Stor korruptionkris i Turkiet, AKP står inför stora utmaningar

Förhandlingarna vid Dolmabahce
När AKP-regeringen i maj 2007 insåg att de inte längre kunde föra en manipulativ politik mot PKK och den militär-civila byråkratin, kom de överens med generalstabschefen Yasar Buyukanit gällande frågan om PKK:s utplåning i en överenskommelse vid Dolmabahce. Det var också till följd av denna överenskommelse som AKP och politiska Islam godkändes in i staten.

Som ett resultat av denna överenskommelse och efter att AKP på nytt valdes till makten under valen 22 juli 2007 vidtogs ett nytt förintande koncept mot PKK. Denna gång den 5 november 2007, under mötet som ägde rum mellan Erdogan och USA:s dåvarande president George W Bush, vilka utgör konceptets yttre axel.

I samband med detta och i [det turkiska] nederlaget i Zap 2008 antog AKP-regeringen och militär-civil byråkratin ett nytt koncept för att förinta PKK. I enlighet med detta nya koncept som inrättats mellan Ilker Basbug och premiärminister Erdogan, och för att stärka utplåningskampanjen mot PKK, bestämde man sig för att göra en del mjukningar på de språkliga och kulturella områdena eftersom dessa punkter exponerade staten. Det var mot bakgrund av detta som bl.a. frågor om att öppna en [statlig] kurdisk kanal kom på dagordningen strax innan kommunalvalen den 29 mars 2009.

Oslo-förhandlingarna
Det var även under denna process som Oslo-förhandlingarna genomfördes. I samband med Oslo-förhandlingarna hade en fas av vapenstillestånd uppkommit. Utöver vedergällningsåtgärder mot operationer, hade gerillans aktioner dragits ner på lägsta nivå. Det hade uppstått ett läge av vapenstillestånd som även den turkiska staten öppet agerade utifrån före kommunalvalen i mars 2009.

Den politiska vägkartan besvaras med operationer
Den kurdiska demokratiska rörelsen hade vunnit storskaligt under kommunalvalen som ägde rum under denna process. Med utgångspunkt i tanken om att detta faktum skulle kunna bana vägarna för en demokratisk lösning deklarerade KCK att vapenstilleståndet skulle förlängas till den 13 april. Den 14 april besvarades detta med politiska folkmord operationer [red.anm: också kallad ”KCK-operationer”, eller ”politiska massarresteringar” i medier].

[…] Den kurdiska frihetsrörelsen insisterade trots detta [KCK-operationerna] med vapenstilleståndet och ledaren Apo formulerade vid samma tidpunkt en politisk vägkarta [för en politisk lösning av kurdfrågan i Turkiet]. När den politiska vägkartan inte fick något positivt gensvar skickades fredsgrupper till landet för att utröna den turkiska statens avsikter och politik. Gensvaret mot detta [kurdiska] steg var ett utökande av de politiska massarresteringarna och militära operationerna.

AKP insåg krigets resultat år 2012
Mot bakgrund av detta avbröts vapenstilleståndet i maj 2010 och striderna och spänningarna ökade som en följd. Innan referendumet i september 2010 bad AKP-regeringen ledaren Apo om ett vapenstillestånd. På begäran av ledaren Apo rapporterade vår rörelse vapenvila den 13 augusti 2010. Under denna vapenvila vann AKP referendumet som hölls den 12 september. Men AKP-regeringen själva höll inte sitt ord utan fortsatte med de politiska folkmord attackerna och de militära operationerna. Trots detta önskade ledaren Apo av vår rörelse att hålla fast vid vapenvilan till efter valen den 12 juni 2011.

Inom ramen för Oslo-förhandlingarna förberedde och framförde ledaren Apo tre protokoll till regeringen. Men varken protokollen besvarades, eller de villkor och förutsättningar som förutsätts för att ledaren Apo skall kunna verka för en demokratisk lösning ändrades.

Utropande av demokratiskt oberoende
Mot denna bakgrund utropade DTK [Demokratiska samhällskongressen] ”Demokratiskt oberoende” den 14 juli 2011, och fattade beslutet att kurder själva skall inrätta ett liv i frihet och demokrati. AKP mötte kurdernas tillkännagivande av ”demokratiskt oberoende” med vrede och utnyttjade gerillans vedergällning mot militära operationer genom att öka de militära och politiska folkmordsoperationerna. Kriget som utkämpades fram till hösten 2012, kom att bli ett skede av det största och mest omfattande kriget i gerillans motståndshistoria.

AKP-regeringen trodde sig kunna göra slut på den kurdiska frihetsrörelsen genom ett omfattande krig. En del inre och yttre krafter uppmuntrade AKP i detta avseende. Men den som led i denna mycket intensiva strid var den turkiska militären och AKP-regeringen. AKP-regeringen insåg att om kriget som pågick år 2012 hade fortsatt år 2013 så skulle man riskerat att förlora makten. Och det var mot bakgrund av detta som man skickade delegationer till Imrali för att vädja om ett vapenstillestånd. Ledaren Apo utgick från tanken om att regeringen och staten slutligen insett att kurdfrågan inte går att lösa med militär makt och vidtog således politiska och militära åtgärder för att frambringa möjligheter och förutsättningar för en demokratisk och fredlig lösning av kurdfrågan i Turkiet genom att vädja av gerillan att ingå i ett tillstånd av icke-konflikt. Den 21 mars 2013 presenterade han en demokratiseringsmanifest med avsikten att demokratisera Turkiet och uppnå en lösning av kurdfrågan. Detta manifest, som mottogs med stort hopp och stor entusiasm av alla folkgrupper och demokratiska krafter i världen, tog plats i historien som ett projekt som inrymmer lösningar för samtliga problem i Mellanöstern.