Citat:
Följande alster finns utgiven på en fin liten vinylsjua på Du & Jag + Åskar Brickman:
18 sekunder - Allt jag rör blir till guld
Kunde tyvärr inte se eller höra något på den länk du lade ut.
Hittade denna länk på Vimeo -- med Du & Jag och Åskar Brickman. Vet dock inte om det är samma låt.
Kanske det bara är en inviteringsblänkare??
http://vimeo.com/5505405
Hip-Hop och Contempory R'n'B fick en enorm pånyttfödelse i takt med att det nya Milleniumet började. Det var en slags uphottad version av det tidiga 90-talets RnB. Klockrent exempel: Black Eyed Peas.
Sedan hade poprocken verkligen nåt sin peak under tidigt 2000-tal. Eurodance och techno hade börjat dö ut och ersatts av så kallad "Dance hits". Allting var pop, en solid överproducerad ljudmatta med många hooks och lättuggade melodier etc. Som nämnts, gjorde även Shania Twain pop, trots att hon var cowgirl. Ett av många exempel på hur popen verkligen dominerade musiken under den här tiden. Inte ens rocken var fri: Både Green Day och Coldplay kunde i många fall rakt av betraktas som lättuggade och "poppiga".
Under mitten av 00-talet började terrorn som vi idag kallar för EDM. Den där vidriga jävla tönten som gjorde Boten Anna höll på att terrorisera våra liv till total förstörelse. Och sedan började Idol ta fart på riktigt, nu skulle man skapa sin nya produkt som kunde leverera hitar på löpande band. Bert Karlsson la ner hela skiten och gav upp hoppet om att vinna Eurovision. Schlagern verkade trots detta aldrig bli mer pampig än vad den nu var. Syltigt, glamouröst och överproducerat, precis som vanligt. Naturligtvis kompressor på allt, så att man kunde få det mest tryckande ljudet som möjligt.
Förutom skräp som Boten Anna och de där jävla melodierna man laddade ner till sin mobiltelefon, hade vi också ett mycket oväntat uppsving under 2007 - Emomusiken. Nu skulle det brölas och gnisslas framför mikrofonen, som en slags protest mot alla kommersiellt skräp som hade släppts under alla dessa år. Vi kände som att ha transporterats bakåt till 1993 med Grungen i släptåg där alla alternativa bar flanellskjortor och en frilla som skulle göra Johan Mjällby avis. Förutom det faktum att dessa avarter nu istället bar svarta tighta brillor, eyeliner och en snelugg som täckte halva ansiktet.
Emo-kulturen hade aldrig varit så stor som nu. 2009 var denna period över och började successivt ersättas med Hipsters.
Det var iof bättre på den tiden. Vi slapp Justin Gayber och tjockis-Tim. Men Basshunter ville vi alla styckmörda, vilket vi iof fortfarande vill, men vi är lite mer förlåtande nu med tanke på dagens situation.
Men Basshunter var början på slutet, skulle man kunna säga.
Sedan hade poprocken verkligen nåt sin peak under tidigt 2000-tal. Eurodance och techno hade börjat dö ut och ersatts av så kallad "Dance hits". Allting var pop, en solid överproducerad ljudmatta med många hooks och lättuggade melodier etc. Som nämnts, gjorde även Shania Twain pop, trots att hon var cowgirl. Ett av många exempel på hur popen verkligen dominerade musiken under den här tiden. Inte ens rocken var fri: Både Green Day och Coldplay kunde i många fall rakt av betraktas som lättuggade och "poppiga".
Under mitten av 00-talet började terrorn som vi idag kallar för EDM. Den där vidriga jävla tönten som gjorde Boten Anna höll på att terrorisera våra liv till total förstörelse. Och sedan började Idol ta fart på riktigt, nu skulle man skapa sin nya produkt som kunde leverera hitar på löpande band. Bert Karlsson la ner hela skiten och gav upp hoppet om att vinna Eurovision. Schlagern verkade trots detta aldrig bli mer pampig än vad den nu var. Syltigt, glamouröst och överproducerat, precis som vanligt. Naturligtvis kompressor på allt, så att man kunde få det mest tryckande ljudet som möjligt.
Förutom skräp som Boten Anna och de där jävla melodierna man laddade ner till sin mobiltelefon, hade vi också ett mycket oväntat uppsving under 2007 - Emomusiken. Nu skulle det brölas och gnisslas framför mikrofonen, som en slags protest mot alla kommersiellt skräp som hade släppts under alla dessa år. Vi kände som att ha transporterats bakåt till 1993 med Grungen i släptåg där alla alternativa bar flanellskjortor och en frilla som skulle göra Johan Mjällby avis. Förutom det faktum att dessa avarter nu istället bar svarta tighta brillor, eyeliner och en snelugg som täckte halva ansiktet.
Emo-kulturen hade aldrig varit så stor som nu. 2009 var denna period över och började successivt ersättas med Hipsters.
Det var iof bättre på den tiden. Vi slapp Justin Gayber och tjockis-Tim. Men Basshunter ville vi alla styckmörda, vilket vi iof fortfarande vill, men vi är lite mer förlåtande nu med tanke på dagens situation.
Men Basshunter var början på slutet, skulle man kunna säga.
En rätt ny stjärna för många kanske?
Sara Tavares föddes 1978, är en portugisisk sångerska, låtskrivare och gitarrist. Hon är bosatt i Lissabon. Hon representerade Portugal i Eurovision Song Contest 1994 med låten Chamar a música.
Här sjunger hon låten ONE LOVE. Den finns på hennes fjärde album ”Balance”, 2006.
Vacker och värmande video.
http://www.youtube.com/watch?v=Ttynk-dXYjg
Sara Tavares föddes 1978, är en portugisisk sångerska, låtskrivare och gitarrist. Hon är bosatt i Lissabon. Hon representerade Portugal i Eurovision Song Contest 1994 med låten Chamar a música.
Här sjunger hon låten ONE LOVE. Den finns på hennes fjärde album ”Balance”, 2006.
Vacker och värmande video.
http://www.youtube.com/watch?v=Ttynk-dXYjg
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera