Jag blir deppig av nostalgi

När jag brukar tänka tillbaks i tiden så får jag massa minnen om barndomen som jag saknar. Jag saknar speciellt flera utav mina kusiner som jag brukade leka med. Mina kusiner kommer från Turkiet och därför träffas vi inte så mycket idag.
Jag brukade åka till Turkiet under sommarlovet och leka med dem. Varje morgon kl 10 på morgonen brukade vi ses ute och spela fotboll på lekplatsen tills det blev för varmt ute. Vi brukade också leka kurra gömma, äta glass och samla på pokemon-kort. Jag minns hur en utav mina kusiner brukade ge mig några få kort och jag brukade tappa bort dem varje gång jag fick en ny. Roliga minnen....

Idag är jag 18 år.
Sedan jag spelade ett spel för några dagar sen, ett spel som jag brukade spela när jag var liten, habbo hotel, så har jag börjat känna mig deppig. Jag minns hur länge jag brukade spela spelet och hur kul jag tyckte den var. När jag tänker tillbaks så mår jag inte bra. Jag saknar verkligen barndomen, jag tycker framtiden känns tråkigt.

Jag är likadan. Sitter dagligen och drömmer mig bort, tankar om hur jävla bra jag egentligen hade det i gymnasiet. Fine, jag var deprimerad som satan och självskadade men FYFAN vilka fantastiska vänner jag hade. De bästa någonsin. Nu har vi splittrats och jag har sån ångest, jag ser våra gruppfoton, jag ser roliga konversationer på facebook och jag känner att jag lever lite för mycket i år 2009.

Vill tillbaka.
Allt var mycket bättre då.

jag brukar tänka tillbaks under lågstadiet,mellanstadiet och högstadiet. Jag hade en favoritlärare på lågstadiet som brukade vara med och spela fotboll eller bandy. Vi brukade skoja med varandra och hitta på smeknamn till varandra. Jag hade också många vänner också. Det var kul

Högstadiet var dock värsta tiden av mitt liv när jag blev mobbad åk 8-9, men trots det är det kul ibland att tänka tillbaks ändå. Jag blev inte fysiskt mobbad, elever i andra klasser kallade mig saker. Men som tur va så mobbade inte mina klasskamrater mig så jag mådde bra ändå.

Det värsta är att nästa år kommer du att tycka att året dessförinnan var helt fantastiskt. Tillslut tappar man greppet. Själv vet jag inte längre hur illa jag faktiskt mår, just på grund av att det gångna året alltid känns fantastiskt jämfört med året som pågår. Ett tecken på att man kanske börjar gräva sin egen grav? Eller så är det så enkelt som att man endast minns det som varit roligt.

Känner igen det lite.

Det är kanske så att man har ett selektivt minne, eller om inte annat utvecklar ett i överlevnadssyfte.

Jag rent av bli nostalgisk över perioder med olycklig kärlek numera, trots att jag verkligen mådde skit då.

Kanske läker tiden alla sår trots allt? Kanske sätter det en viss guldkant på det som inte varit alltför traumatiskt?

Ett tecken på att man skall börja gräva sin egen grav? Verkligen inte, snarare tvärt om; ett tecken på att du bör leva i nuet.

Jag vet vad du syftar på med att man tänker tillbaka på det som har varit, ofta kan det säkert vara så att människor förbiser tråkigheterna - eller så har tråkigheterna blivit något som man mer eller mindre kan ta lärdom av och därför inte känns lika allvarliga i nuet. When going down memory lane I always put it in second gear.

Känner igen mig mycket i TS utsaga men jag brukar tänka på att i framtiden så kommer jag sakna denna tid. Jag vill därför må så bra som jag kan just nu så att jag senare kan tänka tillbaka och få fina minnen.

Man skapar sina minnen som man brukar säga. Men just när jag var 10-13 år så hade jag verkligen en underbar livsperiod då mycket bra hände så just den tiden saknar jag och känner att jag aldrig kommer att må så bra igen, och de stämmer, tyvärr. Det finns inget jag kan göra förutom att må bra just nu.

Själv studerar jag bara på gymnasiet men jag känner också nostalgi. Ibland kan jag bara sitta i köket och tänka tillabaka på alla härliga minnen man har från när man var liten. Allt från sommaravslutningen i lågstadiet till de härliga tiderna man spelade fotboll varje dag efter skolan med sina kompisar.

Tiden flyger iväg så fort så det nästan är hemskt. Snart kommer jag väl sakna gymnasietiden som jag nu upplever.

Förvisso skrev jag att att det kanske är ett tecken på att jag gräver min egen grav, med andra ord att jag lägger allt åt sidan för att sedan bli mer och mer påfrästande tills en dag då jag kanske inte orkar. Kort sagt det du skrev - ett tecken på att jag bör leva i nuet.

Ja, det är mycket möjligt att det är så. Har funderat på det många gånger och även skrivit ned hur jag känner vid ett visst tillfälle för att sedan läsa det en tid senare, med syftet att se om jag ser annorlunda på saken. En överlevnadsinstinkt som någon nämnde ovan kan säkerligen vara grunden till känslan.

Jag håller med dig fullständigt. Finns många minnen där jag mått fruktansvärt dåligt men som nu i efterhand blivit en av dessa perioder jag blir mest nostalgisk över. Märkligt - å andra sidan är jag lagd åt det hållet att jag gillar känslan av att försöka överleva. Men det kanske är just det, att jag utvecklat en överlevnadsinstinkt som får mig att uppskatta även de perioder då jag mår sämre.
Med det sagt - finns det då ens någon "bottenvåning" på hur mycket psyket kan påfrestas? Kanske inte relevant fråga för just denna tråd men ger kanske en intressant frågeställning.

Detta är ett vanligt fenomen, att man längtar tillbaka till en tid då man inte alls trivdes. Det beror på att man bara kommer ihåg de roliga och positiva sakerna.

Jag kan själva tänka tillbaka på hur roligt och socialt det var under gymnasietiden. Men sen när man tänker lite längre, på hur det var en vanlig dag, så varierade det bara mellan extrem ångest och extrem långtråkighet.

Jag förstår helt vad du menar. Nostalgi kanske räknas som långt bak i tiden, men jag känner nästan en ångest när jag tänker tillbaka på 3-5 år. Ångra sig säger ju många att man inte ska göra, men jo, det gör jag. Oerhört mycket.

Sen vet jag inte om detta räknas som egoistiskt och självupptaget men jag saknar när jag var någon som killar såg (är tjej). Eller ja, när folk såg mig öht. Jag var inte populärast bland alla men jag kände ändå en uppskattning som jag inte känner nu, haha.

Jag tror verkligen inte att du är ensam!