Det svarta fåret, the story.

Det svarta fåret, den förlorade sonen.

Timmarna förlöper. Åtaliga försök har gjorts till att inleda tråden på ett nöjaktigt sätt, trots det, så rekonstrueras den om och om igen... Av någon anledning, jag kan inte säga varför, så är jag aldrig nöjd med min prestation. Det finns alltid plats för förbättring. Jag är rädd att en livshistoria nödsakas för att ge en tillförlitlig insikt i mitt liv, och mina problem. Min historia fortlöper här nedan, alla är välkomna att kommentera, diskutera, och ifrågasätta. Den kommer i huvudsak handla om min skolgång.

Ett svart får i släkten.

Jag försöker att ge er min livshistoria utan att vara prålig, det är något jag skattar högt, anspråkslöshet. Jag föreställer mig att jag kommer låta storordig, men jag kan tyvärr inte ge er en rättfärdig historia utan att "skryta".

Ett underbarn var jag, enligt mina släktingar. Tre år fyllda och jag kunde både läsa och skriva. Jag lärde mig på egen hand, jag är autodidakt. Fr.o.m. fyra års ålder höll jag i högläsningen på dagis, även för de äldre barnen. Höstterminen i 2:an var jag klar med lågstadiet. Det fanns inga böcker kvar för mig att arbeta med, jag hade gjort ut alla böcker. Min lärare, som på ett utvecklingssamtal påstod att hon aldrig hade varit med om något liknande, föreslog att jag hoppade upp en klass. Sagt och gjort så hoppade jag över en klass, och sista terminen på lågstadiet spenderades i biblioteket eftersom jag inte fick några nya böcker att arbeta med. 9 år gammal börjar jag 4:an, mellanstadiet. Ny klass, nya klasskamrater, ny lärare. Läraren var väldigt sträng, något som inte passade mig. Man fick inte jobba före de andra eleverna och om man inte ställde upp talen så fick man fel på uppgiften, även fast man kom fram till det rätta svaret (Ja alltså, jag är grym på huvudräkning och tyckte att det var ett slöseri med tid att ställa upp talen) etc etc...
Det är här som skolan tar en drastisk vändning för min del. Jag fullkomligen hatade min lärare, och jag antar att det var ömsesidigt, vem skulle inte ogilla en så uppkäftig och kaxig liten snorunge? Jo, det var så jag blev tyvärr, och det höll i sig. Jag erinrar mig om ett uttalande från ett utvecklingssamtal då hon sade att det "barkar åt skogen" för mig. Jag vet inte riktigt varför hon valde dessa ord, hon kanske trodde att jag inte förstod vad hon menade? Hur som helst så minns jag att jag tänkte "haha, hon tror att jag är dum i huvudet, idiot". Det var under denna tid jag tappade allt intresse för skolan, som tidigare var det bästa som fanns, att lära sig nya saker! Jag antog en likgiltig inställning till skolan och under mina framtida år påpekade lärarna att jag hade väldigt stora problem med min attityd till skolan och vuxna människor, i synnerhet lärare. Jag var väldigt uppkäftig, skolkade, och att gå i skolan var det sista jag ville göra.

Hur som helst, så tog jag mig genom högstadiet utan att lägga ner ett finger, något som vi alla kan göra trots allt. Betygen? Ja de var dåliga (~200p), men det var samtidigt medvetet. Jag vet inte hur många gånger jag skrev fel svar med flit på proven. Ännu värre var det på gymnasiet. Jag minns ett prov i religionskunskap på gymnasiet, jag lämnade in provet först (som vanligt, eftersom jag inte brydde mig, gjorde g-delen sen sket jag i resten). I alla fall, läraren tog en snabb titt på provet, sen haffade han mig snabbt i korridoren. "Du kan så mycket mer än såhär, det vet jag. Säg mig, varför har du svarat att den man äter korv med mos på ramadan?" Min förklädnad sprack mer och mer med tiden på gymnasiet (mina tidigare klasskamrater köpte att jag var dum i huvudet), lärare och klasskamrater började så småningom förstå att jag var ganska smart egentligen. Det brydde jag mig inte om såklart, jag fortsatte med samma likgiltighet, påstod att jag inte alls var smart. Gick till slut ut gymnasiet med 10-11 snitt eller så. Givetvis väldigt kaxigt av mig att påstå att jag är "smart" eller så med dessa resultat, men jag ska säga er detta, jag sket alltid i VG-MVG delen på proven. Det intresserade mig inte det minsta. Jag ville göra proven så fort som möjligt för att få skiten gjort så fort som möjligt. Rast = win.

