

Inom tidigare yrke så stötte jag ofta på kvinnor med alzheimers. Dom som var introverta och ensamma, hade oftast inte deras anhörigas stöd medans dom andra som alltid var glada och otroligt snälla alltid hade deras anhörigas stöd.
Citera
2014-03-16, 08:51
  #11
Medlem
Beklagar verkligen.
Har jobbat med demens i flera år, och sjukdomen är verkligen en anhörigsjukdom. Värst är det i början för såväl din mamma som för resten av er som familj. Har ni pratat något om bromsmdiciner, och hjälp för din mamma och för er som avlastning?

Med tiden så kommer hon försvinna längre och längre in i sin sjukdom, vilket som anhörig kan vara väldigt plågsamt att se. Men ha någon slags förtröstan i att det ofta skapar ett större lugn hos den drabbade. När de inte längre riktigt vet om att de glömmer. Har själv upptäckt att om man som anhörig är lugn i den situationen och tar personen för vad den är så kan man ha många fina stunder tillsammans ändå. Som du säger så kommer ingenting bli som förr, men hon kommer inte glömma er. Hon kommer känna igen ansikten, och ni kan ge små påminnelser med namn, platser och liknande.

Hoppas att allt ordnar sig till det bästa för er.
Citera
2014-03-16, 14:34
  #12
Medlem
MEC62s avatar
http://unganhorig.se/
Här får du en bra länk.
Citera
  • 1
  • 2

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in