Monica Z (2013)
Filmen skildrar en svensk nationalikon och stjärnas stora genombrott och blomstringstid på sextiotalet. En exceptionell artist som med unik närvaro levde ett liv på scenen samtidigt som ett turbulent kärleksliv dolde sig bakom rampljuset.
Utav de svenska filmerna som kom ut 2013 så är väl detta den andra filmen jag ville se mest, efter Hundraåringen som jag såg på bio. Jag avvek att se den på bio då det kändes inte riktigt som en biofilm samt att svenska filmer har en tendens att fortfarande misslyckas en del, trots att historian bakom är intressant. Samt jag var rädd att de skulle bli alldeles för mycket drama och klichéer.
Jag kan stolt säga att jag blev nöjd i slutändan.
Vad som sålde mig mest var Edda Magnason som Monica Zetterlund. Detta är en guldpärla som vi lär se mycket av i framtiden både inom film och musik, det är något jag skriver under stolt och med sanning! Hon förtjänade en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll. Hon var det bästa med filmen. Sedan var hennes sångröst skrämmande lik den riktiga Monica.
Hon är stjärnan utav filmen och är det starkaste den här filmen har att erbjuda.
Sedan lyckas filmen verkligen att pricka in 60-talet otroligt bra. Allt från kläderna, frisyrerna, musiken, bilarna och att de till och med hade med vänstertrafiken som Sverige hade på den tiden! Precis som American Hustle lyckas den skapa fantastiska miljöer och fånga årtalet den tar plats i väldigt bra.
Vad som gör att filmen faller platt är att den kanske inte riktigt har någon huvudstruktur. Det är mer eller mindre olika sektioner i Monicas liv som man får följa. Det är ingen riktig från födelse till död likande biografi film.
Nej den börjar när hon väl håller på med musik och spelar på olika parker fram till hon gifter sig. Detta kan vara lite besvärligt, då jag själv som tittare helst vill ha ett kronologiskt perspektiv när jag ser en biografi film. Jag tyckte det blev lite rörigt, men framför allt kändes filmen något tom när den väl slutade.
När eftertexterna väl började rulla så var jag inte helt nöjd, jag ville ha ett bättre slut, ett bättre avslut där de knöt ihop allting. Istället kom filmen av sig mer som lika serier i Monica Zetterlunds liv.
Sedan så är filmen något strukturerad ganska så kliché. När de olika sekvenser väl spelas upp så följer de en ganska så kliché artat väg. Fadern är sur över dottern och blir vän med henne i slutet, hon är kär i en kille från början av filmen men de blir inte ihop fören i slutet, de går upp i karriären, nedför i karriären och uppför i karriären. Även ifall det hela hände på riktigt eller inte så får det hela att kännas något kliché.
I sin helhet en väldigt bra film. Den lyckas fånga 60-talets känsla perfekt, ha bra skådespelare i sig, bortsett från Sverrir Gudnason som enligt mig kom mer av sig som han hade läst av sina repliker 10 minuter innan och hade samma känsla igenom hela filmen. David Hellenius som Skivbolagsdirektören som egentligen är Bert Karlsson (har kollat upp det och läst på diverse sidor att det faktiskt är Bert Karlsson han spelar) är lite roligt i sig, men han är knappt med och får inte så mycket att göra i sin roll.
De största problemet filmen har är att den kommer av sig mer som en serie av event i Monicas liv , än att den spelas som en mer traditionell biografi film, något som verkligen kan få många att bli skeptiska och för mig funkade heller inte riktigt.
Men tillsammans med Cornelis som kom ut 2010 är detta en av de bättre svenska filmerna på senare år som bygger på en känd svensk artist som vi alla känner till.
3.5 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt2112206/?ref_=nv_sr_1
Trailer:
http://www.youtube.com/watch?v=H7qb41FaTXw