Så, ett svart får? Ja det är jag, jag har sämst betyg i hela släkten. Mina släktingar mer eller mindre föraktar mig. De tycker jag är en fullkomlig idiot. Hela min släkt har haft otroligt stora förväntningar på mig, vilket jag var medveten om hela tiden, men sket i. Så vad har jag sysslat med istället? Skolan sket jag ju i förstås. Mina föräldrar är förtvivlade, min farmor är förtvivlad, min farbror, alla. Datorn blev mitt ställe. Där har jag suttit, herregud.

Detta har inte besvärat mig förr, men nu när jag blivit några år äldre, och det är meningen att man ska "göra något med sitt liv", så jag har jag börjat tänka tillbaka lite. Mina släktingar kör på sitt gamla vanliga skitsnack, tror att jag är något slags geni. Herregud, jag säger "Vad skulle hända om jag tog åt mig av detta skitsnack? Ska jag gå omkring och tycka jag är ett geni eller? Det är en så fullkomligt absurd sak att ens ponera, det funkar inte. Att min farfars farfar var ett "geni" säger inte ett skit (Ja de påstår det)". Hur som helst, kom fram till att jag måste göra något och universitetet var det enda stället som lockade. Ligger på en närvaro på ca 5-10% på föreläsningarna, klarar tentorna ändå. Helt absurt hur lätt jag har för att lära mig, mina kurskamrater tror mig inte när jag berättar för dem hur lite jag pluggar. Jag kan inte hjälpa att jag bara behöver läsa igenom saker en gång för att sedan komma ihåg det? Mina föräldrar kallar mig för ett vandrande uppslagsverk, de påstår att jag kan allt, och minns allt, vilket förstås är osant, men jag erkänner att mitt minne är helt sjukt.

Så vad är själva grejen? Här sitter jag och påstår att jag besitter någon sorts begåvning. Ja, att påstå något annat kan jag ju knappast föreslå? Det är inget som jag tänkt på tidigare, men kommit underfund med på senare tid.

I alla fall. Vad är problemet? Jadu, vart ska man börja egentligen. Har väldigt få vänner, det stör mig visserligen inte, jag gillar att vara ensam. Däremot så har jag inga pengar, verkligen luspank. Har ingen som helst respekt för pengar, när jag väl har pengar är jag väldigt generös och spenderar pengarna frikostigt. Skiter i lagar och regler, fullständigt. Jag gör som jag vill, alltid. Detta har förstås kostat mig, inte pengar alla gånger utan det kan vara annat. Missade klassresan på mellanstadiet pga att jag var uppkäftig och gjorde som jag kände för, jag fick inte följa med helt enkelt, läraren bestämde det.


Jag skulle kunna säga så mycket mer, men nöjer mig här. Jag misstänker att jag kommer få en hel del negativa kommentarer, att jag lider av något sorts storhetsvansinne, tja, varför skulle det vara ett felaktigt påstående?

I alla fall, tack ni som läste, verkligen. Detta är första gången något som detta slinker ur mig, jag är väldigt reserverad om detta annars. Jag har två anledningar till att jag kastar ur mig allt detta. För det första känns det faktiskt skönt att släppa ut detta på något vis, det är ingenting jag talar om, någonsin. För det andra behöver jag seriösa jävla råd med vad i helvete man ska syssla med i detta förbannade liv?! Jag har verkligen ingen aning om vad man ska ta sig an... Pluggar nu och, hehe, ingen aning om vart det kommer ta mig :/. Läser det jag tycker är intressant och roligt, dvs fysik, matte. Detta tar mig ingenstans. Ser verkligen inte fram emot att börja jobba igen, helvete vad tråkigt och meningslöst.

Jag är mellan 20-25 år gammal.

Nu säger jag inte att du är psykopat men det finns likheter.

Mjo förstår vad du menar, ger en väldigt grandios bild utav mig själv här, respektlös snorunge. Men värt att lägga i åtanke är för det första att jag "varnar" för skryt, och för det andra så handlar detta till stor del om min skolgång, som jag hatade. Alltså en miljö jag vantrivdes i. Jag har inte berättat någonting mig själv utanför skolan, eller hur?

Men visst, om det kommer flera kommentarer som påstår det samma så kanske jag ska ta mig en funderare? Empati är annars ett av mina starkare personlighetsdrag

Jag tänker inte låta detta vara ett bevis eller så, men låt det var ett indicium, ok? . I mina yngre år spelade jag hockey. Ni som är bekanta med sporten bör veta att man kör ner varandra lite då och då. Jag var den enda som kunde skita i pucken för att hjälpa en kille upp på benen efter en tackling. Jag gjorde detta varje gång, det var ingen sport för mig.

Asperger?

