Citat:
Det är en intressant paradox som uppstått men jag tycker inte att det är helt rättvist att dra en sådan slutsats av den. Judekritiska organisationer och individer lider ofta av brister i sin analys, på ett annat sätt än vad judedyrkande partier gör. Jag skulle vilja lyfta fram två saker:Vill diskutera en paradox som jag tycker är intressant. Det handlar om hur olika typer av "högerextremister" ställer sig till stora geopolitiska frågor.
Mina utgångspunkter:
1. Nationalistiska och nationalsocialistiska partier vågar prata om juden.
2. Kulturnationalistiska partier förnekar judefrågan.
Geopolitik:
1. ZOG (den judiska agendan) försöker ta över hela världen. Iran, Syrien, Ryssland står i vägen.
Sakpolitik:
1. Svenskarnas Parti skickar folk för att hjälpa ZOG att ringa in Ryssland i Ukraina.
2. Många sverigedemokrater (och Front National och massa andra kulturnationalister) stödjer Putin och är emot revolutionsförsöket.
Frågeställning:
Är det så att den etniska nationalismen som påstår sig vara judemedveten i teorin förstår mindre av judefrågan i praktiken, medan kulturnationalisterna som påstår sig vara de mest extrema judevännerna i teorin är de mest antijudiska aktivisterna i praktiken?
Jag tycker det här är en intressant paradox som bör diskuteras. Judekritiska partier skickar aktivister för att slåss för ZOG i Ukraina, judedyrkande partier kritiserar ZOG:s kuppförsök och stödjer Putin (judarnas värsta fiende).
Hur går allt det här ihop?
Mina utgångspunkter:
1. Nationalistiska och nationalsocialistiska partier vågar prata om juden.
2. Kulturnationalistiska partier förnekar judefrågan.
Geopolitik:
1. ZOG (den judiska agendan) försöker ta över hela världen. Iran, Syrien, Ryssland står i vägen.
Sakpolitik:
1. Svenskarnas Parti skickar folk för att hjälpa ZOG att ringa in Ryssland i Ukraina.
2. Många sverigedemokrater (och Front National och massa andra kulturnationalister) stödjer Putin och är emot revolutionsförsöket.
Frågeställning:
Är det så att den etniska nationalismen som påstår sig vara judemedveten i teorin förstår mindre av judefrågan i praktiken, medan kulturnationalisterna som påstår sig vara de mest extrema judevännerna i teorin är de mest antijudiska aktivisterna i praktiken?
Jag tycker det här är en intressant paradox som bör diskuteras. Judekritiska partier skickar aktivister för att slåss för ZOG i Ukraina, judedyrkande partier kritiserar ZOG:s kuppförsök och stödjer Putin (judarnas värsta fiende).
Hur går allt det här ihop?
1) En tro på att alla mäktiga judar är i maskopi med varandra och att hela världen styrs av en jude i toppen av en pyramid. Exempel: "USA och Sovjet styrdes av judarna, samtidigt." "Alla riksbanker utom typ Nordkoreas ägs av Rothschild." Sådana teorier framförs alltid helt utan bevis, annat än att någon skrivit att det är så i en kommentar på Internet. Att folk tror på det liknar hur folk t.ex. tror på bibeln.
Sanningen är att makten är multipolär till sin natur. Detta innebär att en opposition alltid uppstår från makten självt. Det är ett helt eget ämne men när det gäller judar så är dessa splittrade i t.ex. internationalister och sionister. Även om det existerar vissa avancerade rabbin-typer som kan hålla båda dessa två strategier i huvudet samtidigt ("messianism") så gäller det inte för de flesta. När det gäller östjudarna specifikt så är dessa kända för sin notoriska "dog eat dog-attityd". Odessa-judarna anses vara de värsta, läs t.ex. antisemitiska judinnan Irene Nemirovsky. Ett konkret exempel är hur lätt Stalin spelade ut östjudarna mot varandra (Trotsky, Zinoviev, Kamenev etc.). Putin har gjort i princip likadant. I Väst har judarna lite lättare att hålla ihop dock, eftersom de inte avlats lika hårt. Det innebär naturligtvis samtidigt att de är sämre.
2) Många judekritiska nationalister gör samma misstag som t.ex. är typiskt för liberaler, i det att de sätter sin ideologi på piedestal och dyrkar den som en religion. Om en nyliberal t.ex. får välja mellan att Sverige blir helt liberalt och hamnar i ekonomisk kris och misär, eller att Sverige styrs av 50-tals sossar och att ekonomin är stabil, kommer liberalen att välja det förra. Han väljer alltid sin ideologi även om det innebär att jorden går under på grund av det. På samma sätt är många judekritiska individer och organisationer: De förstår inte att ideologi är ett redskap att använda sig av, och blir därför istället själva ett redskap för sin ideologi.
Denna religiösa inställning till ideologi och kampmetoder gör t.ex att "geopolitik" och "realpolitik" i praktiken blir omöjliga att genomföra, eftersom sådant trampar ideologin på tårna. Även att skaffa sig makt genom pengamakt blir omöjlig eftersom det vore "omoraliskt". Det är denna opragmatiska inställning som gör att svenska nationalister aldrig skulle gå in på ryska ambassaden och göra en deal som gynnar både ryska statens intressen och svenska nationalisters intressen, eftersom ryska nationalister har sagt att den ryska regeringen inte är politiskt korrekt i nationalsocialistisk mening. Vad som gynnar svenskarna, eller svenska nationalister, blir underordnat lojaliteten mot ideologin och mot andliga bröder i andras länder. Man måste här ställa sig frågan om vit nationalism i framtiden skall vara en internationell religion för människor utan stark anknytning till det egna folket?
Dessa två punkter är enligt mig de största bristerna som florerar hos de judekritiska organisationerna och individerna. När det gäller inställningen till Ukraina påverkar den första punkten på så sätt att nationalister tenderar att relativisera, och säga att "Judarna styr allt, både Ryssland och USA, och därför spelar det ingen roll vilken sida vi blir nyttiga idioter för." Alternativet vore att säga "Av två dåliga alternativ väljer vi det minst dåliga, som gynnar oss här i Sverige bäst!"
Den andra punkten påverkar på så sätt att det blir omöjligt för många att göra ett gott strategiskt val om vad som är bäst för svenskarna. Istället blir valet att välja den sida nere i Ukraina som står närmast ideologiskt. Man väljer alltså att bli ett redskap för sin ideologi istället för att se på ideologi som något som skall tjäna ens egna intressen i livskampen.
Men dessa två punkter förklarar inte ensamt svenska nationalisters stöd för en revolution i Ukraina. Det finns många kloka nationalister i Sverige som med rätta ifrågasätter revolutionen. Vad som fäller avgörandet är istället att revolutionen förför människor som i första hand är naivt hoppfulla, våldsromantiska, tror på "reconquista" osv. Hela den västerländska mediaapparaten är mobiliserad till att manipulera just sådana känslostyrda människor. Vad som saknas är som alltid, en tillräckligt kraftfull ledare för att hålla alla i schack och fokusera på vad som är viktigt för vårt folk.