Stora tråden om Soran Ismail

Rimligtvis är det stora problemet all låtsasdebatt kring hur "public service" ska göra för att vara neutrala, när de är underställda regeringen och har aldrig varit neutrala eller rapporterat neutralt (inte minst när det gäller vad man rapporterar eller inte rapporterar). Hade det här hade gällt regimmedia i ett annat land, t.ex. i Ryssland, så hade vi aldrig ens hört den här kvasidiskussionen om ryska statens propagandarör är "neutrala"...jag menar, vad tror ni själva?

I övrigt befinner vi oss i en situation där regimen har p.g.a. internet helt tappat kontrollen över informationsflödet i Sverige, samtidigt som svenskarna just p.g.a. internet i allt mindre utsträckning tar del av regimmedia. Jag kan förstå om regimen och regimmedia börjar känna att utmålandet av SD som någonting ondskefullt för att de har vägrat anpassa sig till den konsensus som krävs av alla nya riksdagspartier som tänker ingå i enpartistaten och att SD istället fortsätter att inta samma inställning till t.ex. den svenska asylpolitiken och upprättandet av genuspseudovetenskapen som statsreligion som resten av jordens alla länder, börjar i nuvarande situationen kanske bli av underordnad betydelse jämfört med vilka betydligt mer allvarliga konsekvenser internet kan ha för regimen och dess maktutövning. Internet är onekligen en Pandoras ask som kan bli ett hot mot det föga demokratiska svenska statsskicket och regimens smått totalitära maktapparat som håller svenska samhället i ett hårt grepp. SD utgör knappast i något avseende ett lika stort potentiellt hot, då partiet trots allt (mig veterligen) inte kräver demokratiska reformer som yttrandefrihet, maktuppdelning, separering av staten och riksdagspartierna, avskaffandet av finansieringen av intern partipolitik, partiproganda och valverksamhet med skattebetalarnas pengar, avskaffande av politiseringen av all myndighetsutövning, inte minst stoppandet av pseudovetenskaplig och undermålig forskning för att legitimera regimen och dess politik, samt införandet av vetenskaplig forskning inom många områden där det saknas idag, avskaffandet av all skattefinansiering och statlig finansiering av politiska- och religiösa organisationer som regimen samarbetar med, avskaffandet av finansieringen av press och annan media, införandet av en verklig konstitution och en författningsdomstol, kravet att elever ska i skolan få ämneskunskaper, erhålla träning i matematiskt och vetenskapligt tänkande, träna problemlösning med vetenskapliga metoder o.s.v., införandet av både fria och rättvisa val, där medborgarna själva får välja de politiker som kommer att sitta med egen budget och reell makt o.s.v.

Notera också att den svenska regimens - och därmed även regimmedias - tidigare taktik att angripa eventuella systemkritiker, forskare m.fl. desto hårdare, desto mer uppenbart det är att de har rätt och regimen har fel, blir betydligt mer vanskligt desto mer folk istället tar del av andra källor via internet. I detta ingår i hög grad att försöka utmåla SD som "extrema", "verklighetsfrämmande", "korkade", "med oacceptabel människosyn" o.s.v. när det grundar sig på att SD intar i ett par politiska frågor en hållning som är mer lik den i alla andra länder på jorden. Av naturliga skäl kan svensk regimmedia inte påstå samma sak om alla andra länder på jorden och om svenskarna börjar i sin mullvadstillvaro inta minsta intryck av omvärlden via internet, så blir det omedelbart uppenbart för de mer normalbegåvade att regimmedia inte är det minsta konsekvent i sin verklighetsbeskrivning. Notera att regimmedia har t.ex. angripit de nordiska grannländerna ifråga om asylpolitiken, eftersom de har befarat att många svenskar förmodligen har personliga kontakter med dessa länder, men så fort folk inser att de nordiska ländernas asylpolitik är mer lik den svenska än asylpolitiken i resten av jordens länder, så blir även de kampanjerna märkliga att skåda.

Så för att summera: Det är fel att ha regimmedia till att börja med. Därmed blir frågan om vad musikartister, som helt saknar politiska och statsvetenskapliga kunskaper, men ändå vill som papegojor upprepa påståenden och åsikter de har råkat höra från andra (förmodligen för att de tror att det kommer att gynna dem själva), men vars rimlighet de saknar kunskap och intellektuella verktyg för att bedöma, får och inte får säga i regimmedia ganska överflödig. Möjligtvis kan jag undra varför någon skulle vara intresserad av att höra på det, förutom någon mer fanatisk beundrare och de närmast sörjande?