Ähh, jag ska sluta gissa nu. Det vore bäst om du gick till en psykolog tror jag. Det känns löjligt att kasta sjukdomar på dig då du troligtvis är "normal"

EDIT: Måste bara tillägga att bli betraktad som ett underbarn och geni av nära och kära som barn är aldrig nyttigt.

Vad har du inte gjort? Vad intresserar dig? Känns ganska lönlöst att försöka ge dig tips då du antagligen kommer avfärda allt som "inget för mig".
Intressant läsning förövrigt.

Du behöver lära dig att göra saker fastän du inte tycker om att göra det.
Angående diagnoser så ställs dom av två anledningar.
1. Planering inför framtiden.
2. Somliga personer blir glada av att diagnostiseras med något. Så man ger dom en diagnos.

Aspberger?

Oj, fylleångest resulterade visst i en ganska konstig trådstart ser jag.

Ska besvara de frågor som har ställts, har inte tid för tillfället. Återkommer senare ikväll.

Min amatörpsykologiska teori är att jag tror att du är/var understimulerad. Känner igen mig själv litet i din beskrivning av din skoltid, jag låg också rätt så långt före under lågstadiet, men i mitt fall kom klasskompisarna i kapp mig i slutet av mellanstadiet och något geni är jag inte. I ditt fall har du fastnat i den identitet du skapade för att stå ut, som "den som vet nästan allt men skiter i det mesta".

Du skriver att du är misslyckad, men det är du fortfarande för ung för att kunna säga. Jag tycker inte att det är synonymt med ett misslyckande att du inte haft lysande betyg eller har svårt att hålla i pengar. Du är inte den enda människan som pluggar utan att veta vart det kan ta dig, men det brukar fixa sig för de flesta.

Skit i vad släkten säger. De flesta menar nog ingenting illa med det men det är bara du själv som avgör om du är misslyckad eller inte.

Var pluggar du? Är det på universitet eller komvux eller liknande? Har du tagit dig till universitetet trots dina dåliga betyg så är du inte misslyckad - tvärtom har du i så fall varit smart eftersom du inte jobbat mer än som var nödvändigt för att ta dig dit. I annat fall så vore det en baggis för dig att läsa in det som behövs på komvux och söka in på universitetet, om du nu har så lätt för att lära dig som du påstår.

Med ditt resonerande och intellektuella sätt att se på dig själv får jag idén att en forskarutbildning inom de ämnen du gillar vore bra för dig. Det verkar som om du behöver intellektuella utmaningar för att trivas och då tror jag universitetsvärlden passar dig bra.

Känner igen mig i det mesta. Gör något utav ditt liv medan du fortfarande har chansen. Själv tog jag en betydligt mörkare och destruktivare resa. Vägen tillbaka och resultatet är inget att rekommendera. Du kommer att förstå så småningom vad det där handlar om för din del, vad som är meningen med att du är, den du är. Men du är inte där än. Satsa så länge på något som stimulerar dig och som håller dig levande och sysselsätter ditt huvud, du kommer att kunna andas ut en dag och då är det bra om du håller dig flytande så länge. Pengar är inte allt, men de underlättar till att du inte fastnar i the rat trap. Försök hitta en väg som genererar både pengar och stimulerar din kunskapstörst. Det är mitt råd.

Trådnamnet är verkligen missvisande. Jag förväntade mig en person med kriminell problematik men i själva verket så är du en universitetsstudent? Jag tycker du låter som en ytterst normal ung person med narcissistisk läggning som verkar väldigt vanligt bland din årskull, som har blivit invaggade av sin omgivning att ni är ämnade för ett högre ämbete.

Min högst personliga åsikt är att du verkar ganska barnslig för din ålder och inte ger sken av att besitta den intelligens du påstår att du har, du verkar även rent av bortskämd om jag nu generaliserar lite friskt med din socioekonomiska bakgrund. Men, det är svårt att göra någon personlighetsanalys på ett inlägg. Har svårt att se att du skiljer dig märkbart från normen. Mitt råd är att finna dig själv och inte låta andra influensera dig, men du har väl ett sådant imponerande intellekt att du inte behöver andras bekräftelse, eller hur var det?

Känner faktiskt igen mig lite, lite i en del du skriver. Jag har väldigt lätt att ta till mig kunskap men jag har också förr i tiden ett väldigt mediokert resultat att uppvisa. Lätt att säga - Jag är skitsmart men lat så jag visar det inte.

Med det sagt, man kan inte göra anspråk på att vara geni eller ens nåt i närheten utan att bevisa det. Så upp till bevis. Ta en universitetsexamen med imponerande betyg, doktorera i nåt klurigt, bli framgångsrik affärsman, inte vet jag men man ska bevisa genom resultat att man är "mer än andra". Annars är man en idiot som slösar bort talang alternativt en idiot med skev självbild .