Citat:
Ursprungligen postat av
delikatess1
Nope, det var en konkret fråga som hänvisade till psykologi/vad som händer i ett barns huvud/kropp under panik som jag tyckte kunde diskuteras! Vart om inte här kan man ställa beteendevetenskapliga frågor tänkte jag. Jag har inte barn, tänkte att någon förälder eller annan med insikt i hur barn beter sig i den åldern kunde komma med en förklaring!
Det finns ingen allmängiltig förklaring om hur barn är i den åldern. En del barn verkar komma till världen förberedda på det mesta och behöver bara kost och logi och andra måste få hjälp med allt.
Det är så olika. Men det barn behöver är bekräftelse och ritualer, och just som
Rampljus-horan skrev så är brandövningar viktigt för det nöter in en ritual där barnet vet hur de ska reagera på en brand, och inte vänta handlingsförlamade på pappa! Samma sak när man går över ett övergångsställe nöter man in ritualen, att titta höger och vänster för att korsa på övergångsstället, och då handlar det om impulskontroll. Barn reagerar alltid naturligt och vill springa framåt, särskilt om de ser någon de blir glada över att möta, eller en boll de springer efter på gatan som de är rädda för att förlora. Barn har tillit och inser inte faror, och när något händer är de vana i den åldern att en vuxen finns nära och skyddar dem. En brand är inget ett barn kan hantera utan hjälp direkt eller utan förebyggande övning. Vredet på låset kan vara för tungt för en 5-åring och för högt placerat. En våningssäng utan stege är heller inget ett litet barn kan hantera sömniga i brandröken.
Min uppfattning är att det finns 5-åringar som kan ta sig ut, men ingen 5 åring som också kan hjälpa en 3-åring. De flesta barn i den åldern skulle lita fullständigt på sin pappa. Därför är brandövning bra för då reagerar barnet instinktivt, om det finns möjlighet att ta sig ur en brand på egen hand. Som 7-åringen klarade av. Men hon förstod inte att branden skulle bli värre och att ingen vuxen skulle kunna hjälpa hennes bröder.